publicerad: 1941
LUSTIG lus3tig2, adj. -are ((†) superl. -st Schroderus Liv. 466 (1626), Dens. Os. 1: 610 (1635)). adv. = (†, GullbgDomb. 21/10 1639, Lind (1749)), -A (†, Bellman (BellmS) 2: 143 (c. 1770, 1791)), -T.
Ordformer
(lost- 1538—1624. lust- 1526 osv. lyst- 1573—1787. löst- 1561—c. 1620. -ig(h) 1529 osv. -og(h) 1526—1541. -ug(h) 1526—1711)
1) (†) till LUST 1: som har lust (till l. för ngt), villig, benägen, hågad. Then helga anda som hiertat vptender och gör thet lustugt til ath göra wel. OPetri 1Post. 61 a (1528). Till arbetet mehr lustige. VDAkt. 1689, nr 363. — särsk. till LUST 1 e: vällustig, sinnlig. Ath hwar och en vthaff idher wete beholla sitt faat j helogheet, och hedher, icke vthi lustugh begärilse såsom hedningar. 1Tess. 4: 5 (NT 1526; Bib. 1917: i begärelses lusta).
2) (†) till LUST 1: som är full av aktivitet, rask, hurtig, kry; ”pigg”. Syr. 31: 20 (öv. 1536). Huar någhor wore såå beleuat och Lustigh aff sigh, att han thorde forsökiat (dvs. att utkämpa ett envig), han giffue sigh vth till honom i markenne. LPetri Œc. 48 (1559). När Swijnen ära som lustigast förr än the siukna. IErici Colerus 2: 223 (c. 1645). I ären Vnga, lustiga och helbregda. Chronander Bel. J 8 b (1649). Gullander SvarVetA 97 (1773).
3) (†) till LUST 3: som väcker välbehag l. (djup) tillfredsställelse, ljuvlig, härlig; behaglig, angenäm; kostlig; vacker. Mitt ook är lustugt, och min bördha är lett. Mat. 11: 30 (NT 1526; Bib. 1917: milt). Then mannen (dvs. konung David) sadhet, som .. är .. en lustugh Jsraels dictare. 2Sam. 23: 1 (Bib. 1541; Vulg.: egregius; Luther: lieblich mit Psalmen; Bib. 1917: ljuvlige). Sij, huru gott och lustigt är thet, at brödher boo endrechteligha tilsammans. Psalt. 133: 1 (Därs.; Bib. 1917: ljuvligt). Käre sonn, ändoch vedh Ulffsby ähr lustigt ath vistes, så synes osz doch rådeligith, ath thu .. begiffver tig till Nylandh. G1R 28: 174 (1558). Nu är kommen then lystighe tid, / quo flores floreantur. Visb. 1: 79 (1573). Valentia .. är stor, skön och lustig, så at the Spanske kallan sielfve Formosa, thet är, then sköna. Lenæus Hübner 36 (1726). — särsk. om litteraturalster o. d.: som bereder nöje l. njutning, behaglig, angenäm; kostlig; vacker; stundom övergående i 4 b o. 5 slutet. (Lat.) Fabula .. (sv.) fabel, lustogh dicht. VarRerV 33 (1538). En lwstigh comœdia vidh nampn Tisbe. Asteropherus (1609; boktitel). Signill. Thet är en lustigh och sanfärdigh Tragoedia, om then höghborne .. Hertigh Habor .. Och .. Fröyken Signill. Messenius (1612; boktitel). En löstigh Wisa. Visb. 1: 105 (c. 1620; rubrik). Arithmetica, eller Räknebook, Medh heele och brutne Taal .. medh lustige och sköne Exempel förbättrat. Aurelius (1633; boktitel). Höpken 1: 216 (1745).
4) till LUST 3, om person (l. djur): som är uppfylld av glädje, som är vid godt humör, glad, munter; äv.: som i allmänhet är glad, gladlynt; äv. om sinnesstämning o. d.; numera, utom i uttr. lustig och munter (l. omvändt), bl. arkaiserande samt i vissa speciella användningar (se d, h). Anden gör menniskiona lustugha och frij hiertadha. FörsprRom. 1 b (NT 1526). Såå göra Christi gerningar samwetet gladt och lustigt. OPetri Hb. D 4 a (1529). (Konungen har visat sig) så lustig, at Hans Maj:t sjelf har dantsat Dale-dantsen, med Dale-Kullorne. HC11H 9: 8 (1673). (Postiljonen) klatschar lustigt med piskan. Atterbom Minn. 32 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Hej Tomtegubbar slå nu i, / Och lät oss lustiga vara! Lovén Folkl. 84 (1847). Jag, som än med hvita lockar / dansat lustig som Silenos. Rydberg Dikt. 2: 134 (1891). Fröding Guit. 6 (1891: munter och lustig). Wulff Leopardi 130 (1913). — särsk.
b) i utvidgad anv., dels om ord, handling o. d.: som röjer l. vittnar om en glad sinnesstämning, dels om tid, fest o. d.: som tillbringas på ett gladt sätt resp. ger uttryck åt (allmän) glädje; munter; rolig. I skolen få see itt lustigt puss. Asteropherus 34 (1609). Ett Comediespell .. synes en förbrillat handel, men medh en lustig vthgång. Schroderus Comenius 953 (1639). Här fån i lustighe dagar. Chronander Surge A 4 b (1647). Lustig Sång och lustig Skämtan, lyder öhrat gärna på. Columbus BiblW K 1 a (1676). Vid Töplitz och i Dresden var en lysande societet samlad och fördes ett lustigt lif. Tegnér Armfelt 2: 426 (1884). — jfr PUTS-, SMÅ-, SORG-, TOK-LUSTIG.
c) (†) i uttr. göra l. hålla sig l. vara lustig (med l. över ngt), roa l. förlusta sig (med l. med anledning av ngt), ”festa”; äv. bildl. BtFinlH 3: 358 (1556). The må wäl medh andra göra sigh lustige i Herranom, och wara allom godom liuflige. KOF II. 2: 220 (c. 1655; om prästerna på kalas). Samma aftonen samlades alle förtalde hos Herr Landshöfdingen och woro där lustige intil kl. 12 om natten. Wallquist EcclSaml. 1—4: 50 (1693). I går afftons höllo vij oss här lustige dheröfver (dvs. med anl. av Karl Fredriks födelse). Carl XII Bref 35 (1700). See! där har du fyra Riksdahler, som du på någon tid kan hålla dig lustig med. Lagerström Jeppe 72 (1735). Bååth EgilS 52 (1883).
d) (fullt br.) i uttr. göra sig lustig över ngn l. ngt l. på ngns bekostnad, (roa sig gm att) skämta l. driva gäck med ngn l. ngt, göra narr av ngn l. ngt, ”skoja” med ngn l. över ngt. Nordforss (1805). (Zachris) hade märkt, att man i all stillhet gjorde sig lustig på hans bekostnad. Lagerlöf Top. 193 (1920). Han gjorde sig lustig över min konstbesynnerliga innanläsning. HågkLivsintr. 5: 35 (1924).
e) om person ss. deltagare i glad sällskaplig samvaro: glad, ”livad”; äv. om lag av dylika personer. Lustige Bröder. Stiernhielm Herc. 88 (1648, 1668). Man är intet giärna lustig i laaget, vthan Harpan lååter. Grubb 470 (1665). Han var .. mycket eftersökt i alla lustiga lag. De Geer Minn. 1: 58 (1892). Blomberg BrinnSnön 151 (1935).
f) (†) upprymd av rusande drycker o. d., ”glad” (se GLAD, adj. 1 h). (När) han seent om en afton kom ifrån en god wänn, ok kanske war något lustig. Columbus Ordesk. 58 (1678; uppl. 1908). Tå han plägad var och lustig vtaf vin. Kolmodin QvSp. 1: 576 (1732).
g) (†) i uttr. dricka lustigt om o. d., dricka i gladt lag, dricka friskt. (Prästen skulle vara) dem fölgacktig ifrån Brudgummens gård, sedan de där drucket lustigt om. SKrok (1749) i SmålHembygdsb. 1: 34. Hurra, så lät oss då lustiga supa! Bellman (BellmS) 2: 143 (c. 1770, 1791).
h) med särskild tanke på att ngt går raskt; numera bl. (fullt br.) i uttr. hastigt och lustigt. Creutz Vitt. 72 (1753). Han ropte, släpp Nymphen; jag släpte, / Och lustigt en örfil fick jag. Bellman (BellmS) 1: 87 (1769, 1790). Hastigt och lustigt gick färden. Læstadius 1Journ. 337 (1831). Kulan kom lustigt farande genom fönstret. Carlén Skuggsp. 2: 12 (1865). Polisen .. fick hastigt och lustigt arbetsamt på fredagskvällen med att jaga en efterlyst storskojare. SvD(A) 1932, nr 309, s. 3.
i) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (†) ss. adv., i utrop som uttrycka uppsluppen sinnesstämning; ofta i förb. med interj., särsk. i uttr. hej lustig(t). Hålla Lustigh i Jessu Nampn. GullbgDomb. 21/10 1639. Då kom Simon Jörensson, och medh thet samma ropadhe Olaus: Hei lustigh. ConsAcAboP 1: 490 (1651). Med orden ”whip, lustig til Blåkulla”, satte .. (häxan) sig upp på sin springare. ArkNorrlHembygdsf. 1924—25, s. 5 (c. 1675). Envallsson Niugg 32 (1784: Hej lustigt). ”Friskt lustigt, min Fru!” ropade den gamle Capitainen. Eurén Kotzebue Orth. 1: 27 (1793).
5) till LUST 3: som bereder l. sprider glädje l. trevnad, rolig, trevlig; skojfrisk; äv.: kvick. Han är ganska lustig, när man blir närmare bekant med honom. Det var lustigt sagt. Han är full av lustiga historier. Brovallius Holbg 5 (1744). Emellanåt berättade .. (Geijer) lustiga historier men kom då själf i sådant skratt, att han hade svårt att komma till slutet. De Geer Minn. 1: 35 (1892). Uppfattningen om Bellman att han skulle vara en lustig kurre. Larsson Bildn. 9 (1908). (Infallet) var lustigt turnerat. Hellström Malmros 26 (1931). — jfr PUTS-, SMÅ-, TOK-LUSTIG m. fl. — särsk. övergående i bet.: som på ett roligt sätt är intressant l. fängslande l. uppseendeväckande; jfr 6. Bolinus Dagb. 25 (1667). Lustigt att höra, hvad de Liberale komma att säga. 3SAH XXXVII. 2: 214 (1845). Lustigt nog finnes det en skånsk stad, i vilken skolungdomen .. drager omkring på gårdarna och sjunger maj. Nilsson FestdVard. 112 (1925).
6) löjeväckande, löjlig, komisk; äv.: underlig, besynnerlig, konstig, märkvärdig; jfr LUST 3. Det vore väl lustigt, om jag inte skulle få dig att tiga. Var det inte lite lustigt att han gick utan att taga adjö? Hon har alltid varit lite lustig. Forsius Fosz 540 (1621). Alla de lustiga spanska matvaror med hvitlök och tomate, olja och pimenta, som med god smak rördes ihop. Lundgren MålAnt. 1: 148 (1870). Den fjäderkantade hatten satt lustigt liten uppe i den stora burriga peruken. Heidenstam Karol. 1: 29 (1897). Allmänheten (fick) — lustigt nog — .. den uppfattningen, att det ökade opererandet vore .. en modesak hos kirurgerna. Söderström LäkKvacksalv. 144 (1926). Det är faktiskt lustigt: så fort man vill försöka erinra sig nån rolig historia, som man läst, så är den som utplånad ur ens minne. SvD(A) 1934, nr 176, s. 6. — särsk. i förbleknad bet., om ngn l. ngt som har ett mer l. mindre originellt (icke banalt) utseende o. därigm väcker uppmärksamhet. En liten lustig tös. Fröding Guit. 179 (1891). Lustiga gamla hus. Vetterlund Sommar 74 (1911).
Ssgr: A: (4 e, 5) LUSTIG-BRODER. (†) munter sällskapsbroder. Dalin (1853). En ohjälplig fyllbult och lustigbroder. Arcadius VexjöL 58 (1889). —
(4 e, 5) -BUSS, m. (†) = -BRODER; äv.: gyckelmakare. Envallsson Skärg. 1 (1789). En Lustigbuss ehuru löjlig, har dock aldrig varit någon ärefull person. Hasselroth Campe 244 (1794). —
(5) -KURRE. (ngt vard.) person som avsiktligt l. oavsiktligt framkallar munterhet; rolighetsmakare, gyckelmakare; lustig figur. Det är ju en riktig Lustigkurre, den der Professorn! Blanche 1846—1946 23 (1847). Jag .. utbildades småningom till en lustigkurre, en gycklare. Strindberg Fjerd. 94 (1877). —
Avledn.: LUSTIGHET, r. l. f. [fsv. lustoghet; jfr d. lystighed, t. lustigkeit]
2) (†) till 3: ljuvlighet, behaglighet. Helsingius (1587). Såmmaren medh sÿn lustigheet / Igen kommer warm och heet. Visb. 2: 87 (c. 1600). Schultze Ordb. 2893 (c. 1755).
3) till 4: egenskapen att vara glad l. munter, glädje; gladlynthet; numera bl. om uppsluppen l. skämtsam sinnesstämning: munterhet, uppsluppenhet. Forsius Fosz 315 (1621). De Swenskas lustighet och glada lynne. Lindestolpe Pest. 32 (1711); jfr 1. Så snart han såg på Vahlin igen, brast hans lustighet lös. Tavaststjerna Inföd. 80 (1887). Det blef ingenting af med den lustighet, som eljes var bruklig på auktioner. Lagerlöf Jerus. 1: 261 (1901). särsk. (†) i uttr. på, äv. (ut)i l. med lustighet, på skämt. At Josephus hadhe om kull en stool på lustigheet. ConsAcAboP 2: 180 (1659). UHiärne Vitt. 93 (1665: medh lustigheet). VDAkt. 1699, nr 251 (: uti lustigheet). Peringskiöld MonUpl. 139 (1710).
4) till 4 b, 5, konkretare, om ngt som är uttryck för glädje o. munterhet; lustigt upptåg; skämt; numera i sht om skämtsamt ord l. uttryck, skämtsam berättelse o. d., förr äv. om lustbarhet, nöje(stillställning) o. d. Säga en lustighet. Balck Es. 131 (1603). Thesse Förstlige lustigheter (dvs. nöjen, ss. jakt, dans osv.) äro ofta fahrlige. Scherping Cober 2: 173 (1737). Det har varit mig omöjligt at (vid översättningen) följa mitt Original i alla dess lustigheter. Björn Okände 105 (1791). Anställa en liten lustighet. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Det finns några raska gossar här i trakten, som fundera på en liten lustighet. Janson CostaN 2: 66 (1910).
5) till 6: egenskapen att vara löjeväckande l. komisk, löjlighet, komik. Under upprepandet af dessa verser .. uttryckte hans miner, åtbörder, och sjelfva det parodierande i tonen, en ytterlig lustighet. Gumælius Bonde 59 (1828). En i pojkåren krossad näsa, som gav honom ett drag av frisk lustighet. Hallström LevDikt 223 (1914). särsk. konkretare, om ngt löjligt. Eichhorn Stud. 1: 54 (1869). Han skulle visa henne en lustighet. Engström Glasög. 33 (1911).
Ssg: lustighets-makare. (numera bl. tillf.) till lustighet 4: gyckelmakare, rolighetsminister. 2VittAH 19: 36 (1836, 1850). 2NF 28: 475 (1918).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content