LÄST, sbst.1, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[fsv. läst, motsv. d. læst, isl. lest (jämte lestr); vbalsbst. till LÄSA, v.3]
1) läsning; uppläsning. Hwilket Städernas uthskickade, effter lästen (dvs. uppläsningen av betänkandet) enhälleligen bewilliade och beiakade. BorgRiksdP 31 (1660). Fuller Bwk giör trögan lästh .. (dvs.) Mätter Mage taar intet giärna Book i handh. Grubb 224 (1665).
2) evangelium (se d. o. 3) som läses vid högmässogudstjänsten o. utgör text för predikan; predikotext. DiplDal. 2: 108 (1527). Clärik oc soknaprest skal .. predica huar Sonedagh oc Helgedagh then helga lest. G1R 6: 305 (1529). Lesten .. må behålla mesta tiden j predicanen. LPetri KO 7 a (1561, 1571). Broman Glys. 2: 95 (c. 1730). jfr HELGDAGS-, HÖGTIDES-LÄST. Anm. Den fsv. bet.: evangeliebok föreligger trol. urspr. i ordstävet: Amen på täxten, sa Brattforsprästen, slog käringen i röven med lästen. Landsm. XI. 2: 22 (1896; fr. Värml.).
SAOB
