SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FROST fros4t, r. l. f., äv. m. (f. Job 24: 7 (Bib. 1541), LoW (1911; jämte r.); m. Schultze Ordb. 1362 (c. 1755), Dalin (1851)) ((†) n. GR 17: 115 (1545: morgenfröstidtt), Därs. 26: 563 (1556), Pfuel Ber. 15, 26 (1813; klandrat i SvLitTidn. 1813, sp. 128)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er 32.
Ordformer
(fross- (i ssg) 1769 (: frossjord)1790 (: frossjord). frost (fråst) 1526 osv. frust- (i ssg) c. 1650 (: frust nämdh). frås- (i ssg) 1684 (: fråsnat). fröst 1545 (: morgenfröstidtt)1624 (: nattefröst))
Etymologi
[fsv. frost, n., sv. dial. frost, m., motsv. d., isl., t., eng. frost; till FRYSA, v. (jfr FRYSA, sbst.)]
1) över större l. mindre geografiskt område utbredd (långvarigare l. kortvarigare) sänkning av temperaturen under vattnets fryspunkt; väder med dylik låg temperatur; köld(grader); ofta med särskild tanke på att vattnen isbeläggas l. att rimfrost bildas. Det har varit frost i natt. Vi ha redan haft frost ett par gånger. Växtligheten har lidit svårt av den starka frosten. Frostens härjningar. 2Kor. 11: 27 (NT 1526). Frostett haf- (ve)r .. giordt stor skadha på sädan. ConsEcclAboP 97 (1657). (Konungen) vande sig vid köld och frost, medan Soldaterne värmde sig vid goda Eldbrasor. Tessin Bref 1: 37 (1751). Vid par och trettio graders frost. Heidenstam Vallf. 193 (1888). I Karesuando inträffar den sista frosten i medeltal 15 juni och den första frosten på hösten 27 augusti. Flodström Naturförh. 12 (1918). — jfr BAR-, EFTER-, HÖST-, MAJ-, MORGON-, NATT-, SEN-, SOMMAR-, SPRICK-, VINTER-, VÅR-FROST m. fl. — särsk. mer l. mindre bildl. När all bedröfwelses och wedermödos frost och kiöld är som swårast, si tå nalkas Gudz dag, som är förlosningens dag för the vtwalda. Swedberg SabbRo 72 (1705, 1710). Köld är den åldrandes vinst: men jag prisar evärdlige Fadren, / att han bevarat mitt inre för frost. Tegnér (WB) 6: 41 (1829). Må frost aldrig döda, hvad som blommar ädelt inom Er (studenter)! Quennerstedt StrSkr. 2: 399 (1897, 1919).
2) (numera föga br. utom i ssgn RIM-FROST) rimfrost; äv. (tillf.) om isbeläggning på fönsterrutor o. d. Linc. (1640). Natten emot den sista Sept. var så kall, at frosten låg på somliga ställen hela följande klara dagen qvar. VetAH 1757, s. 70. Kring på marken blänker snön / Af frostens glitter. Envallsson Skom. 3 (1785). Böjd öfver murknande fönsterpost, / Med läpparne tinar han rutans frost. Snoilsky 2: 86 (1881). jfr RIM-FROST. — särsk. mer l. mindre bildl. Man bör .. / .. ej märka tidens spår, / Ej vinterns frost i deras hår. Leopold 1: 440 (1814).
3) (numera mindre br.) tjäle. The tidigaste (ärterna) sås så snart, som fråsten är utur jorden. Lundberg Träg. 38 (1754).
4) å kroppsdel hos människa (l. djur): kylskada, frostskada. Landsm. 2: XLII (cit. fr. 1722). (Sv.) Frost i fötter el. händer, (fr.) engelure. Weste (1807). — jfr ÖM-FROST.
5) (†) känning av stark kyla i kroppen, frossbrytningar, frossa (se FROSSA, sbst. 1). När som then siuke j Siukdomens begynnelse för stoor kiöld eller frost sigh icke kan wärma (osv.). Berchelt PestOrs. E 4 b (1589). Kommer Stick med Frost, så bruka Theriack eller Mithridat. Lindh Huuszapot. 164 (1675).
Ssgr (i allm. till 1): FROST-BESTÄNDIG. byggn. om sten, tegel, skiffer o. d.: som står sig mot frost, som icke spricker vid frost. Eternit är en konstgjord (tak-)skiffer .., som .. kan anses fullt frostbeständig. SkånAB 1908, nr 89, s. 1 (i annons). 2NF 28: 946 (1919).
-BESTÄNDIGHET—010~2, äv. ~0200. byggn. TT 1892, s. 243.
(jfr 4) -BETT. (numera mindre br.) om frostskada; jfr -BITA. Castrén Res. 1: 190 (1852). Antarctic 2: 348 (1904).
-BITA.
1) i pass.: angripas av frost; skadas av frost. Een hård Frucht kan man .. låta frostbijtas. Risingh Landb. 47 (1671). Jönsson Gagnv. 144 (1910).
2) (numera föga br.) angripa med frost; äv. mer l. mindre bildl. Nybom SDikt. 1: 273 (1865, 1880). En vacker dag sveper nordanvinden genom de ljusa kronorna .. och frostbiter den ljusa grönskan. PT 1900, nr 82 A, s. 3.
-BITEN, p. adj. angripen av frost; frostbränd, frostskadad, frostsvedd; särsk. om växt, frukt o. d.; förr stundom: utsatt för frost, frostländig. Vij (kunna) lijde, att thu samme gårdh .. anammer, um jorden är eliesth icke mykett fråsthbithen. GR 25: 540 (1555). Brunkåhlen .. blijr alldrabäst, då han är Fråstbijten. Rålamb 14: 16 (1690). Röda, frostbitna händer. Wetterbergh Past. 46 (1845). 1902 års frostbitna skörd. LAHT 1906, s. 350.
(jfr 2) -BLOMMA, r. l. f. blomlik bildning av is l. rimfrost (särsk. på fönsterruta). Vårsolen .. smälte de späda frostblommorna .. på de höga rutorna. PoetK 1814, 2: 1. Heidenstam Alienus 3: 57 (1892).
-BRÄNNA, v. i pass., om växt(del): svedas av frost, skadas av frost; särsk. i p. pf. med adjektivisk bet. Gadd Landtsk. 3: 447 (1777). VL 1908, nr 231, s. 4.
-BUNDEN, p. adj.
1) (till)frusen. Sol, sol, du varma / .. frigör den arma / frostbundna jorden. Fröding Eftersk. 1: 47 (1896, 1910). Under den tid, fjärden ligger frostbunden. Östergren (1922).
2) frostländig. Ett magert och frostbundet land. Lagerlöf Holg. 1: 170 (1906).
-DAG. Ett par bistra frostdagar. Stiernstolpe Arndt 1: 67 (1807). 2NF 23: 1398 (1916).
-DAMM, n. (†) om solrök under klara frostdagar. (Solrök kallas) Frost-damb, emedan det visar sig om Vintern i klart väder i stark köld. VetAH 1767, s. 101. Dalin (1851).
-DIMMA, r. l. f. under frost bildad dimma; under fryspunkten avkyld dimma, av iskristaller bestående dimma. En tät frostdimma insvepte himmel och jord. Bremer Dal. 271 (1845). 2NF 19: 1388 (1913).
-FJÄRIL. om vissa fjärilar som först på senhösten framkomma ur puppskalet; särsk. om fjärilen Cheimatobia brumata (Geometra brumata Lin., Acidalia brumata Treitschke), vars larver anställa svåra härjningar i fruktträdgårdar o. parker. Möller (1790). Frostfjärilen, som icke ens låter 13 graders köld drifva sig i vinterboning. Ödmann ÅmVetA 1797, s. 19. LAHT 1904, s. 254.
-FLÄCK.
1) av frost härjad fläck (på åker l. inom ett landområde). Carlsson måste redogöra för den nya ängsskötseln; hur han låtit .. så i frostfläckarne. Strindberg Hems. 73 (1887). Fennia XII. 4: 25 (1896).
2) på blad o. d.: fläck uppkommen gm frostskada. Fennia XII. 4: 34 (1896).
-FRI. (relativt) fri från frost(er); som icke nås av köld; varest ngt icke fryser. Allmännt frostfrie orter äro Holmar uti stora sjöar, hedeland, där kärr, myror, och kalla vatten ej gränsa nära intil. Gissler IVetA 1751, s. 32. Frostfria källrar. Retzius FlOec. 217 (1806). Växter, som .. fordra att öfvervintra frostfritt. NF 18: 56 (1894). 2 1/2 månader äro .. frostfria (i Karesuando). Flodström Naturförh. 12 (1918).
-FÖRANDE, p. adj. (i fackspr.)
1) om mark o. d.: som befordrar uppkomsten av frost (under den varmare delen av året); varifrån frost sprider sig. TT 1873, s. 116. Frostförande sumpmarker. TurÅ 1911, s. 224.
2) om vind: som medför frost. 2NF 27: 1143 (1918).
-FÖRSÄKRING. försäkring mot frostskada å växtlighet. 2NF (1908).
-GIRIG. (†) frostländig. Frostgirig åker. Gissler IVetA 1751, s. 32.
-GIVANDE, p. adj. (†) = -FÖRANDE 1. Frostgifwande måssar och kiärr .. warda (icke) updikade. Fennia XVI. 3: 99 (cit. fr. 1761). SkattläggnMethVesternorrl. 1770, s. 2.
-HÄRDIG. (i sht i fackspr.) härdig mot frost. LAHT 1910, s. 687.
-JORD.
1) (†) = FRYS-JORD. (Sv.) Frossjord, (lat.) humus ad hiemis rigorem intumescens, et dein rimas agens. Ihre 1: 613 (1769). LAA 1813, s. 262.
2) (numera knappast br.) jord som är mycket utsatt för frost. Dalin (1851). Berg Sjöf. 45 (1910).
-KALL, adj. (i sht i vitter stil) vars temperatur befinner sig under fryspunkten; bitande kall. (Lat.) Gelidus .. (sv.) frostkall. Ekblad 141 (1764). Frostkalla morgnar om vintern. Bremer Dal. 269 (1845). Februarinatten var frostkall. Heidenstam Skog. 68 (1904).
-KLAR. (i vitter stil) i fråga om väderlek: klar o. frostkall. Den frostklara morgonen. Bremer Dal. 232 (1845). Det blir frostklar natt på en sådan kväll. Hallström Sagodr. 14 (1910).
-KNÄPP. (ngt vard.) plötsligt inträffande frost av kort varaktighet. Holmberg Bohusl. 2: 24 (1843).
-KNÖL.
1) kylknöl, kylsvulst (på händer, öron, fötter osv.). Möller (1790). Hallin Hels. 2: 822 (1885).
2) (i fackspr.) av frost bildad jordknöl; särsk. tekn. om dylik knöl i grusbädden å banvall. Ballasten (dvs. grusbädden) .. bör .. lätt genomsläppa vatten .. för att hindra uppkomsten af de .. s. k. frostknölarna. TeknEkonBeskrStatJernvb. 164 (1872). Didring Malm 1: 247 (1914).
-LIST. skogsv. När .. (frostsprickorna å träd) blifvit öfvervuxna med bark, synas de som lodräta, skarpt upphöjda valkar i barken, som benämnas frostlister. 2NF 8: 1495 (1908).
-LÄGE. (i fackspr.) läge starkt utsatt för frost (särsk. nattfroster). 2UB 4: 370 (1899). 2NF 30: 131 (1919).
-LÄND, se -LÄNDT.
-LÄNDIG. om (läge av) plats l. trakt (stundom mark): som är mycket utsatt för frost; jfr -BUNDEN 2, -GIRIG, -LÄND(T), -NIMM 1, -VULEN, -ÖM 1. Möller (1790). 5 tunnland odlad jord, frostländig och i mindre god häfd. PT 1901, nr 277, s. 1.
-LÄNDIGHET—00~2, äv. ~200. EconA 1807, maj s. 67.
-LÄNDT l. -LÄND. frostländig. Gissler IVetA 1751, s. 27. Fuktiga, frostländta lägen. SkogsvT 1905, s. 458.
-LÄNDTHET l. -LÄNDHET—0~2, äv. ~20. SundhetscollBer. 1851, s. 14. LB 1: 124 (1899).
-NATT. natt med frost (särsk. under vegetationstiden); äv. mer l. mindre bildl. Johansson Noraskog 3: 256 (i handl. fr. 1684). Grimberg SvH 599 (1909).
-NIMM l. -NÄM l. -NÄMD. (starkt bygdemålsfärgat)
1) frostländig. VDAkt. 1720, nr 24. Kölden, som på frostnämda ställen .. gjort stor skada. Porthan BrefCalonius 394 (1797).
2) om säd: som lätt angripes l. skadas av frost. ”Då räfrumpor (dvs. kornax av rödaktig l. brunaktig färg) syns i kornet, då är säden frostnämd” sade de gamle. Wengelin GMinn. 68 (1893).
-NÄSTE. (i sht i fackspr.) frostförande mark l. plats; (starkt) frostländig plats. Gadd Landtsk. 1: 50 (1773). Myror och kärr .. äro .. de mest skadliga frostnästen. EconA 1807, mars s. 38 (1792). Fennia XX. 7: 95 (1902).
-RÖK. (numera mindre br.) frostdimma. Möller (1790). Öfver hafvets yta hvilar såsom en ogenomtränglig slöja den täta ”froströken”. Fries Grönl. 96 (1872).
-SKADA, r. l. f. skada förorsakad av frost.
1) i fråga om växtlighet. Ström Skogsh. 35 (1837). Fruktträden i vårt land utsättas ofta för frostskador i såväl bark och ved, som blommor och blad. Abelin MTr. 62 (1902).
2) å kroppsdel hos människa (l. djur): kylskada. Svalin Ordl. (c. 1847). Uhrström Hemläk. 236 (1879).
-SKADA, v. i pass.: skadas av frost; särsk. i p. pf. med adjektivisk bet. Gadd Landtsk. 1: 67 (1773). VetAH 1780, s. 146. På några få ställen har kornskörden frostskadats. SD(L) 1896, nr 455, s. 8. Den frostskadade, förbrända hafren. LAHT 1912, s. 173.
(jfr 2) -SKIMMEL. (†) hippol. Frost- och Harskimmel: har mörk botten med små hvita fläckar. Mahn och svans äro oftast mörkgrå med ändarne af håren oftast gulaktige. Billing Hipp. 123 (1836).
-SPRICKA, r. l. f. särsk.
1) å (löv)-träd. Brummer 112 (1789). Under trädens växt uppträda äfven s. k. frostsprickor. Dessa uppstå i det yttre splintlagret därigenom, att splinten vid köld i hög grad hopdrager sig, hvarvid sambandet mellan vedtrådarna brister. Ekman SkogstHb. 27 (1908).
2) i huden å kroppsdel hos människa. Hedenstierna Bondeh. 121 (1885).
-SPRÄNGA, -ning. (i fackspr.) i pass.: söndersprängas l. lössprängas av i springor o. porer inträngande o. tillfrysande vatten; i sht i p. pf. med adjektivisk bet. Sandsten är .. blottställd för vittring och frostsprängning. Brunius Resa 1838 246 (1839). Frostsprängda block. Fennia XXIII. 3: 11 (1906).
-SVEDA, v. i pass.: svedas av frost; särsk. i p. pf. med adjektivisk bet. Härjedalen .. befolkad af ett gammalt godt släkte, som .. älskar sin magra, frostsvedda teg. TurHb. 1: 127 (1894).
(jfr 4) -SVULLNAD. av frost förorsakad svullnad å kroppsdel hos människa (l. djur). Tholander Ordl. (c. 1870).
(jfr 4) -SÅR. kylsår; äv. bildl. Tholander Ordl. (c. 1870). Bevara sin skapande fantasi från frostsår .. (under) upptäcktsresor i den kalla begreppsvärlden. Rydberg (1877) hos Warburg Rydbg 2: 564. —
-TAGEN, p. adj. (†) frostbiten; som gm frost förlorat känseln; förfrusen. Möller (1790). Nordforss (1805). Tholander Ordl. (c. 1870).
-TJOCKA. jfr -DIMMA.
-VIND. vind som medför frost; äv. bildl. Nyberg 3: 73 (1842). Kommer frostvind i din sommar, / .. / denna fröjd dock evigt blommar. FGrafström Dikt. 101 (1853).
(2) -VIT. (i vitter stil) vit av rimfrost; vit som rimfrost. Här och där i skuggan var marken frosthvit. Kræmer Span. 83 (1860). Det (hade) slagit ut små frosthvita svampplättar på tapeterna kring fönstret. Öberg Makt. 2: 89 (1906).
-VITTRING. geol. jfr -SPRÄNGNING. Frostvittringen är synnerligen märkbar .. (i övre Härjedalen) med dess extrema temperaturer och dess lösa bergarter. LAHT 1893, s. 251.
-VULEN. (†) som är mycket utsatt för frost; frostländig. Uppå frostvulne marker finner man mer än annorstädes mycket mygg. Gadd Landtsk. 1: 58 (1773). Heinrich (1814; med hänv. till frostländig).
-VÄDER. (numera mindre br.) RelVictorLund 1676, s. A 2 b. Hahnsson (1896).
-ÅR. år under vilket årsväxten skadats l. förstörts av frost. GR 26: 26 (1556). Froståren 1696 och 1867 .. höra till de svåraste pröfningar, vårt folk haft att genomgå. AtlFinl. 10 a: 2 (1899).
-ÖM.
1) (numera nästan bl. i Finl.) frostländig. Natten emot d. 16 var i synnerhet så kall, at jag fruktar det frostömma orter lidit deraf skada. Porthan BrefCalonius 382 (1797). Ramsay VägvFinl. 310 (1905).
2) (i fackspr.) om växt: som lätt skadas av frost; som har liten motståndskraft mot frost. Turkiska bönor och gurkor, äro de mest frostömma. Lundström Trädg. 417 (1852). BotN 1913, s. 154.
Avledn.: FROSTA, se d. o.
FROSTAKTIG, adj.
1) (numera mindre br.) till 1: benägen för frost, kännetecknad av frost, frostig. Frostachtigt wäder. Herlicius Alm. 1642, s. 4. Östergren (1922).
2) till 5: som medför frossa, kännetecknad av frossa. Kalla och frostachtiga Siukdomar. Månsson Åderlåt. 82 (1642).
FROSTIG, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content