LIVGEDING li3v~jediŋ2, förr äv. LEIBGEDING, n. ((†) r. l. m. l. f. G1R, GHT 1872, nr 60, s. 3); förr äv. LIVGEDINGE, n.; best. -et.
Ordformer
(leib- 1560—1633. liv- 1612 osv. — -geding(h) (-gä-) 1560 osv. -gedinge 1743—1847)
Etymologi
[jfr fd. leffgheding, d. livgeding; av mnt. lifgedinge, motsv. mht. līpgedinge, t. leibgedinge, av t. leib (se LIV) o. gedinge, uppgörelse, beting (se BETINGA)]
1) (förr) i sht hist. underhållslän som tillerkändes drottning l. furstinna för hennes livstid (ss. änka); äv. om underhåll som tillerkändes änka efter greve l. friherre o. som bestod av viss egendom o. d.; äv. om själva det område l. den egendom varöver (änke)drottning, änkegrevinna osv. (enl. äktenskapskontrakt) förfogade. G1R 29: 711 (1560). Hennes Maij:tt Enkedrottningen är sinnadh begiffva sigh uth i lijffgedinget. RP 6: 202 (1636). Grefwar och Frijherrar .. måge .. sine Huusfrwer försöria öfwer föreskrefne Morgongåfwo, medh Lijfgeding. StadgOordn. 1644, § 7. Almquist CivLokalförv. 1: 33 (1917).
