publicerad: 1941
LUDD lud4, sbst.1, r. l. m. (Serenius (1741) osv.), äv. n. (Schultze Ordb. 2870 (c. 1755), 2NF 34: Suppl. 162 (1922)); best. -en, ss. n. -et; pl. (†, ss. n.) = (Wretlind Läk. 4: 39 (1896)).
Ordformer
(lud c. 1740 (: ludig), c. 1755—1881 (: ludtåtel). ludd 1640 (: luddot), 1651 osv.)
Etymologi
[jfr ä. d. lod(d), d. laad, hår, ull, nor. lode, ludenhet, hår, nyisl. loð, n., ludenhet, ävensom sv. dial. ludda, grov toffel, lodde, hårsock; till LUDEN]
1) hårbeklädnad (på djurkropp) bestående av fina, tättsittande hår. Arvidi 76 (1651; i rimlista); bet. oviss. Serenius (1741). Nyblom Hum. 93 (1874). Heidenstam Svensk. 1: 8 (1908). — särsk.
b) i utvidgad anv., om fin o. tät hårbeklädnad på växt l. växtdel. Thunberg Resa 1: 181 (1788). ArkBot. VI. 14: 28 (1907). jfr FILT-, ROT-, ROTHÅRS-, SPINDELVÄVS-, STJÄLK-, STJÄRN-LUDD.
2) i oeg. anv. av 1, om ngt som mer l. mindre liknar en tät o. fin hårbeklädnad. (Mossan) öfvertäcker jorden med sit Ludd. Salander Gårdzf. 186 (1731). På doktorns hvita filthatt bildade myggorna en svart ludd. TurÅ 1898, s. 74. SvSkog. 1223 (1928). — jfr BLAD-, MÖGEL-LUDD. — särsk.
a) på tyg: lugg; äv. om framskjutande trådar på snöre o. d. Nöta af luddet på Sammet. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Sylwan Ryor 64 (1934; i ryor).
b) om ämne som utvittrar i form av en fin hårbeklädnad. Berzelius Kemi 1: 233 (1808). Nära vid Neapel utvittrar alun ur marken .. såsom ett hvitt kristalliniskt ludd. Åkerman KemTechn. 1: 565 (1832). 2NF 34: Suppl. 162 (1922).
c) på tunntarmens insida befintlig beklädnad av tätt sittande slemhinneutskott; nästan bl. ss. senare led i ssgr. Berzelius Kemi 6: 303 (1830). Engström Glasög. 192 (1911). jfr TARM-LUDD.
Ssgr (i allm. till 1 b. Anm. Nedan anförda växter äro mer l. mindre beklädda med ludd): LUDD-AL. trädet Alnus pubescens Tausch. Thedenius FlUplSöderm. 445 (1871). —
-DUNTRAV~02 l. ~20. växten Epilobium parviflorum Schreb., hårmjölke. Krok o. Almquist Fl. 1: 171 (1903). —
-LAV. laven Nephroma resupinata Ach. (Nephroma tomentosum Hoffm. o. Nephroma papyraceum Hoffm.). VetAH 1794, s. 101. —
-LIND. trädet Tilia platyphylla Scop. (Tilia grandifolia Ehrh.), sommarlind. Kindberg SvNamn 19 (1905). —
-MJÖLKE.
(2 a) -SLITEN, p. adj. (föga br.) luggsliten; särsk. i överförd anv., om person. Heidenstam Karol. 2: 85 (1898). —
-STARR.
Avledn.: LUDDA, v., se d. o. —
LUDDIG, förr äv. LUDDOT, adj. (-ig 1677 osv. -ot 1640) beklädd l. betäckt l. försedd med ludd.
1) till 1. Linc. Mmmm 7 a (1640); bet. oviss. Broman Glys. 3: 526 (c. 1740). Högberg JesuBr. 2: 127 (1915; i bild, om krutrök). jfr FILT-, FIN-, GRÅ-, GUL-LUDDIG. särsk. till 1 b. Palmfelt Ecl. 7 (1740). Haller o. Julius 97 (1908).
2) till 2; stundom närmande sig bet.: trasig l. upptrasslad i kanterna. FKM 1: 200 (1806). En trädkäpp, sönderbultad i nerändan, så att den är luddig. Ström MinnB 7 (c. 1865). På kvällen var snöflingorna stora och luddiga. DN(A) 1934, nr 68, s. 14. särsk. till 2 a, om tyg: luggig, ruggig. BoupptSthm 10/6 1677. Form 1934, s. 132.
Avledn.: luddighet, r. l. f.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content