SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LOVLIG 3vlig2, adj.2 -are. adv. -A (†, Psalt. 96: 6 (Bib. 1541), AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 5 b (1587)), -E (†, Svart G1 1 (1561)), -EN (numera knappast br., Brahe Oec. 27 (1581; uppl. 1920), Borg Luther 2: 642 (1753)), -T (mindre br., Skogekär Bärgbo Klag. B 3 a (c. 1632), Möller (1807)).
Ordformer
(lov- (-å-, -f-, -ff-) 1541 osv. löff- 1587. -lig(h)it, n. 1541)
Etymologi
[fsv. lofliker, berömvärd, motsv. d. lovlig, isl. lofligr; jfr t. löblich; till LOV, sbst.5, o. LOVA, v.3]
som förtjänar beröm l. pris l. erkännande, lovvärd, prisvärd; numera bl. ngn gg (arkaiserande) om handling l. sed l. strävan l. avsikt o. dyl. Tu äst hela folckens ära, At tu een så loffligh gerning giordt haffuer. Judit 15: 10 (Bib. 1541). Een synnerlig låfflig nijt. Schück VittA 1: 34 (i handl. fr. 1617). Effter gammel lofligh sedhwane. RARP 1: 12 (1627). Han yttrade en låflig längtan, at uti en så god ledares fotspår eftersträfva äran. Ekelund Fielding 178 (1765). Nu har finansministern på grund av sin lovliga strävan att icke föreslå skattehöjningar .. föranletts att (osv.). AB(A) 1931, nr 124, s. 1. — jfr HÖG-, HÖGST-LOVLIG. — särsk. (†) om person l. grupp av personer l. land l. stad o. d.; ofta ss. hedrande epitet. Herren är stoor och fast loffligh. 1Krön. 16: 25 (”17”) (Bib. 1541). Thesse två lofflighe konge rijcker Ängelandt och Sverige. G1R 20: 128 (1549). Borgemestare och Rådh vthi Jönekiöpingz lofliga Stadh. Baazius Upp. A 1 b (1629). Åldermannen uti det Lofliga Murmästare Embetet i Stockholm, .. Mårten Hack. Brobergen 198 (1704, 1708). Blanche Bild. 2: 96 (1864). — jfr VÄL-LOVLIG.
Avledn.: LOVLIGHET, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1111), r. l. f. (numera bl. ngn gg arkaiserande) Lind (1749). Auerbach (1911).
Spoiler title
Spoiler content