SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LUTA lu3ta2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. (Dalarna) lutå, sluttning; till LUTA, v.3]
(mindre br.) motsv. LUTA, v.3 I 3: lutning, sluttning. Östergren (1932). Lutorna är vanligen för branta för att (osv.). TurÅ 1933, s. 289. — jfr SYD-LUTA.
Spoiler title
Spoiler content