LÄNDIG län3dig2, adj. -are; adv. -T.
Etymologi
[till LAND resp. till ssg vari detta ord ingår ss. senare led]
1) ss. senare ssgsled; om landområde o. d.: som är så l. så beskaffad med avs. på de allmänna naturförhållandena, jordmån, terräng, läge, växtlighet o. d.; jfr BACK-, BÄRG-, FLACK-, FROST-, HÖG-, O-LÄNDIG m. fl.
2) (i vissa trakter) om landområde o. d.: som har en god l. för visst ändamål lämplig beskaffenhet med avs. på de allmänna naturförhållandena, jordmån, terräng, läge, växtlighet o. d. Sahlstedt (1773). Hannibal .. red sjelf åstad .. att ifrån en ländig kulle bespeja .. fienderna. Emanuelsson Plut. 2: 90 (1842). Ingenstäds så nätt och ländigt .. / det var, som i min kära Hjälmartrakt. Gellerstedt Hemtr. 8 (1905). särsk.
b) om terräng, väg o. d.: lämplig för trafik, farbar, framkomlig. De andra vägarna (som icke kunna köras) äro ridvägar af bättre och sämre godhet, alt som marken af sig sjelf är ländig. VetAH 1758, s. 115. Vägarna ha makadamiserats här och där, och fler skola bli ländiga för traktorer och lastbilar. DN 4/9 1932, Söndagsbil. s. 3.
Avledn.: LÄNDIGHET, r. l. f.
2) (i vissa trakter) till 2: god beskaffenhet hos ett landområde o. d. med avs. på de allmänna naturförhållandena osv.; vanl. övergående i bet.: odlingsbarhet, god jordmån. Sahlstedt (1773). Att .. (Norums socken) på en jordvidd af blott 4,280 tunnland innehåller 23 3/8 hemman och föder 1,231 menniskor, är ett bevis såväl på markens ländighet som dess uppodling. Holmberg Bohusl. 3: 299 (1845). WoJ (1891).
SAOB
