publicerad: 1941
LYDA ly3da2, v.1 -er, lydde lyd3e2, stundom (i bet. 3 o. 4) löd lø4d, lydt lyt4, stundom (i bet. 3 o. 4) lydit ly3dit2, lydd lyd4; vbalsbst. -ANDE; -ARE (i bet. 3, tillf., CAEhrensvärd Brev 1: 248 (1795), Forsslund Arb. 13 (1902)); äv. (i bet. 1, numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) LY ly4, v., lyr, lydde, lytt.
Ordformer
(inf. o. pres. pl. ly Sahlstedt SvGr. 72 (1769), Carlsson Dagsv. 36 (1927). lyd(h)a G1R 1: 127 (1523) osv. — pres. sg. lyd(h)er Syr. 19: 27 (öv. 1536) osv. lyr Sahlstedt SvGr. 72 (1769), Högberg Vred. 1: 223 (1906). — ipf. lydde Apg. 16: 14 (1526) osv. lyde Brahe Kr. 53 (c. 1585). löd Fallström VDikt. 1: 236 (1892, 1899), Östergren (1932). — sup. lydit Höjer Sv. 2: 36 (1875), Berg Krig. 138 (1915). lydt (lytt) Apg. 5: 37 (NT 1526) osv. — p. pf. lyd Lucidor (SVS) 184 (1672). lydd Lind (1738) osv.)
Etymologi
[fsv. lyþa, lyssna (till), höra (på), akta, bry sig om, hörsamma, sv. dial. ly; jfr (ä.) d. lyde, nor. lyde, isl. hlýða; avledn. till stammen i LJUD, sbst.1 — Jfr LY, sbst.2, LYSS, v., LYSSNA]
1) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat; se dock a) höra; särsk.: höra uppmärksamt, lyssna; äv.: i smyg söka få höra (ngt som icke är avsett för ens öron); vanl. i uttr. lyda l. ly efter l. till l. på, förr äv. uppå l. å l. åt ngn l. ngt l. med indirekt obj., höra på l. lyssna efter l. till ngn l. ngt. Thet är oförnufft, lydha enom wid dörena. Syr. 21: 24 (öv. 1536; Bib. 1541: lydha widh dårena). Lustig Sång och lustig Skämtan, lyder öhrat gärna på. Columbus BiblW K 1 a (1676). Düben Boileau Skald. 16 (1721: där åth). (Telemachos) lydde .. vppå .. Mentors vijse råd. Ehrenadler Tel. 901 (1723). Björner Thor 32 (1737: lyda å mässan). Hülphers Ångermanl. 20 (1900: till). Vid minsta knäpp for hon upp för att ly efter vad det var. Carlsson Dagsv. 36 (1927). — särsk.
a) i uttr. lyda namnet N.
α) (numera bl. tillf.) om person: kännas vid namnet N. (ss. sitt eget), heta N. Att han wille icke lyde thet (dvs. ett visst öknamn). UpplDomb. 3: 101 (1541). Bodbetjenten, som lydde det icke ovanliga namnet Andersson. Strindberg RödaR 18 (1879).
β) (fullt br.) om djur, i sht hund: lystra till namnet N. En .. Rapphöns-Hund som lyder namnet Figaro. VexiöBl. 1825, nr 2, s. 4. Östergren (1932).
b) (†) övergående i bet.: lystra (jfr a β). När den tappra Moden ropar up någon ny dårskap, så lyden I alle på en gång. Dalin Arg. 2: 67 (1734, 1754).
c) (†) övergående i bet.: ägna sin uppmärksamhet (åt ngt). Läter osz nu lyda vppå sielfwe föreenings Articklarna. Schroderus Os. III. 1: 361 (1635).
2) (†) akta på l. bry sig om (ngn l. ngt); med obj. i dativ l. med bestämning inledd av prep. efter. G1R 1: 127 (1523); jfr 3. Gal. 3: 1 (NT 1526). J lydden minne röst intet. Dom. 6: 10 (Bib. 1541). En bespottare lydher icke straffe. Ordspr. 13: 1 (Därs.; Bib. 1917: hör icke på någon näpst). ÖB 17 (1712: efter).
3) rätta sig efter en annans (uttalade) vilja; åtlyda (ngn); vara lydig (mot ngn), visa lydnad (mot ngn); foga sig efter l. efterkomma l. värkställa befallning, förmaning o. d.; ofta med obj. (förr i dativ) betecknande den vars vilja osv. ngn fogar sig efter l. den befallning osv. som åtlydes. Lyda ngn. Lyda ngns l. en befallning, förmaning o. d. Lyda order (i sht mil.). Läraren måste lydas l. bli lydd av sina elever. Göra sig lydd. Man moste meer lydha gudh än menniskior. Apg. 5: 29 (NT 1526). The lydde Hemor och Sichem hans sone. 1Mos. 34: 24 (Bib. 1541). Lyda förmaningar. Linc. B 5 a (1640). Du sade: kom — och jag löd. Hallström Sagodr. 95 (1910). — jfr EFTER-, ÅT-LYDA. — särsk.
a) (†) i pregnant anv.: vara underordnad, inneha en underordnad post; särsk. i p. pr. i substantivisk anv., om person som (på grund av underordnad tjänsteställning) mottager o. utför befallningar: underordnad; ofta motsatt: befallande (se BEFALLANDE, p. adj. 1 a slutet), bjudande (se d. o. 1 a slutet). Stiernhielm Arch. B 2 a (1644). Herraväldet är slut, när lydande äro borta. Chydenius 25 (1765). Befallandes och Lydandes skyldigheter. KrigVAH 1807, s. 31. Spak HbFältartill. 1 (1873).
b) med avs. på lag, förordning, bud, råd o. d.: rätta sig efter, följa; handla i överensstämmelse med. Den råd lyder är vis. Lyda ngns minsta vink. Der de ville lyda mitt råd. OxBr. 6: 25 (1628). Rikets Collegier .. skola .. lyda Konungens bud och befallningar. RF 1809, § 47. (Han) löd ej gifven lag. VLitt. 3: 237 (1902). — särsk. bildl. De lagar som den fysiska verkligheten lydde. Hellström Malmros 160 (1931); jfr f γ.
c) med avs. på böjelser, begär o. d.: låta leda sig av, låta styra sig av, följa. Jag, som i denna sak min yra endast lydde. JGOxenstierna Dagb. 149 (1771). Då man .. lyder förhastade begär. Schönberg Bref 1: 119 (1772). Lydande en impuls gick hon framåt gångstigen. Alving Chateaubriant Brière 334 (1924).
d) i utvidgad anv., med avs. på överhet, myndighet o. d.: visa underdånighet mot, underordna sig. (Att Sören Norby) icke .. wille någen Konung lydha. Svart G1 80 (1561). Öfverheten (må) lydas. Ling Riksd. 98 (1817). Den, som ej i allt lyder (den romersk-katolska) kyrkan, måste uteslutas. Fehrman OrientK 80 (1920).
e) om drag- l. riddjur, i sht häst: i sina rörelser följa den körandes (ridandes osv.) anvisningar; äv. i sådana uttr. som lyda tygeln, sporren. Schroderus Comenius 176 (1639). Slutligen lyder (den vilda, infångade) hästen tygeln. LbFolksk. 804 (1892).
f) (utom i α o. β numera bl. mera tillf.) oeg., med saksubj.: låta sig påvärkas (av ngn l. ngt) i sina rörelser, funktioner l. dyl. (Vindflöjeln) Lyder alzingen wind. Stiernhielm Herc. 512 (1648, 1668). När Naturen ej lyder Läke-Medlen. Rosenstein BarnSj. 115 (1764). (De fastsmidda fotbojorna) lydde inga nycklar. Runeberg (SVS) 1: 192 (1833). — särsk.
α) (fullt br.) om kroppsdel l. organ: fungera (utföra avsedd rörelse l. dyl.) i enlighet med ngns vilja; äv. i uttr. lyda ngns vilja. Berlin Lsb. 9 (1852). Handen lydde Henne villigare än tungan. Oscar II IV. 1: 114 (1871, 1890). Janson Par. 86 (1900). Dens. Abr. 285 (1901).
β) (fullt br.) sjöt. i uttr. lyda roder, om fartyg: i sina rörelser följa rodrets inställning. RP 1: 103 (1628). VästerbK 1927, nr 168, s. 4.
γ) (†) om död materia: vara underkastad (värkningarna av) ngt; särsk. om metaller, i uttr. lyda magneten, vara magnetisk (eg.: vara underkastad magnetens dragningskraft). VetAH 1753, s. 90. Sjöar, som lyda månans rörelse. Bergman Jordkl. 170 (1766). En svart jernmassa, som lyder magneten. VetAH 1812, s. 232. Berzelius Blåsr. 109 (1820).
4) [jfr motsv. anv. i d., ävensom av HÖRA (se d. o. 10)] i uttr. som beteckna att ngt står i förbindelse med l. är samhörigt med l. tillhör ngt annat. — jfr TILL-, UNDER-LYDA. — särsk.
a) (†) i förb. med prep. till l. med indirekt obj.: vara (ngns) egendom, tillhöra (ngn l. ngt). En sölffkädie .., som hade lydt till Svärdsiöö gille. G1R 23: 218 (1552). En .. Gulkädh som lydde Melch v: Zwickaw. SthmTb. 3/1 1575. Alt dedh Sweriges Chrono j Pryssen lydher. RARP 2: 123 (1634); jfr b.
b) (†) i förb. med prep. till, om (större) landområde (ss. stat, provins o. d.), med särskild tanke på dess statsrättsliga ställning: vara underlagd (ngns överhöghet), lyda under (ngn l. ngt). G1R 27: 244 (1557). Mithridates .. hade intagit Phrygiam, huilket Landskap lydde til the Romare. Schroderus Sleid. 47 (1610). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
c) (†) vara en del (av ngt); höra till (ngt) (se HÖRA 10 b); vanl. i förb. med prep. till l. under, ngn gg uti, l. de pronominella adv. hit, dit; äv. i uttr. lyda utom (ngt), icke höra till (ngt). Rom. 4: 14 (NT 1526: till). OPetri PEliæ d 2 a (1527: vnder). Th[e]n nyckell .. szom lydde tiill th[e]n kiista, som (osv.). 2SthmTb. 2: 29 (1549). The som lyda til then Christeliga Kyrkione. Schroderus Os. 1: 461 (1635). Vthi thetta Bröderskap lyda sex och tiugu Riddare. Dens. Albert. 2: 200 (1638). Grubb 893 (1665: Hijt). Om een peccatore (dvs. syndare), som lyder vnder min försambling. VDAkt. 1676, nr 197. Annerstedt UUH Bih. 4: 7 (i handl. fr. 1749: utom). Rääf Ydre 1: 24 (1856: dit). Till stad lydande område. Palmberg Hels. 827 (1889). — särsk. i uttr. lyda och ligga till (ngt), om jordområde, gård o. d.: höra till (en viss jordegendom l. dyl.); jfr LIGGA 18. G1R 9: 51 (1534). Att för:ne Tysby skall .. Lyde och Ligge, till för:ne forseby. UpplDomb. 2: 57 (1579). ResolAllmogBesvär 1743, s. B 3 a.
d) (†) i förb. med prep. till: krävas (för ngt), fordras; i p. pr.: erforderlig. Hund E14 156 (1605). Huadh som lyder till .. (de spetälskas) uppehälle. Murenius AV 445 (1660). Ther till (dvs. till fästningsbygge m. m.) lydande Handtwärkare. Schouten Siam 45 (1675). VetAH 1739, s. 140.
e) i förb. med prep. under (jfr c): vara underlagd (ngns domsrätt, myndighet, överhöghet o. d.), vara underordnad (ngn l. ngt), höra under; sortera under. Al slot ok landt Som vndher Swerigis rikes crone lyder. G1R 1: 65 (1523). Gothland .. lydde i andeliga mål under Biskopen i Linköping. Lagerbring 1Hist. 3: 309 (1776). RF 1809, § 16. (Svarande som) kommit att lyda under annan domstol än den, till hvilken målet instämts. Kallenberg CivPr. 1: 297 (1918). (Hamnkaptenen i Sthm) löd under överståthållareämbetet. SvD(A) 1933, nr 282, s. 24.
1) till 1: lyssna uppmärksamt. (Hon) lydde .. ängsligen efter, om han ännu skulle andas. Malmborg Barclay 733 (1740). Widegren (1788).
2) = LYDA, v.1 3. G1R 1: 47 (1523). At menniskian mera lydde dieffwulen epter än sin gudh. OPetri 2Post. 170 a (1530). Ehrenadler Tel. 192 (1723). —
LYDA PÅ. [fsv. lydha pa, i bet. 1] (†)
1) till 1: lyssna, höra på (o. ägna sin uppmärksamhet åt). Hon lydde till, och herren öpnade hennes hierta, ath hon gaff act påå thet som Paulus sadhe. Apg. 16: 14 (NT 1526). Här står han stilla och lyder till. Moræus Schonæus 450 (c. 1685). Swedberg Ungd. 71 (1709).
2) till 4.
a) till 4 a: tillhöra. G1R 11: 344 (1537). Jord, som .. lydde .. Peer Biörsson till. SkrGbgJub. 6: 17 (1587). VDAkt. 1656, nr 68.
b) till 4 c: höra till. OPetri 1Post. 11 b (1528). Spannemåle, Smör, eller annedt, szom lyder thenne årsz Ränthen till. G1R 16: 41 (1544). Schroderus Os. 2: 118 (1635). —
(4 e) -FOLK. (i fråga om ä. l. utländska förh.) folk (folkstam) som (underkuvats o.) behärskas av ett annat folk l. en främmande härskare o. d. Carlstedt Her. 3: 324 (1833). I mer än hundrafemtio år voro bulgarerna lydfolk under kejsaren av Bysans. Grimberg VärldH 7: 192 (1936). —
(4 e) -KONUNG. (i fråga om ä. l. utländska förh.) hist. konung som lyder under en annan härskare. Lind (1749). Grimberg SvH 384 (1908). —
(4 (e)) -KÖPING. (förr) hist. köping som i vissa avseenden stod i beroende av en (närliggande) stad. BrefKöpingar XII (1904). —
(3, 4) -PLIKTIG. (numera föga br.) underkastad lydnadsplikt; underlydande; äv. i uttr. lydpliktig under ngn, underlydande under ngn. Palmblad LbGeogr. 247 (1840). (Akajerna voro) lydpligtige under Dorerne. Dens. Fornk. 2: 564 (1845). Lydpligtiga embetsmän. Tiden 1848, nr 78, s. 1. Svensén Världsv. 34 (1908). —
(3, 4) -SKYLDIG. (†) = -PLIKTIG. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Schultze Ordb. 4344 (c. 1755). —
Avledn.: LYDAKTELIG l. LYDAKTELIGA l. LYDAKTELIGEN, adv. (-aktel- 1640—1764. -aktl- 1760. -ig 1695. -iga 1640—1760. -igen 1649—1764) (†) till 3: med (tillbörlig) lydnad l. ödmjukhet. Linc. (1640; under obedienter). (Han) hafwer lydhachteligen uthstådt sin kyrckieplicht. ConsAcAboP 1: 539 (1652). Ps. 1695, 362: 6. Ekblad 27 (1764). —
LYDAKTIG, adj. (-ig 1541 osv. -ug(h) 1526—1528) [fsv. lydhaktogher; jfr d. lydagtig] (i sht i högre stil) till 3: lydig, hörsam; villig att lyda, underdånig; villig; äv. om hjärta, sinne o. d.; äv. i utvidgad anv., om handling, värksamhet o. d.: som röjer l. kräver lydnad l. underdånighet; äv. i uttr. vara ngn (l. ngt) lydaktig, vara lydig osv. mot ngn (l. ngt). Apg. 6: 7 (NT 1526). Alla the som bergit bruka, skola lydachtuga wara Wårom Fougta. Bergv. 1: 30 (1528). Så framt tu mina budh lydachtigt höra wil. Spegel ÖPar. 50 (1705). Sedan .. (K. IX:s) stränga regering vant hela (adels-)ståndet vid lydaktig statstjänst. 2NF 1: 142 (1903). 2Kor. 9: 13 (Bib. 1917).
Avledn.: lydaktighet, r. l. f. [fsv. lydhaktoghet] (i sht i högre stil) lydnad, villighet; underdånighet. Filem. 21 (NT 1526). G1R 4: 222 (1527). Därs. 28: 2 (1558). SFS 1905, nr 6, s. 37. —
LYDELSE, sbst.1, f. [fsv. lydhilse] (†) till 3: lydnad, hörsamhet. OPetri PEliæ a 2 b (1527). Linc. (1640; under morigeratio). —
LYDIG, adj., se d. o. —
LYDLIG, adj. (lydelig 1659. lydlig 1771) (†) till 3: lydig, villig, foglig. KOF II. 1: 295 (1659). JGOxenstierna Dagb. 149 (1771). —
LYDSAM, adj. (†) till 3.
Spoiler title
Spoiler content