SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LUT 4t, sbst.3, r. l. f. l. n.; best. (i bet. 2, mindre br.) -en l. -et; pl. (i bet. 2, mindre br.) = (Östergren (1932: motlut)).
Etymologi
[jfr d. lud; vbalsbst. till LUTA, v.3]
1) motsv. LUTA, v.3 I 2, 3: lutande ställning l. läge; i uttr. (stå, ställa, ligga, lägga o. d.) på lut. Tunnan står på lut. Sahlstedt (1773). Runsten .. ligger på lut i en hafreåker. AntT 2: 130 (1862, 1869). Ymer 1931, s. 25.
2) motsv. LUTA, v.3 I 3, i fråga om mark: sluttning; särsk. konkret: sluttande mark; i sht ss. senare led i ssgr. Präktiga gårdar (ligga) på den gröna luten mot sjön. TurÅ 1911, s. 204. jfr MED-, MOT-, NORD-, ÖST-LUT.
Spoiler title
Spoiler content