LOKA lω3ka2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. LOKE, sbst.2, r. l. m.; pl. -ar.
Ordformer
(lo(o)ka 1579 osv. loke 1683 (: Lokar, pl.)—1749)
Etymologi
[sv. dial. loka, klass, sällskap, (svår) belägenhet, tjänst ur vilken man icke lätt kan frigöra sig; sannol. av fin. luokka (se LOKA, sbst.2), båge, bildl.: krets l. grupp l. hop av människor; se LHakulinen i StFenn. 3: 47(1938). — Jfr LÅKA, sbst.]
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i nedsättande bem.: samling av personer (särsk. om personer som slutit sig samman för visst ändamål), sällskap, följe. Serenius(1741). Han är med i samma loka. Lind(1749). Gifva sig i loka med en. Ihre(1769). Dra en in, komma med i lokan. Weste(1807). Lundell(1893; folkmål). jfr BONDE-,SKRIVAR-LOKA.
3) (†) svår belägenhet, ”knipa”. SedolärMercur. 1: nr 10, s. 8(1730). (De) komme i samma loka som vi. Schröderheim Ant. 192 (1780).
