LIBHABER li4b~ha1ber l. ~ha1-, l. 3~20, l. med tyskt uttal, m.||(ig.); best. -n; pl. -habrar ((†) = (Bellman 5: 247(1782)); -habers 2Saml. 9: 48(1799), GHT 1938, nr 55, s. 8); förr äv. LIBHABARE l. LIBHAVARE, m.||ig.; pl. =.
Ordformer
(förr vanl. (o. ännu ofta) skrivet lieb-. -habare 1722—1771. -haber 1686 osv. -habere 1708. -habre 1793. -hafvare 1681—1722)
Etymologi
[av t. liebhaber, till uttr. lieb haben, tycka om, av lieb, kär (se LJUV), o. haben (se HAVA)]
2) person som hyser stark förkärlek l. stort intresse för l. är mycket förtjust i l. finner stort nöje i l. vurmar för föremål o. d. av visst slag; stundom närmande sig bet.: kännare, ”förståsigpåare”; numera företrädesvis i fråga om konst, musik, maträtt o. d. Libhaber på, förr äv. av l. efter ngt. VDAkt. 27/6 1686.Hon var en stor liebhaber utaf Poeteriet och Versekonsten. Jansson Möller O 4 a(1744). Våra liebhabrar efter kyssar. Trolle Sjöoff. 2: 277(1870). Riktiga liebhabrar påstå .., att iskall sherry skall vara den enda rätta drycken (till surströmming). Hamilton Hågk. 299(1928). Liebhabers på cowboyfilm. GHT 1938, nr 55, s. 8.
3) (numera föga br.) person som på grund av särskild förkärlek skaffar sig l. samlar föremål o. d. av visst slag, samlare; äv. i uttr. libhaber på, förr äv. av ngt. Een Liebhaber af Swenskas antiquiteter. Dijkman Obs. A 3 b(1686). NordT 1895, s. 455.
Avledn.: LIBHABERI, n. [jfr t. liebhaberei] (i sht i vitter stil, numera föga br.) till 2 (delvis med anslutning till 3): stark förkärlek l. ivrigt intresse för föremål o. d. av visst slag, kärlek till l. vurm för ngt; äv. (i sht förr): samlande av favoritföremål o. d., favoritsysselsättning, hobby. Ehrenheim Phys. 1: 128(1822). Han hade kastat sig på nya liebhaberier: han roade sig med mechanik (osv.). Palmblad Nov. 1: 53(1840). Ahrenberg Männ. 2: 287(1907). —
LIBHABERSKA, f. (lijfhaberske) (†) till 1: (ngns) älskarinna, käresta. Österling Ter. 2: 5(1700).
