publicerad: 1941
LOMHÖRD lωm3~hœ2rd (sl(utet) ŏ Weste; lòmmhö´rd Dalin), p. adj. -are; n. o. adv. -hört.
Ordformer
(lam- 1749. lom(m)- 1530 osv. lu(u)m- 1619—c. 1820. låm- 1738—1755)
Etymologi
[till LOM, adj.1; jfr LJOMHÖRD. Med avs. på bet.-förskjutningen dov: döv jfr DOV, adj. o. DÖV. För formen lamhörd jfr sv. dial. lama, genljuda]
som hör dåligt; som har försvagad hörsel; äv. i substantivisk anv. VarRerV 9 (1538). För lomhörda afsedda radioapparater. 2NF 38: 641 (1926). Generalen (blev) på gamla dar .. högeligen lomhörd. Bergman JoH 236 (1926). — särsk.
a) i fråga om tillfällig försvagning av hörseln på grund av starkt buller o. d. Hesselius Zaletta 39 (1740). Gapande med vidöppen mun för att inte bli lomhörd. Fogelqvist ResRot 153 (1926).
b) i mer l. mindre bildl. anv.; särsk. i fråga om förhållandet att ngn gör sig (så godt som) döv för ngt; jfr DÖV 1 b. Theres öron haffua the giordt lomhörd. OPetri 2Post. 40 b (1530). (Bondeförbundarna) ställa sig för tillfället något lomhörda till socialisternas lockelser. SvD(A) 1934, nr 49, s. 4.
Avledn.: LOMHÖRDHET, r. l. f.
Spoiler title
Spoiler content