LIGATUR li1gatɯ4r l. lig1-, sbst.1, r. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(-tur 1644 osv. -tyr 1853)
Etymologi
[jfr t. ligatur, eng. o. fr. ligature; av lat. ligatura, till ligare, binda, förena (se LIGERA, v.2). — Jfr LIGATUR, sbst.2]
1) med. tillknytning med tråd av ett blodkärl som blöder l. som avskäres under en operation, underbindning; äv. om själva tråden. Westerdahl Häls. 82(1764). Å de med peanger tillklämda blodkärlen läggas ligaturer. Nyström Kir. 1: 19(1926).
2) mus. i nyare musik: förbindelse mellan två toner av samma tonhöjd vilken innebär att dessa toner skola uthållas som en enda; i äldre musik, sammanfattande om ett större l. mindre antal toner som förenas under en textstavelse o. noteras i en sammanhängande notgrupp; jfr PASSAGE,RULAD;äv. om tecken i notskriften (båge) vilket utmärker dylik förbindelse av det ena l. andra slaget. Vogler Clavérsch. 33(1798). Norlind MusLex.(1913).
3) (i fackspr.) sammanskrivning av vissa bokstäver l. förbindning av en bokstav med en annan; särsk. konkret, om (dubbel)bokstav l. typ med sammanskrivna resp. sammangjutna bokstavstecken. Fahlgrén Boktr. 113(1853). Friesen (o. Grape) CodArg. 98(1928).
SAOB
