LEVÉ leve4 (äv. med fr. uttal), r.; best. -n l. -en; pl. -er.
Ordformer
(levé 1781 osv. levée 1779—1906. lever 1784—1933. levèr 1784)
Etymologi
[av fr. lever, uppstigning, till fr. lever, höja, lyfta, resa upp m. m., refl.: resa sig upp, stiga upp; av lat. levare, lätta, lyfta, till lat. levis, lätt. — Jfr ENLEVERA]
eg.: uppstigande (ur sängen om morgonen); särsk. (i fråga om ä. förh.) om en furstes l. annan högt uppsatt persons mottagning på morgonen (medan hans klädsel pågår); äv.: uppvaktning för en furste osv. om morgonen. GJEhrensvärd Dagb. 1: 262(1779). (G. III) begaf sig till staden (från Haga) på måndags morgon för att gifva sin lever, hvilken alltid var talrikt besökt. GMArmfelt(1792) hos Tegnér Armfelt 1: 430. Inställ dig på konungens lever i morgon. Crusenstolpe Mor. 2: 48(1840). Janzon Hor. 37(1899; i fråga om antika förh.). SvUppslB(1933). — särsk.
a) (†) övergående i bet.: samling av personer som uppvakta en furste osv. vid levé. (Vid konungens besök i Uppsala) var talrik Levé på .. Slottet. IT 1791, nr 83, s. 1.Geijer I. 2: 170(1836).
b) (skämts.) i allmännare anv.: uppstigning; äv. bildl. Vid Auroras levée (dvs. vid soluppgången). Wadman Saml. 1: 145(1830). Han .. knackade .. på dörren till hans hotellrum och bevistade hans levé. Hellström Lekh. 296(1927).
