SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LJUM jum4, adj.2 ljumme, ljumma; ljummare. adv. -T.
Ordformer
(ljom (liom, lyom) 15261769. ljum (lium(m), livm) 1588 (: liwmdt, n.) osv. liumbt, n. sg. 1664. liumpt, adv. 1655. liöm(m) 15781664. liömpt, n. sg. 1578. lym c. 1755)
Etymologi
[fsv. liomber, liumber; jfr sv. dial. liom, jåmm, jumm, jomm; sidoform (möjl. ombildn. efter VARM) till fsv. lio(r), lioe, adj., östsv. dial. joen, joig, ljum, isl. hlǽr, ljum; till samma rot som föreligger i bl. a. ä. dan., nnor. lum, d. lummer, tryckande, kvav, ljum, o. LY, adj., LYA, sbst., o. o. möjl. ytterst rotbesläktat med lat. calēre, vara varm (jfr KALORI). — Jfr LJUMMA, v.2, LJUMMEN]
1) om vätska, luft, väder, vind o. d.: som har en jämförelsevis låg positiv värmegrad (ungefär motsv. den lägsta temperatur som av människokroppen uppfattas ss. värme), tempererad, mildt varm, halvvarm; om uppvärmd dryck o. d. stundom: nästan kall; motsatt (betecknande ett stadium emellan) å ena sidan: het, varm, å andra sidan: kall. BOlavi 81 b (1578). Luften kännes vilja bli lium. Menlös Alm. 1735, s. 10. (Vattnet kokas in,) derpå silar man vatnet ljumt eller som spänvarm mjölk. Linné Sk. 401 (1751). Loke är den milda och ljumma sommarvinden. Wisén Oden 78 (1873). Ljumma bad. Gadelius Själsl. 1—2: 394 (1921). En ljum kväll. Hallström Händ. 207 (1927). — jfr MJÖLK-, SOL-, SOMMAR-, SPEN-, VÅR-LJUM m. fl. — särsk. (numera bl. mera tillf.) i allmännare anv., om föremål o. d. De små barnen äro alla hel liuma, som må så vähl. Linné Diet. 1: 72 (c. 1750). Tag en klunk, en djup, ur stopet / Och din frusna käk blir ljum! Öman LyrBl. 2: 16 (1868). En för flere kulturer tillräckligt ”ljum” (driv-)bänk. Abelin VTr. 115 (1903). särsk. (†) om person: upphettad, het (se d. o. 2 (b)). Majorskan blef litet ljum om öronen. Knorring Skizz. II. 2: 135 (1845).
2) (i vitter stil, oftast nedsättande) bildl., om person, känsla, inställning, värksamhet o. d.: som har blott föga värme l. innerlighet l. intensitet l. styrka, som har l. utmärkes av ett blott svagt, passivt intresse, lamt intresserad; ofta närmande sig bet.: liknöjd, slapp, matt; motsatt (betecknande ett stadium emellan) å ena sidan: het (se d. o. 4), varm, å andra sidan: kall (se KALL, adj. 2). Ljum kärlek, vänskap. Ett ljumt intresse. En ljum kristen. Vara ljum i sin tro. Vara ljum för ngt. Iach weet thina gerningar, ath tu är huarken kåll eller warm, .. Så efter tu äst lyom, och huarken kåll eller warm, skall iach tigh vthspyia vthwr min mund. Upp. 3: 16 (NT 1526). En del Predikanter .. äre .. Liumme i sine Embeten. Silvius Öfvercons. 57 (1726, 1730). Han var omgifven af ljumma vänner och fega bundsförvandter. 2SAH 17: 236 (1836). Grundlagsförändringen hade fallit .. ljumt understödd af några, i hemlighet sviken af andra. Malmström Hist. 6: 198 (1877). Rosenius' ljumma välvillighet mot kyrkan. Brilioth SvKyrkKunsk. 13 (1933). — jfr FÖRSVARS-LJUM.
Ssgr: (1) LJUM-BAD. (†) ljumt bad. Lyceum I. 1: 19 (1810).
(1) -JÄST l. -JÄSEN, p. adj. (†) om maltdryck: vid vars beredning jästen lagts i brygden, när denna svalnat så mycket, att den kännes blott ljum. Alm(Sthm) 1749, s. 32. VetAH 1770, s. 267.
(jfr 2) -SINT, p. adj. (i vitter stil; numera bl. tillf.) ljum (i sitt sinnelag). Tessin Bref 1: 176 (1752).
(1) -VARM. (†) ljum. Roberg Beynon 104 (1697). Fischerström 2: 285 (1780).
Avledn.: LJUMHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara ljum; äv. konkretare: svag, mild värme.
1) till 1. Schroderus Dict. 146 (c. 1635). Vid spiseln, hvarifrån några söndersplittrade lemningar af en gammal köl eller dylikt spridde en viss ljumhet. Carlén Rosen 569 (1842). Roos Skugg. 424 (1891).
2) (i vitter stil, oftast nedsättande) till 2. Sahlstedt Hoffart. 64 (1720). O kärlekseld! uppvärm vårt sinn', / Allt hat, all ljumhet öfvervinn. Ps. 1819, 135: 3.
LJUMKAT, p. adj. [jfr sv. dial. ljunka, göra ljum, ävensom y. fsv. lionken, ljum, sv. dial. ljunken, ljum] (†) till 1: svagt uppvärmd, ”ljummad”. Linc. (1640; under teporatus).
LJUMMA, v.2, se d. o.
LJUMMIG, adj. (i vissa trakter) till 1: ljum. Ljummigt vatten. Hagberg Shaksp. 7: 68 (1849). Ljummig västan. Ossiannilsson Slätt. 301 (1909).
LJUMSK, adj.1 [jfr sv. dial. ljumsk, likgiltig, opålitlig] (†) till 2: ljum; slapp, slö. The Swenske .. och besynnerligh Vplänningar, äro mästedeels liumske, late. Tempeus Messenius 95 (1612; lat. orig.: tepidi). Preutz Kempis 502 (1675).
Spoiler title