SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LJUGA 3ga2, v. -er, ljög 4g, ljögo 32, ljugit 3git2, ljugen 3gen2 (pr. ind. sg. ljuger (liug(h)-, livgh-) G1R 2: 248 (1525) osv.; liugger BtÅboH I. 6: 158 (1634); löger Högberg Utböl. 1: 14 (1912). pr. ind. sg. pass. ljuges (liugh-) Syr. 19: 15 (öv. 1536) osv.; ljugs (liu-, liv-) Syr. 19: 15 (Bib. 1541), Fröding NDikt. 128 (1894). — ipf. ind. sg. ljugde (liu-) Schultze Ordb. 2790 (c. 1755), Almqvist Amor. 315 (1822, 1839); ljög Collnér Försök 78 (1812) osv. lug VRP 1649, s. 419; lö(ö)g(h) Schmedeman Just. 8 (1538), Nilsson Olymp. 149 (1923); ipf. ind. pl. ljugde Liljestråle Kempis 196 (1798: beljugde), Palmblad Nov. 3: 114 (1817, 1841); ljögo Boivie SvSpr. 242 Bil. (1834) osv.; lugo (lughe, lughu) Psalt. 78: 36 (öv. 1536), JGHallman Vitt. 33 (c. 1756); lögo SvMerc. 1764, s. 194, Bäckström Folkb. 1: 176 (1845). ipf. konj. ljöge Boivie SvSpr. 242 Bil. (1834) osv.; lug(h)e (lvghe) OPetri Clost. D 3 b (1528), Forsius Fosz 378 (1621); löge Sahlstedt SvGr. 69 (1769), Franzén Skald. 7: 55 (1840). — sup. ljugit (-et) Lind (1738) osv.; logit (-et(t)) SkrGbgJub. 6: 24 (1587), ConsEcclAboP 465 (1660); lug(h)it (-edt, -et, -id, -ieth, -itt) Apg. 5: 4 (NT 1526), Adlerbeth FörslSAOB (1798); lugut ConsEcclAboP 341 (1659). — p. pf. ljugd Murbeck CatArb. 6: 32 (c. 1750: beljugda, pl.); ljugen (liugh-) G1R 7: 493 (1530: beliughen) osv.; logen UrkFinlÖ 2: 118 (1593: förlogne, pl.); lug(h)en (-in) G1R 2: 184 (1525: belughen), Schultze Ordb. 2791 (c. 1755)). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
Etymologi
[fsv. liugha; jfr dan. o. nor. lyve, isl. liúga, got. liugan, fsax. liogan, mnt., nnt. lēgen, fht. liogan (motsv. t. lügen), feng. lēogan (motsv. eng. lie); till en ieur. rot leugh (jfr LÖGN, LÖNN, hemlighet o. d.). — Jfr BELJUGA, FÖRLJUGEN, LJUG]
1) säga l. berätta l. skriva o. d. ngt som icke är sant, tala l. fara med osanning; stundom: berätta osannfärdiga historier o. d. Ljuga för l. (i högtidligare spr.) inför ngn. Ljuga för nöds skull, för ro skull. Ljuga ngn midt upp i ansiktet l. synen (vard.). Det är sant, och den som säger något annat, han ljuger. Kol. 3: 9 (NT 1526). Då håller du före, ath iagh haffuer logett för rigssens rååd. SkrGbgJub. 6: 24 (1587). Lymmel, du ljuger, du ljuger, din satans lymmel! Hagberg Shaksp. 9: 111 (1850). Jag hörde't af Nisse Borin en dag, / och ljuger han, så ljuger jag. Melin Dikt. 2: 149 (1904). Stå inte där och ljug! Nordström Landsortsb. 319 (1911). Hon .. ljög för tio. Bergman Farmor 159 (1921). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Den som viskar, han ljuger. Den som ljuger, han stjäl. Then gerna liugher, han stiel och gerna. LPetri Œc. 50 (1559). Then mykit hwiskar han mykit Liuger. SvOrds. C 4 a (1604); jfr f β. Dhen som en gång haar lugit, troor man näppligen sedan fast än han säger sanningen. Törning 20 (1677). Den som vill ljuga, bör hafva godt minne. Granlund Ordspr. (c. 1880). Aldrig ljuges det så mycket som före ett val, under ett krig och efter en jakt. Holm BevO 155 (1939).
b) i uttr. som innehålla en jämförelse. Ljuga som en borstbindare, se BORSTBINDARE a slutet. Ljuga som en häst travar l. som en häst, se HÄST 1 f β. (Hans Munck) kalladhe migh för lögnare och sadhe, att iagh lögh såsom een skälm och een tiuff. OxBr. 12: 437 (1622). De ljuga som om det vore tryckt. Wallmark Vis. 3: 47 (1884).
c) i uttr. ljuga i l. genom sin hals, se HALS 3 f.
d) [jfr t. in seinen eigenen Beutel lügen] (numera föga br.) i uttr. ljuga (ut)i (sin) egen pung l. skäppa o. d., ljuga till sin egen fördel, eg. beträffande ekonomiska förhållanden, affärer o. d. Grubb 302 (1665). Han har .. fått mera (än 10000 riksd. i mutor), såvida han ej ljuger i sin egen pung. Liljecrona RiksdKul. 512 (1841). Den som var med mest som amatör och åskådare, kan säga slikt utan att antagas ljuga i egen skäppa. Zilliacus Hågk. 35 (1899). TySvO 368 (1932).
e) i uttr. ljuga på, förr äv. uppå l. å l. över ngn, säga osv. ngt som icke är sant om ngn, beljuga, förtala ngn. Tala ther om til tin wen, ty thet liughes gerna vppå folk. Syr. 19: 15 (öv. 1536). Hwar som liuger å annan å Heder eller ähra, böte 40 Marck. Schmedeman Just. 8 (1538). Tu lögxt oss öffuer. Svart Gensw. G 5 a (1558). Jag skulle tala illa om frun! Så de uslingarne kunna ljuga på en stackars människa! Svahn LbMuntlFöredr. 153 (1903).
f) med sakobj.
α) (†) med obj. betecknande lögn o. d. Visb. 2: 45 (c. 1600). Murbeck CatArb. 6: 32 (c. 1750).
β) med obj. betecknande utsaga, berättelse, uppgift o. d. Han liugher alth thet han segher. G1R 2: 248 (1525). En hexa, som bekänt att hon ljugit alltsammans för att hämnas. Strindberg SvÖ 3: 337 (1890). Ljuga historier. Hülphers Ångermanl. 79 (1900). Om man .. ljuger namn och bostad. SvD(A) 1929, nr 309, s. 5. — särsk.
α') (†) med sats l. satsförkortning ss. obj. LPetri 4Post. 10 b (1555). Lasterna liuga gemenliga, sigh wara dygder. Bullernæsius Lögn. 226 (1619). Bäckström Sång. 82 (1876).
β') (†) i uttr. det är l. var ljuget o. d., det är l. var icke sant o. d. Forsius Fosz 596 (1621). Lind (1749).
g) (mera tillf.) i uttr. ljuga ngn ngt, äv. till ngt, osannfärdigt säga ngn vara ngt l. förklara ngn för ngt; jfr h, 2. Lagerlöf Länk. 180 (1894). Han slår .., då de komma och ljuga hans son till mördare. Hülphers Ångermanl. 63 (1900). Det gick ej .. att ljuga honom (dvs. Jesus) död när han var lefvande. Beskow Pred. 238 (1901).
h) (utom i α, β mera tillf.) med personobj. o. bestämning angivande resultatet; jfr g. Twå kunna liuga dhen tredie i Galgan. Grubb 829 (1665). Ljuga gubben alldeles från vettet. Lindqvist Stud. 78 (1906). — särsk.
α) (i sht vard. o. i vitter stil, fullt br.) i uttr. ljuga sig l. ngn fri (från ngt), gm att ljuga fria sig l. ngn l. göra sig l. ngn fri (från ngt). Lagerbring Skr. 140 (1770). Jag har ljugit mig fri från två års straffarbete. Strindberg Skärk. 79 (1888). (Jesuiten hade) satt Pellieux i stånd att ljuga du Paty fri och kasta misstankarna på Picquart. Laurin Våld 400 (1910).
β) (vard., fullt br.) i uttr. ljuga ngn full, proppa ngn full med lögner o. d. G1R 28: 58 (1558). Elakt folk, som lugo kungen full. JGHallman Vitt. 33 (c. 1756).
2) (i vitter stil) bildl. l. i utvidgad anv.; om person l. sak.
a) utan obj.: falskeligen komma l. söka få ngn att tro l. hoppas på ngt, (söka) bibringa ngn en oriktig uppfattning om ngt, bedraga, narras; svika. Kameran ljuger icke. Gambla märkie liuga intet. Grubb 242 (1665). Almanachen lofvar fuller vpphåldsväder (för en viss tid); men tör liuga. Menlös Alm. 1735, s. 20. Af tjugu unga talenter som lofvat något vet jag knappast en som ej ljugit. Tegnér (WB) 5: 389 (1825). Våren ljög som vanligt däruppe. Dvärgbjörkarnas rodnad var idel bedrägeri. Didring Malm 2: 117 (1915). Du ljuger med dina smekningar. Siwertz JoDr. 81 (1928). — särsk. i p. pr., i mer l. mindre adjektivisk anv.: bedräglig, falsk, illusorisk, opålitlig, gäckande. Almqvist Arb. 10 (1839). En hostande .. ung man med mattglänsande ögon och ljugande rodnad på de afmagrade kinderna. Topelius Vint. II. 2: 260 (1882). Jag hade en känsla av att denna frid endast var ett ljugande sken. Kihlman Estaunié LevHus. 34 (1926).
b) med sakobj.: falskeligen ge sig sken av att äga l. hysa l. känna o. d. (ngt) l. söka få ngn att tro l. hoppas på (ngt), låtsa, spela, hyckla; stundom i uttr. ljuga sig ngt, falskeligen inbilla sig äga o. d. ngt. Kellgren 1: 142 (1788). Ljug inga falska hopp för den olycklige. Lindegren 1: 41 (1805). Låt vilden .. ljuga sig den lycka / Att kunna, sjelf förtryckt, en svagare förtrycka. Valerius 1: 13 (1806). Ännu lög ryska hofvet vänskapliga tänkesätt och fredliga afsigter (mot Finland). Crusenstolpe Mor. 6: 101 (1844). Ljuga sjukdom är vissa döden. Granlund Ordspr. (c. 1880). Jag har ljugit likgiltighet nu såsom jag ljög kärlek inför brudaltaret. Hedenstierna Fideik. 125 (1895). — särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.
α) (†) om person: som ljuger, förljugen, lögnaktig. Du Ammons ljugne son. Cygnæus 8: 8 (1843).
β) (numera bl. mera tillf.) föregiven, låtsad, spelad; endast skenbar; förljugen, falsk. Psalt. 36: 4 (Bib. 1541). Med en liugen hårdhet pröfva / Om vij fast i kärleek töfva. TRudeen Vitt. 220 (1687). Synden har sina fröjder, men de äro ljugna. Wikner Pred. 458 (1881). Ljugna kval. Fröding ESkr. 1: 88 (c. 1885).
Särsk. förb. (i allm. till 1; numera bl. vard. o. i vitter stil, mera tillf.): LJUGA AV10 4 l. UTAV04. i uttr. ljuga ngt av ngn, = LJUGA IFRÅN 1. ÄARäfst 18 (1596). Hon ljuger heder och ära af oss allihop om vi inte äro artiga mot henne. Wetterbergh Penning. 173 (1847). jfr AVLJUGA.
LJUGA BORT10 4. jfr BORTLJUGA.
1) till 1: med hjälp av lögn(er) resonera l. förklara bort (ngt). Lindqvist Dagsl. 3: 203 (1904).
2) till 2: på ett bedrägligt sätt söka få bort l. dölja (ngt). Gubbar, som .. äro så fåfänge .., at mången med färgadt hår vil liuga bårt ålderdomen. Lundberg Paulson Erasmus 73 (1728).
LJUGA FRAM10 4.
1) till 1; i uttr. ljuga sig fram, ta sig fram med hjälp av lögner o. d. Weste (1807).
2) till 2; med avs. på ngt bedrägligt l. falskt l. illusoriskt: trolla fram, skapa. Cygnæus 7: 117 (1841).
LJUGA I10 4. i uttr. ljuga ngt i ngn, ”lura i” l. ”slå i” l. inbilla ngn ngt. Dalin Arg. 1: nr 13, s. 2 (1733).
LJUGA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4.
1) i uttr. ljuga ngt ifrån ngn l. ljuga ngn ifrån ngt, avhända l. avlocka ngn ngt gm osanna påståenden l. uppgifter; beröva ngn ngt (t. ex. hans heder) gm att sprida lögnaktiga rykten o. d. HH 20: 145 (c. 1565). VDAkt. 1723, nr 11.
2) i uttr. ljuga sig ifrån ngt l. ljuga ifrån sig, ljuga sig fri (från ngt). VDAkt. 1657, nr 376. Fredrik var .. ovanligt flink att ljuga ifrån sig. Öman Ungd. 56 (1889).
LJUGA IGENOM 10 040 l. 032 l. GENOM40 l. 32. i uttr. ljuga sig igenom (ngt), ta sig fram genom ngt resp. slå sig igenom l. klara sig med hjälp av lögner o. d. G1R 25: 268 (1555).
LJUGA IHOP10 04, äv. HOP4. med avs. på ngt som är osant: sätta l. fantisera ihop, uppdikta; äv. bildl. (med anslutning till LJUGA, v. 2). CAEhrensvärd Brev 1: 67 (1782; bildl.). Gå och ljuga hop historier. Nordström Landsortsb. 321 (1911). jfr HOPLJUGA.
LJUGA IN10 4. i uttr. ljuga sig in ngnstädes, ta sig in l. skaffa sig tillträde ngnstädes med stöd av osanna uppgifter o. d. UppsDP 19/5 1595.
LJUGA PÅ10 4, äv. UPPÅ04. (numera föga br.) i uttr. ljuga ngt på sig l. ngn, osannfärdigt påstå ngt om sig l. ngn, falskeligen uppge sig l. ngn vara skyldig till ngt. G1R 16: 229 (1544). Ljuga en missgerning på sig. Heinrich (1814). Auerbach (1911).
LJUGA TILL10 4. i uttr. ljuga sig till l. till sig ngt, förvärva l. skaffa sig ngt gm osanna uppgifter l. påståenden o. d.; stundom bildl., med anslutning till LJUGA, v. 2: skaffa sig ngt på ett bedrägligt sätt. OPetri Clost. D 4 b (1528). Hon hafuer luget sigh till en kledeskappa aff Inger Bengtz dötter. VRP 1646, s. 153. Han som ljugit sig till Valborgs kärlek. NordT 1884, s. 222.
Ssg (till 1): LJUG-VITTNE. (†) vittne som ljuger, falskt vittne. Ihre (1769).
Avledn. (till 1): LJUGAKTIG, adj. (†) lögnaktig, osannfärdig. G1R 6: 55 (1529). Deleen (1829).
LJUGARE, m.||(ig.). (utom i a o. ss. senare ssgsled numera bl. tillf.) person som ljuger l. har för vana att ljuga, lögnare. 1Joh. 2: 4 (NT 1526; Bib. 1917: lögnare). Uppenbare ljugare. Wallquist EcclSaml. 5—8: 104 (1749). Strindberg NRik. 131 (1882). jfr GÅRDE-, HUVUD-, MAT-, STOR-LJUGARE. särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. En fattig är bätre än en liughare. SalOrdspr. 19: 22 (öv. 1536). En liugare giör många. Grubb 194 (1665). Nu råkad' Olle ljugare på Per Sannare (dvs. lögnen fick medhåll av enfalden). Granlund Ordspr. (c. 1880). Sant var det, sa ljugarn. Ström SvOrdst. 205 (1929).
b) i uttr. göra ngn till ljugare, påstå om ngn att han ljuger, komma ngn att framstå som lögnare; göra ngn till lögnare. 1Joh. 1: 10 (NT 1526). Auerbach (1911).
Ssg: ljugar(e)-ärm. [efter fr. fausse manche] (†) ett slags ärm som till prydnad var applicerad utanpå den egentliga ärmen, ”lösärm”. Lucidor (SVS) 126 (1669).
LJUGARINNA, f. (†) lögnerska. Almqvist AMay 98 (1838).
LJUGERI, n. (numera knappast br.) ljugande; lögn. Schantz Lefn. 87 (1800). Grebst Året 185 (1913).
LJUGERSKA, f. (utom ss. senare ssgsled numera bl. tillf.) lögnerska. UppsDP 27/9 1599. Auerbach (1911). jfr STOR-LJUGERSKA.
Spoiler title