[jfr d. løbsk (lubsk, lybsk), skengalen, brunstig m. m.; av mnt. lōpisch, nt. löp(p)sch, motsv. t. läufisch; till LÖPA, v.1]
1) om vissa djur (särsk. hona av hundsläktet, i vissa trakter äv. om ko l. sugga): som stryker omkring i brunst, som har sin brunsttid, brunstig; vard. ngn gg äv. om människa (kvinna); jfr LÖPA, v.1 I 8 f.Een tandlöös Gumma göra kååt, / Och löpsk, at allman leer ther åt, / Thet war tijn frögd. Stiernhielm Harm. 48(1668; yttrat till Astrild). En ko, som är hvarken för vng eller för gammal, ej heller löpsk. Broocman Hush. 3: 7(1736). En löpsk hynda. Linné Sk. 374(1751). Östergren(1932).
2) (†) som står l. traktar l. jagar (efter ngt); jfr LÖPA, v.1 I 8 d β. Hon var aldrig löpsk efter stor Caractér. Dalin Vitt. 4: 413(1747; om hynda).
Avledn. (till 1): LÖPSKHET, r. l. f. Juslenius 341(1745).
SAOB
