SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LÅD, sbst.2, n., äv. r. l. f. (Lundell (1893)); best. -et (IErici Colerus 2: 129 (c. 1645), Billing Hipp. 121 (1836)).
Ordformer
(lo 1893. lod(h) 15781836. lå 1745. låd(h) 16401747. lö 1742. löd 18201847)
Etymologi
[sv. dial. lå(d), lö, n. l. f.; jfr d. laad, löd, vårull m. m., nyisl. loð, n., ludenhet; jfr äv. isl. loði, m., luddig kappa, nor. dial. lode, m., ludenhet, hår; eg. identiskt med LUDD, sbst.1, till stammen i LUDEN. — Jfr LÖDJA, ull]
(†)
1) = LO, sbst.2 1. Thet lodh som skaffues aff linnetkläde. BOlavi 189 b (1578).
2) = LO, sbst.2 2. Exteriören uppgifver hästens fullkomligheter och fel, dess lod, tecken och ålder. ARetzius hos Billing Hipp. 74 (1836).
3) om hårbeklädnaden hos djur med långhårig kroppsbeklädnad; särsk. om fårens vinterull (som är längre o. mera sammantovad än sommarullen), ”lödja”. Linc. (1640; under succida; hos får). Siu marker löö af Fååren. ÅgerupArk. Gårdsräkn. 1742. Man .. fant samma Biörn hafva legat (på ett ställe) .. samt lemnat låd efter sig. HdlCollMed. 9/11 1748 (1747). Lundell (1893; folkmål).
Spoiler title
Spoiler content