LIKVIDA li4kvida, äv. 302, r. l. f.; best. -an; pl. -or. Anm. I ä. tid användes äv. den lat. pl. liquidæ. VetAH 1855—56, s. 70.
Ordformer
(förr skrivet -qu-, -qv-)
Etymologi
[jfr t. liquida; substantivering av f. sg. av lat. liquidus, adj. (se LIKVID, adj.), bildad till f. pl. liquidæ i uttr. liquidæ litteræ, bokstäverna för likvidorna]
språkv. gemensam benämning på de konsonantljud som betecknas med l, r, m, n, vilka till sin karaktär närma sig vokalerna o. lätt förena sig med annan konsonant; jfr LIKVID, adj. 2. En ljudande liqvida. VetAH 1855—56, s. 70.Wigforss SHF 478(1917).
