SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LYDIG ly3dig2, adj. -are ((†) superl. lydigst Kolmodin QvSp. 1: 10 (1732; adv.), HT). adv. -T.
Ordformer
(-ig(h) 1528 osv. -og(h) 1523—1718. -ug(h) 1524—1739)
Etymologi
[fsv. lydhogher; jfr d. lydig; avledn. av LYDA, v.1]
1) motsv. LYDA, v.1 3: som (gärna l. utan motsägelse) lyder, som har för vana att lyda; hörsam, villig; stundom: foglig, undergiven; äv. oeg., om sak. Ett lydigt barn. Vara lydig mot ngn, äv. (numera i sht i högre stil) vara ngn lydig, lyda ngn. Mat. 8: 27 (NT 1526). At Iacob war sinom fadher och modher lydugh. 1Mos. 28: 7 (Bib. 1541). (De äro) lydige mot sina Lärare. Kalm VgBah. 259 (1746). Jag slöt lydigt ögonen. Granlund Carlé OdågKrigsäv. 212 (1915). (Motorn) fungerar tyst och lydigt. SDS 1928, nr 51, s. 3. — jfr O-LYDIG. — särsk.
a) (†) med försvagad bet., i hövlighetsformel i brevslut. Min nådige herr fars lydigste son C. D. HT 1918, s. 204 (1809). MoB 7: 107 (1809).
b) motsv. LYDA, v.1 3 d: som visar skyldig lydnad mot överordnad l. mot överheten; underkastad lydnadsplikt. G1R 1: 46 (1523). Rääf Ydre 3: 395 (i handl. fr. 1594). Trogne och lydige undersåtare. BrefAllmogDal. 1743, s. 3 b. jfr BEFÄLS-, LAG-LYDIG.
2) (†) motsv. LYDA, v.1 4 e, i uttr. göra ngn l. vara lydig under ngn (l. ngt), underkasta ngn under ngn(s välde) resp. lyda under ngn. Holof. 9 (c. 1580). Vnder förbemälte Caniker .. (m. fl.) hafwa Danmarks (sockens) Kyrkioherdar .. warit lydige. Peringskiöld MonUpl. 282 (1710).
Avledn.: LYDIGHET, r. l. f. (numera mindre br.) till 1: lydnad, hörsamhet. FörsprGT a 3 a (Bib. 1541). Eldh Myrth. 107 (1725). Östergren (1932).
Spoiler title
Spoiler content