publicerad: 1942
LÖPA lø3pa2, v.1 -er, -te, -t, -t; l. (numera bl. i högre stil l. bygdemålsfärgat i vissa trakter) lopp lop4, lupo lɯ3pω2, lupit lɯ3pit2, lupen lɯ3pen2, äv. (i bet. VI 3, bygdemålsfärgat) löpen lø3pen2. vbalsbst. -ANDE, -NING (se LÖPNING, sbst.3); -ARE (se d. o.), LÖPERSKA (se LÖPARE avledn.).
Ordformer
(inf. o. pr. ind. pl. löpa (-öö-, -e) G1R 1: 47 (1523) osv. löppa NorrlS 10: 9 (1630), ArkNorrlHembygdsf. 1918, s. 64 (c. 1780). — pr. ind. sg. leper JönkTb. 129 (1534). loper RA I. 1: 516 (1547). löper G1R 1: 124 (1523) osv. löpper Skråordn. 266 (1589). löpr Forsius Fosz 370 (1621). — ipf. ind. sg. lop (-oo-) SthmSkotteb. 3: 187 (1521), Boding Mick. 53 (1741). lopp Mark. 5: 2 (NT 1526) osv. låp UpplDomb. 3: 125 (1553), KKD 4: 44 (1710). låpp Forsius Fosz 68 (1621), Ekelund Fielding 48 (1765). löb UpplDomb. 3: 95 (1541), Därs. 108. löp G1R 19: 24 (1548), Lind (1749). löpp HH 20: 190 (c. 1585), KKD 11: 238 (1704). löpte Widekindi KrijgH 937 (1671) osv. — ipf. ind. pl. lopo (-e) OPetri MenFall L 5 b (1526), Dahlstierna (SVS) 173 (c. 1700). loppo (-e) Svart G1 28 (1561), RP 8: 324 (1640). lupo (-e) Mark. 6: 33 (NT 1526) osv. luppo (-e) Svart G1 34 (1561), Schultze Ordb. 2814 (c. 1755). låpo KKD 11: 252 (1704), Därs. 8: 272 (1713). löpo BtHforsH 1: 11 (1558). löpte Widekindi KrijgH 185 (1671) osv. — ipf. konj. lope 2Sam. 18: 23 (Bib. 1541). lupe (-o) SynodA 1: 17 (1608) osv. luppe (-o) Rothovius BBielke D 2 b (1624), Schück VittA 3: 195 (i handl. fr. 1672). löpo Rålamb 8: 173 (1691). — sup. lopit (-edh, -et, -itt) OPetri Clost. E 1 b (1528), BtÅboH I. 6: 160 (1634). loppet BtÅboH I. 9: 10 (1637). lupit (-et, -idt, -itt(h)) G1R 1: 124 (1523) osv. luppit (-edh, -et(t)) 3SthmTb. 1: 173 (1593), Nordenflycht QT 1746—47, s. 136. löpit HovförtärSthm 1643. löpt CAEhrensvärd Brev 1: 26 (1781) osv. — p. pf. lopen (-in) G1R 1: 221 (1524: forlopin), HSH 5: 121 (1645: förelopen). loppen G1R 18: 771 (1547). lupen (-in) G1R 1: 225 (1524: forlupen) osv. luppen (-in) Helsingius Y 2 b (1587), Schulzenheim PVetA 1763, s. 20 (: luppna, sg. best.). löpen Apg. 27: 9 (NT 1526: förlöpen), SDS 1892, nr 413, s. 4. löppen VetAH 1743, s. 198, Journalisten 1: 627 (1791). löpt Bergstedt Clément PolEkon. 116 (1868: löpta, pl.) osv.)
Etymologi
[fsv. löpa, motsv. d. løbe, isl. hlaupa, got. (us-)hlaupan, fsax. hlōpan, fht. (h)laufan, t. laufen, feng. hlēapan, eng. leap. — Jfr LOPP, LÖP, sbst.2, LÖPA, sbst., LÖPA, v.2, LÖPE, sbst.3, VIDLYFTIG]
— jfr AN-, AV-, AX-, BE-, BI-, BORT-, EFTER-, ENT-, FORT-, FRAM-, FRAMOM-, FRÅN-, FÖR-, FÖRBI-, FÖRE-, GENOM-, GLAS-, GRÄS-, HOP-, IN-, IS-, KAPP-, KRING-, MED-, MELLAN-, NED-, OM-, PÅ-, SAMMAN-, SKID-, TILL-, TILLÄNDA-, UND-, UNDAN-, UPP-, UT-, ÖVER-LÖPA m. fl., ävensom FEL-, GÅRD-LÖPANDE, n., JÄM(N)-LÖPANDE, p. adj., samt BLOD-, BUSK-, DIM-, HALV-, HÅRD-LUPEN m. fl.
Översikt
Översikt av betydelserna. I. springa o. i anv. som närmast ansluta sig till denna bet. 1) springa. 2) oeg., i fråga om skid- l. skridskoåkning. 3) med obj.: springande förflytta sig på (en väg) l. tillryggalägga (en vägsträcka) l. deltaga i l. utföra (en löpning) o. d. 4) springande avlägsna sig l. begiva sig (från l. till ngn l. ngt); (skyndsamt l. plötsligt) giva sig av l. i väg (från l. till ngn l. ngt). 5) i uttr. angivande att ngn springer så att han stöter mot ett hinder o. d. 6) i uttr. löpa (i) fara o. d. 7) i uttr. löpa miste. 8) i uttr. angivande att ngn l. ett antal varelser springer l. förflyttar sig från plats till plats, hit o. dit o. d. 9) sammansmältande med ett obj. till ett enhetligt uttr. med bet.: springa l. färdas omkring i l. genom (ngt) o. d. 10) sträva, bemöda sig. 11) handla, bete sig. II. med saksubj.: förflytta l. röra sig (hastigt), gå. 1) i fråga om rörelse som innebär l. tänkes ss. en lägeförändring. 2) i fråga om rörelse som är bunden till viss bana o. d. Härunder löpande band (b). 3) med obj.: förflytta sig l. röra sig i (en viss linje l. bana), tillryggalägga (viss vägsträcka). 4) i fråga om rörelse som icke innebär l. tänkes ss. en lägeförändring. 5) om maskin med en l. flera roterande delar: vara i gång. 6) i uttr. angivande att en muntlig l. skriftlig framställning o. d. är fri från kantigheter l. gör ett ledigt intryck. 7) i uttr. löpa (e)mot ngt, strida mot ngt. III. om (personer som färdas på) fartyg: segla, färdas, styra o. d. IV. i uttr. angivande att ngt förflyttar sig från den ene till den andre o. d. i en krets av personer. 1) om skrift, tankar, viskning o. d. 2) om mynt l. värdepapper. V. sträcka sig o. d. VI. flyta, rinna o. d. 1) om vätska. 2) om vattendrag. 3) om mjölk: löpna. VII. om ngt vari en vätska o. d. rinner. 1) om blodåder. 2) om timglas. 3) om träd: sava. VIII. i uttr. angivande att ngt kommer l. befinner sig i visst tillstånd. 1) i uttr. löpa full(t) med l. av ngt. 2) metall. 3) i uttr. löpa i stjälk o. d. IX. lossna, upplösas o. d. 1) om bark l. näver. 2) om maska l. knut. X. förflyta, förrinna, förlöpa, fortgå, (börja) räknas ss. innevarande, (börja) gälla, (börja) beräknas o. d. 1) om tid: förflyta. 2) om ngt som har utsträckning i tiden. a) fortskrida, fortgå. b) utveckla sig, utfalla, avlöpa. 3) om ngt som har viss giltighetstid o. d.: (börja) räknas (ss. giltig l. föreliggande) o. d. 4) om lån, förskott o. d. 5) om ränta. XI. förekomma, finnas, inträffa, yppa sig. 1) om vara: finnas. 2) om osed: förekomma. 3) om göromål, ärende, utgift, inkomst o. d. 4) i uttr. löpa under strecket. XII. i p. pr. i adjektivisk anv.: kontinuerlig, fortlöpande. 1) konsthist. om ornament. 2) i uttr. (i) löpande följd, nummer. 3) skogsv. om massatillväxt. 4) om mått; i uttr. löpande meter, fot, mil. 5) ss. bestämning till pluralt tidsord. 6) i uttr. löpande räkning. XIII. i uttr. angivande att ngt utgör viss kvantitet l. att viss kvantitet (vid fördelning o. d.) kommer på ngn l. ngt. 1) (upp)gå l. stiga (till ngt) o. d. 2) i förb. med prep. (up)på l. för: komma l. falla på (ngn l. ngt) o. d.
I. springa o. i anv. som närmast ansluta sig till denna bet.
1) (numera i sht i vitter stil; se dock a, b o. d) förflytta sig gm att successivt i raskt tempo framflytta fötterna på så sätt att i ett visst ögonblick ingen av dem stödes mot underlaget (marken osv.); springa, motsatt: gå. Then ther rask är til at löpa. Am. 2: 15 (Bib. 1541). Hestarna lupo thet mästa the orkade. Balck Es. 214 (1603). Han var sina förföljare uti löpande vida öfverlägsen. DeFoë RobCr. 85 (1752). (Ökenlöparen, Cursorius cursor Lath.) löper otroligt fort och är en utmärkt flygare. FoFl. 1934, s. 2. — särsk.
a) (i sht idrott., fullt br.) i fråga om kapplöpning; äv. mer l. mindre bildl. Löpa i kapp. Weten icke j ath the som löpa påå wädiobanen, alle löpa the, män en fåår wädhit? Löper så, ath j fån thet. 1Kor. 9: 24 (NT 1526). Genom att löpa hårdt redan omedelbart efter starten (i ett maratonlopp) ansträngas nerver och muskler alltför mycket. Hjertberg HbIdr. 3: 84 (1912). särsk.
α) deltaga i en viss löpning. Befrielse från skyldigheten att betala vad, ifall hästen icke löper. THästv. 1870, s. 14.
β) i uttr. löpa om ram, se RAM, lägligt tillfälle o. d.
c) med refl. obj. o. därtill anknutet adjektiviskt predikativ angivande ett visst resultat av rörelsen; äv. bildl. Löpa sigh warm. L. Paulinus Gothus Pest. 85 b (1623). När en siäl sig äntlig trötter luppit. Österling Lärops. 120 (1724). Lind (1749).
d) konsthist. oeg., i uttr. löpande hund, ornament liknande en serie vågor med inrullade kammar; jfr II 1 a β, XII 1. Adler Meyer 169 (1892).
2) oeg.: åka l. gå (på skidor l. skridskor); äv. i uttr. löpa skidor l. skridskor; förr äv. löpa med skid. (Lapparnas) piltar löpa knaft medh skijdh. Bureus Suml. 24 (c. 1600). Så wäl kunna the löpa på Skider, at ingen kan undfly them. Peringskiöld Hkr. 1: 110 (1697). (Två flickor som) löpa skridsko lika bra begge. Almqvist AMay 21 (1838). Stockholmare, som vilja resa bort och löpa skidor. Pallin Sportf. 46 (1921).
3) med innehållsobj.: springande l. på skidor l. skridskor förflytta sig på (en väg) l. tillryggalägga (en vägsträcka) l. deltaga i l. utföra (ngt); numera särsk. idrott. i fråga om kapplöpning; ofta: deltaga i löpning på (viss distans). Löpa terräng (idrott.). Löpa dödt lopp (idrott.), i fråga om förhållandet att en löpning blir oavgjord. En ryktbar .. (engelsk) kapplöpningshäst .. lopp en gång något mer än två tredjedels mil på 6 minuter och 2 sekunder. Berlin Lsb. 40 (1852). Engelsmannen .. löpte alla fyra distanserna. TIdr. 1894, s. 63 (i fråga om hastighetsåkning på skridskor). Sprinterloppen löpas merendels ”på tå”. IdrIMar. 1935, s. 160. — särsk.
a) (förr) i uttr. löpa gatlopp, springa gatlopp; äv. bildl. (jfr b). Schmedeman Just. 205 (1621). JJBurman (c. 1818) hos Cygnæus 2: 100 (bildl.).
b) (numera mindre br.) mer l. mindre bildl. (jfr a). Iach löper tijn budz wägh, när tu (Gud!) tröstar mitt hierta. Psalt. 119: 32 (öv. 1536). Men Säll ok treefold Säll then så snart Wägen hinner / Som löpas böör! Lucidor (SVS) 279 (1672). Hvilken har någon tid lupit litteraturens bana, utan att bäfva för de sår han der sett gifvas? Leopold 3: 141 (1798, 1816). (†) Lat oss medh tolamodh löpa then kamp som oss förelagder är. Ebr. 12: 1 (NT 1526).
4) med särskild tanke på utgångspunkten l. målet (l. riktningen) för l. början l. slutet av l. ändamålet med en springande rörelse: springande avlägsna sig l. begiva sig (från l. till ngn l. ngt l. till utförande av ngt); ofta allmännare l. förbleknat: (skyndsamt l. plötsligt l. otillbörligt) giva sig av l. i väg (från l. till ngn l. ngt), ila l. skynda (från l. till ngn l. ngt).
a) (ofta ngt vard.) med särskild tanke på att ngn avlägsnar sig; ofta: fly undan (för ngn), rymma bort (från ngn l. ngt); äv. bildl., särsk. i uttr. löpa ur tjänsten o. d. Tu äst tinne modhers dotter huilken jfrå sin man och barn lop. Hes. 16: 45 (Bib. 1541). Thett är fast bettre att löpe, / änn illa för skadhann stå. Visb. 1: 16 (1572). Man behöfwer intet löpa, förr än man blijr jagad. Grubb 509 (1665). Löper Smed eller Smedsdräng utur tjensten, .. plikte .. tio daler. PH 8: 160 (1766). Jag lopp ifrån gettren och moder min. Geijer Skald. 6 (1811, 1835). Så glad han ut på ängen sprang, / Som lupe han från boken. Snoilsky Goethe Ball. 14 (1876). — särsk.
α) i uttr. löpa i väg, springa i väg, skynda bort; äv. löpa sin väg l. sin kos, springa sin väg, (hastigt) giva sig av. 2Mack. 4: 42 (Bib. 1541). (Han slog) honom i pannen med kannen och lop så sin koos. BtSödKultH 12: 28 (1593). (Han) reste sig plötsligt upp liksom för att löpa i väg. Munthe Nap. 158 (1885).
β) i uttr. låta ngn löpa, låta ngn giva sig i väg (o. därmed undandraga sig straff l. förpliktelser); äv. bildl., dels: icke vidtaga några åtgärder mot ngn, dels: giva ngn respass. Straffa dhen fattiga, och låta dhen rijka löpa. Grubb 717 (1665). Saken lär .. ha varit den, att regeringen icke vågade taga några energiska steg mot kurderna och därför lät mördarna löpa. Hedin Indien 1: 166 (1910). Att hon skulle låta fästmannen löpa, om bara Schagerström friade. Lagerlöf ChLöw. 42 (1925).
γ) (†) i det bildl. uttr. släppa l. kasta och löpa, för att beteckna att man ger ngt på båten. OxBr. 12: 156 (1613). Kasta och löpa är twiflad wärck. Grubb 414 (1665).
b) (ofta ngt vard.) med särskild tanke på att ngn begiver sig till ngn l. ngt. Alle städher skola flyy för resenärars och skyttors roop, och löpa vthi tiocka skoghar, och krypa in vthi steenklyfftor. Jer. 4: 29 (Bib. 1541). 2SthmTb. 1: 161 (1546). Löper kona (dvs. kvinna som födt oäkta barn) i annor sochn och blifwer der intagen (dvs. kyrktagen), tå skal (osv.). KOF II. 2: 48 (c. 1655). Tag tre rundstycke löp med låcklös kanna på krogen. BrölBesw. 272 (c. 1670). Renarna lupo till skogs. SvD(A) 1933, nr 232, s. 3. — särsk.
α) skynda fram, störta fram o. d.; numera bl. ngn gg (ngt vard.) i uttr. komma löpande. Strax lopp en aff them, och togh en swamp, och fylte honom medh ätikio. Mat. 27: 48 (NT 1526). Peter Steipr .. kom löpandes .. och sade .., at (osv.). Dalin Hist. 2: 162 (1750). Sahlstedt (1773).
β) (†) i sådana uttr. som löpa i vattnet, i ån, hoppa i vattnet osv. HH 20: 87 (c. 1580). KOF II. 1: 269 (1659).
γ) (numera mindre br.) (i myckenhet) strömma (till en plats). Thå lupo the tijt till foot vthaff alla stedher. Mark. 6: 33 (NT 1526); jfr a. Alle Hedhningar skola löpa ther til, och mykit folck gå tijt. Jes. 2: 2 (Bib. 1541). Wennerberg 1: 64 (1881).
δ) (i sht i högre stil) mer l. mindre bildl. Ja, wår Herre Jesus är sielff thet målet til hwilket wij alle löpa skole. Muræus Arndt 1: 248 (1647). Ville du värkligen se mig .. / Löpa i snaran igän och betunga min nacke med oket? Wulff Petrarcab. 220 (1905). särsk.
α') (†) (i ngn angelägenhet) vända sig (till Gud l. ngn myndighet o. d.). OxBr. 12: 530 (1622). Men hon .. löper til Hoffretten .. och wandt genom sin trägenheet lof til at (osv.). VDAkt. 1662, nr 202. När tu faller, stat strax vp igen, / Och löp til Gudh som til tin bästa wän. Ps. 1695, 409: 14.
β') (†) i uttr. löpa till vapen, gripa till vapen. Kellgren (SVS) 3: 153 (1786). Fryxell Ber. 3: 19 (1828).
γ') (†) ”gå” till l. undersöka (en källskrift o. d. för att erhålla upplysningar). Eneman Resa 2: 181 (1712). Ifall man har nödigt att löpa till gamble acter och räkenskaper. Civ Instr. 97 (1723).
δ') (†) i uttr. angivande att ngn hängiver sig åt ngt l. gör sig skyldig till ngt. Forsius Fosz 139 (1621). The som til sådan Willfarelse löpa, skal man (osv.). Schroderus Os. 2: 391 (1635).
c) med särskild tanke på ändamålet.
α) (numera knappast br.) i uttr. löpa till ngns hjälp, skynda l. ila till ngns hjälp. Lindfors (1815). Meurman (1846).
β) i uttr. löpa till storms, förr äv. löpa storm, eg.: göra ett stormningsanfall (mot en fiende); numera nästan bl. allmännare l. bildl.: göra ett häftigt l. våldsamt anfall (mot ngn l. ngt). Sedhan the Tree reesor hade förgäfwes luppit til storms. Girs E14 71 (c. 1630). Säg, löper ej hvar dag, ditt blinda knot, din klagan, / Till storms emot Olympens borg? Tegnér (WB) 2: 1 (1808). Sedan belägringen varat en månad löpte man storm. ASScF 2: 31 (1842, 1847). Att kränka det heliga är liktydigt med att löpa till storms mot det, som är starkare än allt annat, mot själva evigheten. NoK 81: 8 (1927).
5) (†) i uttr. angivande att ngn av oaktsamhet l. vid försök att forcera ett hinder springer så att han stöter emot ngt, kör huvudet genom ngt hårdt o. d.; vanl. i bild, för att beteckna att ngn stöter på l. söker övervinna hårdt motstånd l. en svår motståndare, stöter sin panna blodig, generar ngn, bryter mot ngt o. d.; jfr LÖPA AN 2, EMOT 2. Löp icke genom muren medh huffuut. SvOrds. B 5 a (1604). Lööp intet Nisze i Näsan. Grubb 496 (1665). Man måste så wåga, at man intet löper medh hufwudet i wäggen. Isogæus Segersk. 623 (c. 1700). En Främling, som ei kände Folcksens Lagar och Seder, kunde snart löpa der emot. Mörk Ad. 1: 186 (1743). Löpa med hufvudet emot en ting. Weste (1807).
6) [jfr t. gefahr laufen, fr. courir risque, hasard] i uttr. löpa fara l. risk (att) o. d., förr äv. löpa i fara l. löpa (i) hasard l. löpa äventyr, vara utsatt för fara l. risk, riskera (att). Ambrosiani DokumPprsbr. 24 (i handl. fr. 1672: i .. hazard). Hoo snart kan där (dvs. hos Gud) få deel, / Här löper mindre fahra, / Får mindre där att svara / För synd och svaghetsfeel. Lindschöld Vitt. 170 (1685). HSH 10: 208 (1715: lupet .. dhet äfventyret, att). Jag löper samma fara som han. Ehrenadler Tel. 6 (1723). 2VittAH 2: 326 (1787, 1791: i fara). De offer du bragte, de faror du lopp. Tegnér (WB) 2: 26 (1810). Storleken af de löpta riskerna. Bergstedt Clément PolEkon. 116 (1868). Hellström Malmros 141 (1931). — särsk. (numera knappast br.) i uttr. löpa fara om livet, riskera livet. Nordberg C12 1: 860 (1740). Lagerbring 1Hist. 1: 247 (1769).
8) i uttr. angivande att ngn l. ett antal varelser (ivrigt l. beställsamt l. rådvillt l. rastlöst o. d.) springer l. förflyttar sig (driver omkring) från plats till plats, hit o. dit, fram o. tillbaka o. dyl. l. jämt o. ständigt infinner sig ngnstädes l. passerar en plats o. d. Sauls wechtare .. fingo see at hopen skingradhes, och lupo hijt och tijt. 1Sam. 14: 16 (Bib. 1541). Om dagen så löper fålket i genom körckan lyka som här wore en landz wägh. Bolinus Dagb. 38 (1668). Således lupo folket rådville om hvarannan. Celsius G1 1: 46 (1746). Vallgossen och vallhunden löpte hit och dit för att se efter, att intet djur vek av från rätta kosan. Lagerlöf Holg. 2: 272 (1907). — särsk.
a) (†) i uttr. löpa och leka, springa (omkring) o. leka. Gåssen låp och leekte där på golfwet. CollMedP 11/10 1704.
b) (numera bl. vard.) i sådana uttr. som löpa på l. kring gatorna, kring l. över (hela) staden, springa omkring på gatorna l. i staden; förr äv. löpa ute l. utangårds, springa ute; förr äv. löpa om landet l. om land och städer o. d., stryka kring landet osv. OPetri Clost. A 3 b (1528: om land och städher). Dhet är något swårt at wachta dhen som giärna löper vthangårdz, och noosar effter främmande maath. Grubb 630 (1665). Var du .. alltid en beskedlig gosse .. samt löp icke mycket ute. MoB 3: 1 (1755). Löpa omkring gatorna. Björkman (1889).
c) (numera bl. vard.) i uttr. angivande att ngn gör upprepade besök hos en person l. i en familj, springer i gårdar l. värdshus l. butiker o. dyl. l. på baler l. föreläsningar o. d. The som löpa vthwr thet ena hwset j thet andra. 2Tim. 3: 6 (NT 1526). Jag är så förargad .. öfver denna Käringen, som löper här i huset. Stagnell BSjelfklok 17 (1753). Löpa på spectakler, på baler etc. Weste (1807). Hon hade .. löpt hela veckan ut hos åtskilliga lärda herrar .. (för att) skaffa föredragare. Vasenius Samkänsl. 77 (1901).
d) i uttr. löpa efter ngn l. ngt, (ivrigt) springa efter ngn l. ngt, särsk. för att upphinna l. gripa l. följa honom osv. Man får löpa länge efter en vildgås, innan man hittar en strutsfjäder efter honom. SvOrdspråksb. 60 (1865). I dessa gångar han som pojke lekte / och yster efter sommarns fjärlar lopp. Sturzen-Becker 6: 12 (1868). — särsk. förbleknat l. i mer l. mindre bildl. anv.
α) i uttr. angivande att ngn (envist) följer efter ngn, icke lämnar ngn i fred, söker ställa sig in hos ngn o. d. Her Gudmundt löper her altijd effther oss, och clancker om samme skrijn. G1R 16: 233 (1544). Otto Mörner löper mycket efter bönderna och vill, att de (osv.). Liljecrona RiksdKul. 377 (1840). Löpa efter kvinnfolk. Östergren (1932). särsk.
α') i uttr. angivande att ngn l. en grupp personer flitigt söker tillfälle att höra en präst l. förkunnare o. d. J seen ath j kunnen intit skaffa, Sy heela werldhen löper effter honom. Joh. 12: 19 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Lindfors (1815). KyrkohÅ 1914, s. 306 (om ä. förh.).
β') (†) hålla sig till (ngn) ss. sin gud. The som effter en annan löpa, skola stoor bedröffuelse haffua. Psalt. 16: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: taga sig en annan gud).
β) (numera bl. ngn gg i religiös stil) i uttr. angivande att ngn strävar l. jagar l. traktar l. står efter ngt. Ephraim gapar effter wädher, och löper effter östan wädher. Hos. 12: 1 (Bib. 1541). Hwadh .. (Gud) intet wil, .. ther effter flyger och springer .. (människan), ther effter löper och rijdher hon. Phrygius HimLif. 121 (1615). Det är magten de löpa efter. Oelreich 82 (1755). Hvad är sanning? Hvad är detta för ett rike? Efter sådant må narrar löpa, men icke jag. Rudin 2Evigh. 1: 188 (1880, 1887). Luk. 17: 23 (Bib. 1917).
e) i uttr. löpa med ngt, springa l. driva omkring med ngt; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr j). Löpa med limstången, se LIM-STÅNG 2. — särsk.
α) (†; se dock slutet) (springa omkring o.) utsprida l. berätta ngt o. d. HammarkDomb. 8/10 1613. (Tjänare bevisa trohet) När the .. äre Tystlåtighe, icke löpandes medh hwart och itt Ord som säghes vthi hwset. Grubb ACoyet C 1 b (1618). Crusenstolpe CJ 1: 360 (1845). särsk. (numera bl. vard.) i uttr. löpa med skvaller l. osanning (l. lögn), springa omkring med l. utsprida skvaller osv.; förr äv. löpa med intriger, springa omkring o. intrigera. RARP 6: 123 (1657). The, som medh intriguer löpa. Därs. 9: 161 (1664). Jag är för gammal att börja löpa med sqvaller. Ljunggren Ber. 37 (1883, 1892).
β) (†) gå med l. bära l. hava ngt (ett klädesplagg l. dyl.). Thesse stackotta kappor och Hofmans Hattar .., som en part af the vnge prestmänn nu löpa medh. KOF 1: 525 (c. 1618). särsk. i uttr. löpa med skägg, eg.: bära skägg; om gosse för att beteckna att han låtsar sig vara man l. att han är självklok o. inbilsk. (Två satyrer håna Cupido:) Holla! Hwad är thenne för en Gilliare? / Löpa Gossar här med Skägg? Stiernhielm Cup. 8 (1649, 1668). Dhet tiähnar illa, at poikar löpa medh Skiägg. Grubb 89 (1665). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
f) stryka omkring i brunst; vara brunstig, hava sin brunsttid, vara löpsk; numera företrädesvis om hona av hunddjur l. vissa andra rovdjur l. (i vissa trakter) om ko; stundom (starkt vard.) om kvinna; äv. övergående i bet.: para sig. När then tijdhfödde hiorden lopp, ladhe han keppanar .. för hiordens öghon, så at the wordo haffuandes offuer keppanar. 1Mos. 30: 41 (Bib. 1541). Nu will bondans hynda medh hunde löpa, .. tå skal bonde henne inne täppa. Lagförsl. 236 (c. 1609). När en ko löper, och varder icke ikalf. Broocman Hush. 3: 18 (1736). Aldrabäst är, at låta Baggarne löpa inne i huset med Tackorna. Hastfer Får 58 (1752). Koch Arb. 122 (1912).
h) (†) sammansmältande med ett adjektiviskt l. substantiviskt predikativ till ett enhetligt uttr. med bet.: springa l. driva omkring i visst tillstånd, bliva l. vara ngt l. uppträda ss. ngt. Discentes skola .. Intet grassera om nätterna eller löpa galne. Botvidi Gymn. 18 (1633). Den gamla sagan och gåtan, .. att menniskorna fordom här i Swerige hafwa luppit Varg. Rudbeck Atl. 1: 519 (1679). De la Chapelle, som lupit tok för at få en plats i Högsta domstolen, fick (osv.). FoU 2: 249 (1792).
i) (†) om häst (tillhörig kronan l. frälseman l. andlig ämbetsman): föras omkring från by till by l. från gård till gård för utfodring ngn tid på vart ställe; jfr HÄST-LOPP 2. G1R 4: 87 (1527). HH XI. 1: 6 (1530).
j) (i sht i högre stil) mer l. mindre bildl. (jfr e). (Gud) gör the klokas rådh til galenskap, at the om daghen löpa j mörkrena. Job 5: 14 (Bib. 1541). Det folk, som blindt i villor lopp. Linder (SVS) 3: 106 (1788). I verlden, utan hjelp och hopp, / Som ett förloradt får, jag lopp. Ps. 1819, 153: 3. särsk. (†) i uttr. låta (ngn) löpa på sin tunga, tala illa l. ohöviskt om (ngn). Frur och Jomfrur, och howiske quinnor, / tu later them löpe på tinn tunge. Visb. 1: 45 (1572).
9) sammansmältande med ett obj. till ett enhetligt uttr. med bet.: springa l. färdas l. vandra omkring i l. genom (ett område o. d.) l. för att uträtta l. utföra ngt o. d.; numera nästan bl. ngn gg (ngt vard.) i uttr. löpa (ngns) ärenden, springa ärenden (åt ngn), äv. allmännare l. bildl.: uträtta uppdrag (åt ngn), göra (ngn) tjänster; förr äv. löpa skjuts, löpa vall o. d. SthmTb. 15/11 1596. Barnen äro för goda at göra små sysslor och löpa ärender. Dalin Arg. 1: 76 (1733, 1754). Jag löper vall med mina Får. Hammarberg Herdinn. 8 (1741). Jag löper skiutz. Spring! eller stryk! är min dageliga lösen (sade skjutshästen). Tessin Skr. 84 (1759). Löpa andras ärenden. Sundén (1886). jfr (†): Någon som löper på ärenden. Runeberg ESkr. 1: 145 (1836). — särsk.
a) (†) i uttr. löpa socknar, om skolyngling: gå sockengång, gå djäknegång, viaticera. LPetri KO 84 a (1571).
10) (†) sträva, bemöda sig; konkurrera l. tävla (om ngt). Gal. 2: 2 (NT 1526). Dee där löpa och sträfwa emoth Laagh. Johansson Noraskog 3: 360 (i handl. fr. 1643). Många löpa om Prästalägenheter. Swedberg Schibb. 447 (1716). Dät är intet större löpande, än om päningar. Schultze Ordb. 2815 (c. 1755). De löpa om tjensten. Sahlstedt (1773).
11) (†) handla, bete sig, förfara l. bära sig åt (så l. så). I Tysklandh haffve dee, sedan reformationen skedde, illa lupet medh religionen. RP 6: 334 (1636). Om någon Prästman detta föraktar och löper efter sit eget hufwud eller sielfswåld, den samma skall (osv.). Wallquist EcclSaml. 1—4: 274 (c. 1645). De ostuderade löpa illa med främmande ord, renovera staan för ruinera (osv.). Columbus Ordesk. 107 (1678; uppl. 1908).
II. med saksubj.: förflytta l. röra sig (hastigt l. lätt), gå.
1) i fråga om rörelse som innebär l. tänkes ss. en lägeförändring; numera bl. med tanke på att rörelsen försiggår (så l. så) snabbt l. lätt (med ringa friktion). Om Qwinnones Moder löper ifrå then ena sijdan til then andra. The Qwinfolck .. hafwa myckin plåga i Sidorna. Månsson Åderlåt. 53 (1642). Hastigheten af 2:ne löpande kroppar. Palmquist Alg. 1: 81 (1745). Som hjulet smörjs, så löper vagnen. Kellgren (SVS) 6: 109 (1782). Den glattade skidan / Löper som stålet på is. Runeberg 1: 27 (1832). — särsk.
a) (numera bl. ngn gg i fackspr. l. i vitter stil) om ljus, eld, blixt, vind, moln o. d.; i p. pr. äv. i adjektivisk anv.: som rör sig hastigt. När Gudh befaler skyianar löpa offuer hela werldena, så göra the hwadh han them biudher. Bar. 6: 61 (Bib. 1541; Apokr. 1921: fara ut). Den långa och täta hasselgången visar ofvan en himmel, med löpande skyar. SvMag. 1766, s. 490. Då (åsk-)viggen i de murar lopp, / Som hyste hennes Son. Lidner (SVS) 2: 137 (1783). Ljuset löper på 8 minuter från solen till jorden. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Vinden med makt in i seglen lopp. Geijer Skald. 6 (1811, 1835). — särsk.
α) (†) i uttr. löpande eld l. fyrvärk, ett slags fyrvärkeri. En bysseskyttare som gijorde then löpande Elden på slotth[et] som hand streckte öff[ue]r borghgård[en]. SkeppsgR 1544. ArkliR 1562, avd. 18.
b) i uttr. löpa av stapeln, om under byggnad varande fartyg: lämna (glida ned från) stapelbädden, sjösättas. Lind (1749). Efter dejeunern .. gjordes sällskap till holmen, där en större brigg .. lopp utaf stapeln. Forsström Dagb. 126 (1800). SD(L) 1901, nr 123, s. 3. — särsk. (†) bildl., om skrift, komposition o. d.: publiceras, tryckas; bliva färdig. (Skrifterna äro) nu snart alldeles färdiga att löpa af stapeln. 2Saml. 27: 80 (1822). Slutligen har en hel ny violin-qvartett just till min födelsedag lupit af stapeln. Geijer I. 8: 559 (1847).
c) om redskap (i sht pänna l. nål) som man håller i handen; ofta i uttr. låta löpa; äv. bildl. Pennan löper så lätt. Dalin Arg. 1: 34 (1733, 1754). Nådige Herre, pennan löper, och uttrycker illa mitt hjerta. 2Saml. 12: 124 (1795). Uret det knäpper — tiden flyr bort, / Och fortare löper din nål. Klockhoff ESkr. 104 (c. 1860). Ju mer jag kan få, dess mer vill jag ha — menade Peder och lät saxen löpa. Heidenstam Birg. 76 (1901). — särsk. (föga br.) i p. pr. i adjektivisk anv.; jfr d α. Gros målade med löpande pensel, med bravour, som det heter. Estlander KonstH 135 (1867). Hans obenägenhet att ändra hvad han en gång med löpande penna nedskrifvit. 2SAH 50: 75 (1874).
d) om finger l. hand; ofta i uttr. låta löpa. Franzén Skald. 1: 75 (1797, 1824). Då pianisten .. låter fingrarne omedvetet löpa öfver tangenterna. NordT 1894, s. 467. — särsk.
α) (föga br.) i p. pr. i adjektivisk anv., i uttr. löpande hand, bildl., symboliserande framställningskonst som utmärkes av fart o. lätthet; jfr c slutet. Man igenkänner (i G. H. Mellins berättelser) öfverallt en löpande hand och en lätt touche. Sturzen-Becker 1: 106 (1845, 1861).
β) i uttr. löpa i väg. Han knöt ena handen .. vid tinningen, medan den andra löpte iväg med pennan över första bästa pappersbit. Siwertz JoDr. 309 (1928).
e) (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl., med abstrakt huvudord. Rodnaden lopp öfver ansigtet på honom. Lindfors (1815). En suck af stum förfäran lopp / Från hvarje gisslad slaf. Snoilsky 5: 127 (1897). (†) Han sender sitt taal vppå iordena, hans ord löpa snarligha. Psalt. 147: 15 (öv. 1536; Bib. 1917: löper åstad). — särsk.
α) om förnimmelse av smärta, kyla, hetta o. d.: hastigt fara l. ila (genom ngn); ofta opers. Tranæus Medewij 35 (1690). Nu får Brundin sparken, tänkte han och kände hur det löpte ljuvligt kallt utefter benen. Siwertz Sel. 1: 54 (1920). särsk. (†) i p. pr. i adjektivisk anv.: som hastigt förflyttar sig från det ena stället till det andra. Tranæus Medewij 40 (1690). En så kallad löpande ell. flygande gickt. KStobæus (1732) hos Fürst Stobæus 61.
β) i uttr. angivande att tanken l. känslan (hjärtat) riktas mot (genomfar l. överfar) ngt l. oscillerar mellan olika föremål l. ämnen l. i sin rörelse hinner så l. så långt l. att en l. flera tankar l. idéer l. känslor plötsligt infinna sig l. uppstå hos ngn; ofta i uttr. låta löpa, särsk.: giva (tanken l. sina tankar) fritt lopp. Så kan .. (själen) låta tankan löpa bådhe offuer thz som framfarit är, och thz som komma skal. OPetri MenSkap. 11 (c. 1540). När tu tå således Bedher, at tin Anda och Tanckar löpa hijt och tijt. L. Paulinus Gothus Pest. 30 a (1623). In i Atis siäl en ljuflig känsla lopp. VittArbSamhSthm 2: 84 (1762). Min tanke genom rymder lopp, / Som förr den alldrig spanat. Runeberg 2: 12 (1847). Han lät sina tankar löpa som lössläppta kalfvar. Strindberg Hafsb. 29 (1890). särsk.
α') (numera mindre br.) i uttr. löpa (ngn) i sinnet l. genom huvudet, rinna (ngn) i sinnet resp. (hastigt) fara genom ngns huvud. LPetri Kyrkiost. 29 a (1566). Att jag sällan hunnit mer än bli varse i språnget vissa nya ämnen, som lupit mig genom hufvudet. 2Saml. 7: 126 (1788).
β') i uttr. löpa i väg, om känsla o. d.: rusa i väg (med förståndet). Hans hjärta löper i väg med förståndet. Auerbach (1911).
γ') (numera mindre br.) i uttr. tankar (bruka) löpa tullfritt o. d., tankar äro (bruka vara) tullfria. Tankar löpa tullfrij. Grubb 794 (1665). Östergren (1932).
γ) (†) i uttr. löpa i ngns ögon l. ngn under ögonen, falla ngn i ögonen, tilldraga sig ngns uppmärksamhet; äv.: misshaga ngn. Löper eder domben under ögonen, kunne I appellera under Lagmannen. RP 6: 380 (1636). Då Laurentius Andreæ såg det han omöjeligen skulle .. kunna röra de ceremonier, hvilka lupo mäst uti menighetens ögon .. tog han (osv.). Celsius G1 1: 381 (1746).
2) [specialanv. av 1] (i sht i fackspr.) i fråga om rörelse som är bunden till viss bana o. d.; särsk. om föremål som är rörligt fäst vid l. anbragt på ett annat föremål (t. ex. i en ränna l. på skenor); ofta närmande sig l. övergående i bet.: vara rörligt fäst l. anbragt (på l. i l. över l. genom ngt). Lucka .. som löper i en ränna. Weste (1807). Under spolningen böra silkestrådarne löpa genom en våt linneklut. Ekenmark Lb. 66 (1847). En hvit gardin, som löpte på en dragsko. Strindberg Hafsb. 97 (1890). Jernvägsvagnar, löpande i bantåg på egna hjul. SFS 1896, nr 28, s. 2. (Sprut-)kolven skall löpa lätt, men sluta absolut tätt i cylindern. LbKir. 1: 464 (1920). — särsk.
a) sjöt. dels om tåg l. tross som halas l. firas l. släppes i väg l. skär genom block, dels om segel som glider l. släppes ned utefter den mast l. stång l. det stag l. den lejdare vartill det är fäst; ofta i uttr. låta löpa, låta (segel) åka ned, taga ned (segel). Lät löpa Märss Seglen. SkepCommSkepzb. 1689. Trossen löper el. löper ut. Weste (1807). Om flaggan är liten och sejnfallet icke löper lätt, måste man hala för att få ned flaggan ordentligt. Wrangel SvFlBok 68 (1897). Låt löpa öfver allt! .. kommenderas när en svår by nalkas. Smith (1917). Hägg Flagga 67 (1937). särsk. i p. pr. i adjektivisk anv., om tågvirke o. d.: avsedd att halas l. firas; skuren genom block; rörlig; motsatt: stående; särsk. i uttr. löpande gods l. tackling; äv. löpande part (av ett tåg o. d.). Löpende takel (dvs. tackling). SkeppsgR 1541. Alt löpande godzet (eller Tågwärcket). Rajalin Skiepzb. 147 (1730). Bergdahl Antip. 8 (1906).
b) tekn. i uttr. löpande band o. d., vid serietillvärkning: transportanordning med vilken ett arbetsstycke successivt föres fram från den ene till den andre av ett antal arbetare, av vilka var och en skall utföra en detalj i arbetet; äv. i utvidgad l. bildl. anv. Omkring 1 april 1913 företogo vi våra första experiment med de löpande monteringsbanden (vid Fords fabriker i Detroit). .. Jag tror att detta var det första löpande monteringsband, som någonsin blivit använt. Ford Liv 69 (1922; eng. orig.: assembly line .. moving line). SDS 1942, nr 7, s. 4. jfr: Numera har S(tatens) J(ärnvägar) specialverkstäder för alla slags reparationsarbeten, och det hela går efter ”löpande band”-principen. SDS 1942, nr 110, s. 18.
c) i fråga om rörelse i en sluten bana (särsk. i en cirkel o. d.).
α) (numera bl. ngn gg i fackspr. l. i vitter stil) om himlakropp. Thet motte wara en stoor herre, som henne (dvs. solen) giort haffuer, och budhit henne så snart löpa. Syr. 43: 5 (öv. 1536; Apokr. 1921: efter hans bud ilar den fram). Tå Månen löper genom Oxens och Kräfwetans Tekn. IErici Colerus 1: 47 (c. 1645). At jorden har lupit fortare omkring solen förr än nu. Swedenborg RebNat. 3: 304 (1718). Adlerbeth FörslSAOB (1798). Alla himlakroppar löpa efter Guds bud. Franzén Pred. 1: 95 (1841).
β) i uttr. löpa rundt (ngn gg rundt omkring); i sht bildl. (o. därvid äv. anslutet till 4 a slutet). Hjelp mig, min son, at jag kan få sätta mig! Alt löper så rundt omkring för mina ögon. Envallsson Schlenzh. 39 (1796). Det löpte rundt i Vahlins hjerna. Tavaststjerna Inföd. 225 (1887). Det var, som om tankarna bara löpte runt i huvudet på honom. Lagerlöf Holg. 1: 95 (1906). Allt löper runt för mig. Auerbach (1911).
3) med innehållsobj.: förflytta sig l. röra sig i (en viss linje l. bana); tillryggalägga (en viss vägsträcka); numera nästan bl. (i sht astr. l. i vitter stil) om himlakropp o. d. König Mec. 3 (1752). Det är en lång väg jorden har att löpa på ett år, mer än 88 millioner mil. Berlin Lrb. 169 (1852). Alla dessa otaligt många verldar .. löpa sin bana med största ordning och regelbundenhet. Melin Pred. 3: 146 (1852). — särsk. i numera knappast br. anv. Efter att hafva lupit 8 tum. TT 1872, s. 14 (om projektil).
4) i fråga om rörelse som icke innebär l. tänkes ss. lägeförändring: röra sig, gå.
a) i sht tekn. i fråga om rörelse kring en axel: rotera. Polhem Invent. 58 (1729). Man bör icke låta slipstenen löpa i vatten. TT 1872, s. 294. Hjulet löper kring axeln. Sundén (1886). särsk. i uttr. löpa rundt, gå rundt, rotera. Almroth Karmarsch 325 (1839). (Man) låter (glass-)dosan medelst spadens lediga rörelse löpa rundt. Grafström Kond. 118 (1892).
b) om mun l. tunga (ss. talorgan): vara i (livlig) värksamhet; ofta med tanke på att den talande icke tänker sig för l. icke ålägger sig några band. De afundfulles tungor löpe fritt. Jolin UHansDr 12 (1860). Folk det kommer, folk det går; tungan löper, guldet rinner. Hagberg Echegaray 97 (1902). (†) Hans tunga löper på förtal. Serenius (1734; under slander). särsk.
α) i uttr. låta (munnen, tungan) löpa, låta (munnen osv.) gå; förr äv. låta onyttig mun löpa på ngn, tala på ett otillbörligt sätt om ngn. Then som .. någon onyttig Mun, opå Hans Kongl. May:t .. löpa låter .., skall theröfwer straffas (osv.). Schmedeman Just. 36 (1560). Jag .. vet nog att hyfsa mitt språk, när jag talar inför Konung och Riddarhus .. Men inför min son, på tu man hand, kan jag låta munnen löpa. Almqvist Col. 26 (1835). Siwertz Sel. 2: 204 (1920).
β) (numera föga br.) i p. pr. i adjektivisk anv., i uttr. (tala o. d.) med löpande tunga, (tala osv.) ledigt o. hastigt. Ah, hvad den uslingen der dock talar med löpande tunga. Johansson HomOd. 18: 26 (1845). Mellin Nov. 3: 437 (1848, 1867).
5) tekn. om maskin (motor o. d.) med en l. flera roterande delar: vara i rörelse l. gång; spela. Låta en ångmaskin .. löpa med ett betydligt högre hvarfantal än det, för hvilket den är konstruerad. TT 1887, s. 35. Den häfinrättning, genom hvilken gångverket häfver ifallaren, så att slagverket börjar löpa. Ericsson Ur. 113 (1897). TT 1899, M. s. 99.
6) i uttr. angivande att en muntlig l. skriftlig framställning, ett samtal, en vers o. d. är fri från kantigheter l. stockningar l. gör ett ledigt intryck; särsk. i uttr. löpa lätt l. ledigt (och jämnt). Vthwalda rijm, som löpa lätt. Spegel ÅPar. Föret. 1 (1711). När samtalet icke ville löpa, förmodade kaptenen (osv.). Söderhjelm Brytn. 209 (1901). TurForskn. 3: 17 (1918). — särsk. i p. pr. i adjektivisk anv.
b) [jfr t. gleitender reim] metr. om rim: trestavig, daktylisk. Löfgren TySpr. 204 (1885). Beckman SvSpr. 266 (1904).
c) (i fackspr.) om handstil: lutande (åt höger); motsatt: stående; jfr KURSIV, adj. 2. Vanliga löpande handstilar. FSS 13: 10 (1856). LfF 1906, s. 93.
7) (†) i uttr. löpa (e)mot ngt, strida mot l. vara oförenlig med ngt; jfr förb. LÖPA EMOT 4. Dedt som löper och strijder emott Gudz ordh. RP 6: 285 (1636). 2RA 1: 704 (1723). Rydberg DSkön. 96 (1889).
III. (numera knappast br.; se dock a) om (personer som färdas på) fartyg: segla, färdas, gå, styra; stundom med obj. (betecknande väg l. fart). At the wille løpa til gotland m[edh] sa[m]ma skip. OPetri Tb. 3 (1524; uppl. 1929). Then wägen är ond wäge som skieppet löper j haffuet. SvOrds. C 4 a (1604). Skeppet löper hard fart. SkepCommSkepzb. 1689. Nu, som du ser mig, jag lupit hitin med skepp och med manskap. Lagerlöf HomOd. 5 (1908). — särsk.
a) (fullt br.) i uttr. löpa till sjöss, styra ut till sjöss; löpa i l. ur hamn(en), löpa in i l. ut ur hamn(en). Dhenn 4 Julij lupu dhe svennsche till siös inntill denn 14 Julij. HH 20: 177 (c. 1585). Löpa utur hamnen. Serenius G 4 a (1734). Löp trygg i hamnen det (dvs. sjökortet) dig visat an. Tegnér (WB) 6: 61 (1830; i bild). Oscar II I. 1: InlSång (1858, 1885).
b) i uttr. löpa på grund, gå på grund. Lop it af Hans Kongl. Maij:tz skeep .. på grundh wid Åhuus. Spegel Dagb. 139 (1680). Björkman (1889).
c) (†) i uttr. löpa (up)på l. för frakt(er), gå i fraktfart. G1R 25: 191 (1555). Chydenius 71 (1765).
IV. i uttr. angivande att ngt (hastigt) förflyttar sig l. går från den ene till den andre l. cirkulerar l. är i omlopp i en krets av personer o. d.
1) om skrift, tankar, skvaller, rykte, uppmaning, utrop, viskning o. d. Här hafver fuller luppit åtskillige tijdender om fridens fulbordan. OxBr. 10: 160 (1649). Rychtet wäxer mädhan dhet löper. Grubb 695 (1665). Danska manifester och uppmaningar till uppror lupo kring landet. Geijer SvFolkH 2: 388 (1834). Ett allmänt utrop af beundran lopp genom sällskapet. Wetterbergh Sign. 194 (1843). Från rote till rote en hviskning lopp, / Man hörde ett dämpadt knot. Runeberg 2: 78 (1848). Forssell Stud. 1: 19 (1866, 1875). Då löper skvallret från mun till mun. Sörman Särl. 89 (1926). — särsk.
a) (†) i uttr. löpa mellan ngra, gå mellan ngra, växlas mellan ngra. De scripter som oss emellan lupne ähre. AOxenstierna 2: 447 (1622). OxBr. 1: 230 (1624).
b) (†) i uttr. löpa i handskrift, cirkulera i handskrift. At et dumt .. Pasquill .. gjort långt skadeligare intryck, då det lupit i handskrift, än sedan det blifvit tryckt. Posten 1769, s. 701.
2) (numera föga br.; se dock a β) om mynt l. värdepapper: vara i omlopp, cirkulera; vara gångbar, gå (se d. o. III 1). Posten 1769, s. 547. När stater med ordnadt myntväsen komma i beröring med mindre civiliserade folk, löpa de förras mynt ej sällan hos de sistnämnda. EkonS 1: 253 (1893). — särsk.
a) i p. pr. i adjektivisk anv.
α) (†) om mynt: gångbar; gängse; jfr KURANT, adj. 1. Risingh KiöpH 61 (1669). Ryska Silfvermyntet skall förblifva Finlands gällande och löpande hufvudmynt. SPF 1840, s. 39.
β) (fullt br.) om skuldebrev: utställd att betalas till innehavaren l. till viss person l. order; äv. i utvidgad anv., i uttr. (vara) av löpande beskaffenhet. ÅgerupArk. Brev 9/4 1774. Om fordran grundas på löpande skuldsedel, .. kan (osv.). Palmén JurHb. 220 (1859). Kallenberg CivPr. 1: 602 (1922).
b) (†) övergående i bet.: gälla l. vara värd (så l. så mycket). (Engelska) Bankens Credit är nu mycket stor, så at Bankens sedlar löpa i Handel och vandel lika med Speciemnyt. Zettersten AnmMynt 126 (1771).
V. om långsträckt föremål (vars sträckning man följer med blicken): sträcka sig (från en punkt till en annan l. utmed l. omkring l. på l. över ngt), vara riktad (så l. så), gå; ofta om bärgsträcka, väg, gata, linje, kant, list o. d. G1R 3: 310 (1526). Nw löper een ret linea mit igenom Jordenes kä(r)na. Luth Astr. 4 (1584). Ett litet monument, med en rundtomkring löpande Colonnade. Iduna 7: 77 (1817). Under långa sträckor löpa Alperna i vester genom franskt, i öster genom tyskt land. Svensén Jord. 37 (1884). Utefter takkanten (på rådhuset) löper en balustrad. Hahr NordeurRenässArkit. 107 (1927). — särsk. i uttr. löpa parallellt (jfr X 2 a β), gå parallellt (med ngt). Fiolen bör .. hållas så .. att fiolhalsen löper tämligen parallellt med den rakt fram ställda vänstra foten. Hedlund Fiolsp. 16 (1899). Genom fem arkader är .. (moskén) indelad i tre parallellt med kiblaväggen löpande skepp. Munthe IslamK 66 (1929).
VI. flyta, rinna o. d.
1) om vätska o. d.: flyta, rinna; numera nästan bl. ngn gg (jfr dock b o. c) om cirkulerande l. på ngt sätt ledd l. (i sht i högre stil) hastigt l. i mängd framströmmande vätska (ofta blod). Watnet lopp om Altaret. 1Kon. 18: 35 (Bib. 1541). Hoo som tager watnet öffuer huffuudt, så löper thet gerna j ermen. SvOrds. B 1 b (1604). Mykit watn löper, medhan mölnaren soffuer. Därs. B 6 b. Miölck lopp i Floderna, och Ekarne svettades Honing ur Barcken. Mörk Ad. 1: 132 (1743). Då lyste fram ett blottadt sår ur barmen, / Och frisk en ström af blod i dagen lopp. Runeberg 2: 117 (1846). I ungdomen, då blodet ännu löpte .. raskt genom ådrorna. Östergren (1932). — särsk.
a) (†) om svett l. tårar: avsöndras, avgivas, rinna. IErici MLarsdr 43 (1620). Huru mycken svett, som omärkt löper för fäderneslandet! 1SAH 2: 120 (1787, 1802).
b) (numera föga br.) om dryckesvara som rinner ur fat o. d.: flöda, strömma. OSPT 1687, nr 20, s. 7. Spara vid svickan och låta löpa vid tappen är dålig hushållning. Wensell Ordspr. 70 (1863). Var ett (vin-)fat öppnadt, fick det ej åter slås igen, utan skulle varan löpa, till dess allt var slut. Hildebrand Medelt. 1: 681 (1884).
c) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om uppstigande sav. Ahlelöf SvarVetA 7 (1763). (De) skola tappa björklake och pröfva på, om tallsafven redan löper. Nordmann BorgåBarn 111 (1906).
d) (†) om kvicksilver; i p. pr. i adjektivisk anv.: som flyter hastigt; som befinner sig i flytande form; äv. i överförd anv., i uttr. i l. under löpande form, i flytande form. (Somliga människor äro) Som ett löpande qvicksilfver. Scherping Cober 1: 199 (1734). Bergman Jordkl. 1: 226 (1773: under löpande form). Tholander Ordl. (c. 1875).
2) om vattendrag: flyta, rinna; numera bl. med anslutning till V; förr äv. i uttr. löpa (ut)ur l. av l. i ngt, utgå från resp. utrinna l. utmynna i ngt (en sjö o. d.). Then andra flodhen heter Gihon, then löper kring om hela Ethiopiam. 1Mos. 2: 13 (Bib. 1541). Alla flodher löpa j haffuet. Pred. 1: 7 (Därs.). Östannordan på öen ligger en qvärnebäk, som löper aff the 2 insjöer. Teitt Klag. 265 (1555). Diupa Strömmar löpa tyst. Grubb 699 (1665). Löper ström eller bäck genom bys ägor (osv.). BB 20: 1 (Lag 1734). Östergren (1932).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om mjölk (l. grädde): ysta sig, skära sig, löpna; jfr VIII samt LÖPA, v.2 3. Lind (1738). Ostlöpe lägges i den upphettade mjölken, hvarefter denna får stå en half timma och löpa. Fatab. 1918, s. 112. — särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: som ystat l. skurit sig, som löpnat. Löpt l. (starkt bygdemålsfärgat) löpen mjölk. Löpin miölk. BOlavi 73 a (1578). Sundén (1886).
VII. om ngt vari en vätska l. dyl. rinner l. som utgjuter en vätska l. dyl.: rinna o. d.
1) (†) om blodåder: utgjuta blod, rinna. (Man skall en åder) öpna lathe på Armen (på den sjuke), och wel lathe löpa. Berchelt PestOrs. F 8 b (1589). Een Häst skal icke dricka för Åderslaget, ty Ådrorna löpa tå intet. IErici Colerus 2: 341 (c. 1645).
2) (†) i p. pf., om timglas: utrunnen; i det bildl. uttr. ngns glas är lupet, stunden är kommen för ngn. Hans glass war nu löpit, tiden war kommen att Gudh wille straffa honom för hans högmodh. Svart G1 162 (1561).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om träd l. gren: sava; jfr VI 1 c. Rijsbiörk — löper bäst somlige år. Bureus Suml. 23 (c. 1600). Då tallen lopp, afkläddes barken och safvan aftogs med messingstråd. Ödmann Hågk. 83 (c. 1805; uppl. 1918). Modin GTåsjö 37 (1916).
VIII. i uttr. angivande att ngt kommer l. befinner sig i visst tillstånd o. d.; jfr VI 3 samt LÖPA AV 2 slutet, IHOP 5, IN 5, SAMMAN 4.
1) [jfr t. voll laufen] (†) i uttr. löpa full(t) med l. av ngt, fyllas l. vara full av ngt.
a) i fråga om ngt flytande. Dhe Orter som intet gifwa eller löna Stång(g)ångens omkåstnad, låter man löpa fult med watn, hwilket kallas stå i Sump. Hiärne Berghl. 444 (1687; rättat efter hskr.).
b) bildl. (med anslutning till I 8), om väg l. land o. d.: som är full(t) av kringströvande personer. Effther man förnimmer, att i Prydzen löpe alle stråter fulle medh landzknechter (så osv.). G1R 26: 529 (1556). Att ej landet måtte löpa fullt af tiggare. Cavallin Herdam. 1: 103 (cit. fr. c. 1690).
2) (†) metall. i uttr. angivande att malm l. metall gm l. vid smältning l. drivning antager viss form l. kommer i visst tillstånd o. d.; jfr LÖPA, v.2 4. Vargstål, bör det kallas .., då man låter jernet uti ugnen färska til smälta eller löpa til varg, och hvaraf stundom blifver rent stål. Rinman Jernförädl. 244 (1772). Slutligen löper alt järnet i but. Rosborg StångjSmid. 17 (1809). — särsk. i uttr. löpa till fälls, se FÄLL, sbst.1 8 slutet.
3) (numera knappast br.) i sådana uttr. som löpa i stjälk (förr äv. i stång), i ax l. frö(n) o. d., om växt: bilda stjälk osv. Rudbeck Atl. 2: 629 (1689: i Stång). Ahlich 95 (1722: i frö). Linné Gothl. 238 (1745: i stielk). Då väderleken är torr och solvarm, löper spinaten hastigt i fröspiror. Lundström Trädg. 92 (1852). — särsk. i uttr. löpa i lägg, se LÄGG, sbst.1 2 c β slutet.
1) (bygdemålsfärgat o. i fackspr.) om bark l. näver: (lätt) kunna skiljas från stammen, (lätt) gå av l. lossna; jfr LÖPA, v.2 5. Hülphers Dal. 264 (1762). SvSkog. 1270 (1928).
2) (med prägel av fackspr.) om maska l. knut: gå upp; äv. om tyg: (gm spänning) glesna l. ”flyta” (i sömmarna). Weste (1807; med hänv. till löpa upp). (Tyget) löper väl ej i sömmarne? Wetterbergh Selln. 205 (1853). Självklart får själva knuten ej ha benägenhet att löpa. Hammarström Sportfiske 65 (1925).
X. förflyta, förrinna, förlöpa, fortgå (under viss tid l. från viss tidpunkt), (börja) räknas ss. innevarande l. föreliggande, (börja) gälla, (börja) beräknas o. d.
1) (i sht i vitter stil; se dock d) om tid: förflyta, förrinna, gå o. d. Snart löper tijdhen mädan måltidh görs. SvOrds. C 2 a (1604). Din Swärmoder så och din Moder ähre här, och åldres mehra ähn tilförrendhe, at man sir huru åhren och dagarne löpa. AOxenstierna Bref 4: 209 (1645). Du måste dö! Så ropar till oss .. den löpande tiden. Franzén Pred. 5: 239 (1845). Karlfeldt FlPom. 82 (1906). — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. löpa sin kos, förflyta. Jtt åår, tw, tiyo eller tiughu, löpa snart sin koos. LPetri 1Post. C 4 a (1555).
b) (†) opers.: det lider (till höst l. jul o. d.). VDAkt. 1722, nr 293. Snart löper det til Jul. Posten 1769, s. 1054.
c) i uttr. löpa till ända (jfr 3 slutet), gå till ända, utlöpa, upphöra, sluta. Innan åhret lopp till ända. Schroderus Sleid. 28 (1610). (O. II:s) långa regeringstid .. är nu lupen till ända. Thyrén O2 22 (1908).
d) i uttr. angivande att viss tid för tillfället är inne l. räknas ss. innevarande; numera företrädesvis (i fackspr.) om giltighetstid, räkenskapsår o. d.; i sht i p. pr. i adjektivisk anv. Nu löper thet 5589 Werldennes åår. Laurinus KHänkelsson C 3 a (1638). Mit nu löpande 42 ålders år. VDAkt. 1760, nr 352. (Denna bok har jag) försummat att skaffa mig .. ända till denna löpande juli månad. Wulff Värsb. 4 (1896). Vad beträffar det nu löpande budgetåret .. kan (osv.). NordT 1929, s. 147.
2) om ngt som har utsträckning i tiden.
a) fortskrida, fortgå.
α) (mera tillf.) i uttr. livet löper i sina vanliga gängor o. d. Östenson Räikkönen SvinhSib. 166 (1929).
β) i uttr. löpa parallellt l. jämsides (jfr V slutet), fortgå parallellt (med ngt). Jonas' liv uppdelade sig .. i två jämsides löpande handlingar. Siwertz JoDr. 79 (1928). Jämsides med de topografiska förändringarna (av mossarna) löpa .. växlingar i vegetationen och floran. SvGeogrÅb. 1930, s. 118.
γ) i p. pr. i adjektivisk anv., om tidningsårgång o. d.: som håller på att utkomma (är under utgivning); motsatt: avslutad. Excerpering af löpande tidningsårgångar. Ljunggren SAOB 20 (1904).
b) (numera bl. någon gg starkt arkaiserande) utveckla sig l. utfalla l. avlöpa (så l. så). Lyckan för them så wäl låp / the fingo thär egen biskop. HB 1: 85 (1629). Medh tractaten må löpa som det kan. RP 10: 541 (1644). ”Säg mig, morbror, / om du ser förut, / hur livet för Sigurd / löpa skall?” Brate Edda 141 (1913). jfr (†): Ijlla lyckans terningh / för honom låp. HB 1: 93 (1629). särsk. (†) refl.: falla sig, komma sig. Jagh weet icke huru thet sigh lop, / The goffue honom thå Slottet op. Hund E14 71 (1605).
3) (i fackspr.) om något som har viss giltighetstid l. för vilket viss tid blivit bestämd: räknas (ss. giltig l. föreliggande), vara i kraft l. gälla (under viss tid l. från viss tidpunkt); i sht i p. pr. i adjektivisk anv.: som gäller l. hänför sig till den tid (det år) som för tillfället är inne. Löpande budget, riksstat, statsreglering. Nordström Samh. 2: 153 (1840). (Hyresvärdarna) får tillfälle att höja hyran litet oftare (om hyrorna räknas per månad), än om kontrakten löpte på år eller kvartal. Cederschiöld Maghreb 82 (1918). ST(A) 1930, nr 10, s. 5. — särsk. i uttr. löpa till ända (jfr 1 c), gå till ända, utlöpa. Den hielp, sidst är bewiliat (av ständerna för krigets skull) löper med detta året till ända. RARP 1: 111 (1629). Arrendet lopp till ända med 1839 års utgång. Ljunggren SAHist. 2: 73 (1886).
4) om lån, förskott o. d., för att beteckna att lånet osv. under viss tid är (får vara) utestående l. att det därvid är underkastat ränteberäkning. Lånet löper med 5% ränta. Växelbref .., som hafva högst 2 månaders tid at löpa på. Zettersten AnmMynt 149 (1771). Till grundfond skall statsverket reversera en med 4 pro:t löpande skuld till banken. HT 1922, s. 173 (1829). TT 1927, Allm. s. 276. (†) Banquen (bör) allenast låta det pantsatte och låntagne Capitalet löpa med Interesse i Böckerne, in til des 3 år äro förflutne. PH 3: 1752 (1741).
5) om ränta: beräknas l. utgå (från viss tidpunkt l. under viss tid). Vid infallande missväxt-år (må) vara tillåtit återbetalningen innehålla af gjorda lånet, emot derå löpande ränta. PH 8: 6 (1759). Denna ränta löper från och med den dag, då anspråk å ersättning blifvit framställdt. SFS 1908, nr 38, s. 31.
XI. förekomma, finnas, inträffa, yppa sig o. d.
1) (†) om vara: finnas (till salu). Alldenstundh fast öfwer heele Rijkedt .. Lijn i myckenheet löper. Stiernman Com. 1: 716 (1619).
2) (†) om osed o. d.: förekomma. Dedt löpa och inrijta många oordninger i stifften. RP 6: 464 (1636).
3) om göromål, ärende, utgift, inkomst o. d.: (successivt) förekomma l. förefalla (ombestyras, handläggas, erhållas o. d.) i det dagliga livet (den dagliga tjänsten o. d.), regelbundet återkomma; numera bl. i p. pr. i adjektivisk anv. Handlägga löpande ärenden. At .. Præsidenterne eller någon ledamot af andre collegier .. måge af cantzliepræsidenten anmodas at biträda i des rum, hvad dersammastädes förefaller af .. sådane mål, som löpa i deras förrättningar. 2RA 1: 330 (1723). De löpande göromålen. Ekelund 1FädH II. 2: 232 (1831). Kontorspulpeten, der .. penningar brukade förvaras för veckans löpande utgifter. Almqvist TreFr. 1: 31 (1842). I verkligheten måste en hög arvsskatt alltid betalas av löpande besparingar. SvD(A) 1933, nr 64, s. 4.
4) (mera tillf.) i uttr. löpa under strecket, successivt (med ett stycke åt gången) inflyta l. införas under strecket (i en tidning). (Rydbergs Den siste athenaren) är skriven för att löpa under strecket i Göteborgs Handelstidning. OoB 1928, s. 646.
XII. i p. pr. i adjektivisk anv.: som visar ett obrutet sammanhang; som fortsätter utan avbrott; kontinuerlig, fortlöpande.
1) konsthist. om ornament: som består av fortsättningsmönster; jfr I 1 d, II 1 a β. Det löpande ornamentet. UB 1: 221 (1873).
2) i uttr. (i) löpande följd, (i) fortlöpande följd; löpande nummer, nummer i fortlöpande följd. Bergv. 4: 175 (1802). Skeppsdagbok skall folieras med nummer för hvart uppslag i löpande följd. SFS 1902, nr 8, s. 3. Sina texter hämtade .. (Rudbeckius) företrädesvis i löpande följd ur Första Samuelsboken. Ahnlund GA 75 (1932).
3) skogsv. om massatillväxt (hos enskilt träd l. ett trädbestånd): som försiggår successivt under ett visst år l. under viss kortare period. Kinman Guttenberg 63 (1890). 2NF 37: 466 (1925).
4) (i fackspr.) i uttr. löpande meter, fot, mil o. d., meter osv. beräknad i en sammanhängande o. fortlöpande följd. Betala åkningen per löpande mil. Rothstein Byggn. 536 (1859). Några (parkett-)fabriker beräkna (priset å) friserna per löpande fot. TT 1877, s. 31. HbSkogstekn. 191 (1922).
5) i sht sjöt. ss. bestämning till pluralt tidsord: som komma i en följd (särsk. utan hänsyn till sön- l. helgdagar resp. till dag l. natt). Löpande lastdagar. PH 5: 2971 (1750). Till lastningen äro Tio .. löpande arbetsdagar bestämda. Smedman Kont. 5: 5 (1872). Löpande timmar. Ramsten o. Stenfelt (1917).
6) (i fackspr.) i uttr. löpande räkning, räkning (räkenskapsföring) som i fortlöpande följd (o. med avräkning vid bestämda tider) upptager affärerna mellan ett par personer, firmor osv.; förr äv. om viss krediträkning i affärsbank (med räntegodtgörelse för insatta belopp, sedan skuldsaldo utjämnats), numera sammanförd med kassakreditivet i checkräkning; jfr KONTOKURANT. Schmedeman Just. 1482 (1697). Zettersten AnmMynt 158 (1771). Leander TidnHand. 111 (1926).
XIII. (†) i uttr. angivande att ngt utgör viss kvantitet l. att viss kvantitet (vid fördelning l. beräkning) kommer på ngn l. ngt o. i närstående anv.
1) (upp)gå l. stiga (till ngt l. så l. så högt), utgöra (ngt), belöpa sig (till ngt); med obj. l. adverbial; i sht i förb. med prep. till; äv. refl.; jfr BELÖPA I 1. Tha lop skotth[e]t (dvs. skatten) xvjcxx m[a]rck. SthmSkotteb. 3: 187 (1521). Hans häär lopp til talet wel tusende sinnom tusend. LPetri ChrPred. F 8 b (1561). Althenstund at samme Skiutzfärder och Gästningar, löpe om åhret olijke meere än som Almoghens åhrlige vthskylder (så osv.). SvRStBesl. 1604, s. B 3 b. Oc lop sigh samma summa så högt, at han bekom för fångarna 3000 Rublar. Petreius Beskr. 2: 19 (1614). NoraskogArk. 5: 123 (1621). Suman löper sigh till 15 1/2 {marker} sölfuer mynt. ÅngermDomb. 14/6 1639, fol. 143. Lind (1749).
2) i förb. med prep. (up)på l. för: (vid fördelning l. beräkning) komma l. falla på (ngn l. ngt), tillkomma l. tillfalla (ngn l. ngt); (böra) utgå l. erläggas för (ngt); (vid beräkning av en mängd) svara emot (ngt), innehållas i l. gå på (ngt); jfr BELÖPA I 2.
a) om ekonomiskt värde (pänningsumma), mått, vikt o. d. Atj gefwe mijn fogate skindwara .. saa mykith som kan löpa paa för:da peninga summa. G1R 1: 47 (1523). Så monge penninger som på theres dell Löpe kann effther öre och ortigh. UpplDomb. 2: 41 (1579). Löper på 1 L℔ besmansvigt 20 skålpund eller 20 markpund. Falkman Mått 2: 5 (i handl. fr. 1625). När pundet kostar 6 daler, huru mycket löper på marken? Ihre 2: 96 (1769). Deleen (1829).
b) i annan anv.
α) om förstånd, kunskap, fint uppträdande o. d.: finnas hos l. kunna väntas av (ngn), passa ihop med (ngn l. ngns ställning o. d.). Widekindi KrijgH 75 (1671). (Mången förringar en soldats stånd genom att) säija: på en soldat löper litet wett och förstånd. Isogæus Segersk. 728 (c. 1700). Detta företagande borde väl ske, af den, som har mera öfning och kundskap i saken, än som löper på min lilla lått. VetAH 1741, s. 30.
β) behövas, erfordras. Tijn Häst lära tumbla / Skiut', och ränna te Rings så mycke som ther vppå löper; / At tu må skyns war' af adeligh ätt, och meer än en bonde. Stiernhielm Herc. 186 (1658, 1668).
1) (numera föga br.) till I 4 b (o. c β): (i språng l. i stort antal) gå till angrepp l. löpa till storms (mot en fiende l. en plats), angripa, anfalla; äv. bildl. Tå the tridie gången ämnade löpa an, vpgåfwo Borgerskapet Staden. Girs G1 147 (c. 1630). Larsson Stud. 51 (1899; bildl.).
2) (†) till I 5: ränna l. stöta (emot ngt); vanl. bildl., dels: stöta på hårdt motstånd, råka illa ut, misslyckas, dels: komma i strid (med allmänna meningen o. d.). Bark Bref 2: 153 (1706; bildl.). Man ville heller tro sitt egit förstånd illa .., än löpa an emot thet almenna tycket. Rydelius Förn. 261 (1722, 1737). Ehuru lycklig han är, spår jag att han någon gång löper an. Adlerbeth FörslSAOB (1798; fam.).
3) (†) till III: lägga i land vid (en kust) l. i (en hamn), anlöpa; äv. utan utsatt obj. Vädret tvang oss at löpa an Norrige. Widegren (1788). 3SAH XLVIII. 2: 47 (1840).
4) [efter t. anlaufen] (numera knappast br.) oxideras; jfr löpa, v.1 VIII (2). VetAH 1740, s. 309. Koppar löper an i luften, och öfverdrages efterhand med ärg. Almroth Karmarsch 37 (1838). —
1) (†) till I 4 a: skynda bort; ge sig av, rymma. Folcket löper ännu daghligh aff intet mindre än tiugu och trettijo tillijka. Widekindi KrijgH 542 (i handl. fr. 1613). Söderman ExBook 43 (1679).
2) glida av, falla av, lossna o. d.; numera bl. (i fackspr., mindre br.) om upprullad lina o. d.: glida ut, löpa ut; jfr löpa, v.1 II 1, 2, IX. Håårfal, ther håret löper så aff at en bliffuer skallot. VarRerV 16 (1538). Stiernhielm Gåta (c. 1650; om fiolsträng). TT 1872, s. 287. särsk. (†) övergående i bet.: brista, gå sönder; jfr löpa, v.1 VIII. En tråd lopp af i väfven. Adlerbeth FörslSAOB (1798).
3) (i vitter stil) till II 1 e; om känsla o. d.: rusa i väg (med förståndet o. d.). (Brinkmans) hjerta löper som oftast af med hans hufvud. Tegnér (WB) 4: 302 (1823). Tegnér Farf. 25 (1900).
5) (†) till III: påsegla (ngt) så hårdt att det brytes av. LPetri Kr. 71 (1559). 1VittAH 4: 268 (1783).
6) (†) till VI 1: rinna av l. undan l. bort (från ngn l. ngt); äv. om flod (i tidvatten): sjunka (undan). HSH 17: 235 (1577). Floden lopp af, så at båten kom at stadna på grundet. DeFoë RobCr. 106 (1752). Palmstedt Res. 98 (c. 1780).
8) (numera föga br.) till X 2 b; om händelseförlopp o. d.: gå (så l. så), utfalla, avlöpa (se avlöpa, v.1 I 7); äv. opers. Till dess man sågh, huru herredaghen ville först löpe af. AOxenstierna 2: 37 (1612). Lagerlöf HomOd. 222 (1908; opers.). —
1) till I 4 a: springa bort, springa i väg; skynda bort, (hastigt l. otillbörligt) ge sig av; ofta i fråga om flykt l. rymning o. d.; numera företrädesvis (i högre stil) bildl.; jfr löpa ifrån. Mark. 16: 10 (NT 1526). Löper drängen bort, betale (osv.). Ambrosiani SvSkråämb. 65 (i handl. fr. 1622). I trolös avfällighet löper landet bort ifrån Herren. Hos. 1: 2 (Bib. 1917).
2) (mindre br.) till II 1 e; i bildl. uttr. angivande att känslan o. d. tager överhand över förståndet. Jag är för gammal pedagog .. att låta sinnet löpa bort med mig. Hedenstierna Fideik. 213 (1895).
3) (i vitter stil) till X 1: förrinna, förflyta, gå. LPetri Œc. 62 (1559). Huru snart löper then herlighe wår Vngdoms tijdh lijke som en skugga bort? Berchelt PestOrs. A 2 a (1589). Berndtson (1880). —
LÖPA EFTER10 32, äv. 40. till I 4 b: springa efter l. skynda efter (ngn). Iagh wil löpa effter honom. 2Kon. 5: 20 (Bib. 1541). Weste (1807). Hammar (1936). jfr efterlöpa. —
LÖPA EMOT10 04, äv. MOT4.
1) (numera bl. ngn gg i högre stil) till I 4 b: springa l. skynda emot (ngn); skynda (ngn) till mötes. När Martha hördhe ath Jesus kom, lopp hon emoot honom. Joh. 11: 20 (NT 1526). Cavallin (1876).
2) (†) till I 5: (vid språng l. hastig rörelse) stöta emot (ngn l. ngt). Sahlstedt (1773). Lidner (SVS) 1: 303 (1781). särsk. bildl.: stöta på hinder l. hårdt motstånd o. d.; råka ut för ngn som kan ge svar på tal; råka illa ut; misslyckas. Jag tror han löper emot i den saken. Sahlstedt (1773). Weste (1807).
3) (†) arbeta emot (ngt), gå emot (ngt); jfr löpa, v.1 I 10. Messenius Blanck. 57 (1614). När lyckan spelar med, då finnes vänner mång; men löper lyckan mot, då är hvar en på språng. Granlund Ordspr. (c. 1880).
4) (numera knappast br.) till II 7: strida mot l. vara oförenlig med (ngt). RP 3: 203 (1633). Quennerstedt Bender 26 (1910).
1) eg.: löpa vidare; bildl.: fortfara, fortsätta; jfr löpa, v.1 I 1. Starcka strida strömar qwaf stadna: och tu löper fort i titt syndalopp. Swedberg BetSwOlycko 49 (1710). Nordenflycht QT 1748—50, s. 81.
1) (numera bl. i högre stil) till I 4 b: springa l. skynda fram (till ngn l. ngt). (David) lopp .. fram til Philisteen. 1Sam. 17: 51 (Bib. 1541). Psalt. 59: 5 (Bib. 1917; i bild). särsk. (†) bildl.: handla l. bete sig (på ett olämpligt sätt); jfr löpa, v.1 I 11. Ändoch .. (de) borde bliffve hårdeligen straffede, så att the motte haffve sky vedh att löpe offthere fram så näsevijse, så (osv.). G1R 24: 375 (1554).
2) (i sht i fackspr.) till II 2: gå fram, glida fram. Ett par filtklädda rullar, över vilka filmen löper fram. SvD 11/1 1920, Söndagsbil. s. 4.
3) till V: sträcka sig l. gå fram (ngnstädes). Eneman Resa 1: 5 (1711). Vägen löpte fram utmed södra Hjälmarstranden. Lagerlöf Holg. 2: 83 (1907).
4) till X 2 a; om (händelseförlopp i) berättelse, teaterstycke o. d.: successivt träda fram (för läsaren l. åskådaren). NordT 1885, s. 72. Första akten .. var oförlåtligt matt; så löpte pjäsen fram, ihålig och falsk. Söderhjelm Upps. 39 (1903). —
1) (numera bl. vard. l. i högre stil) till I 1: springa l. skynda förbi (ngn l. ngt); äv. bildl. Lanærus Försök 61 (1788; bildl.). Weste (1807).
2) (numera föga br.) till VI 2: flyta förbi. Strömen, som lopp Staden förbi. Nordberg C12 1: 199 (1740).
3) (i högre stil) till X 1: förflyta, gå, passera, förgå. SthmStadsord. 1: 130 (1657). Jag menar icke sekunder eller minuter, hvilka löpa så hastigt förbi, att (osv.). 3SAH 14: 4 (1899). —
LÖPA HÄN10 4.
1) (i högre stil) till X 1: förflyta, förrinna, gå. Gif god acht opå glaset, at Tijden i hwijmsku, / Ey löper hän. Stiernhielm Herc. 504 (1658, 1668).
2) (†) förgå; jfr löpa, v.1 X 2 a. Mackt och .. wälde / Komma och löpa hänn. Messenius Disa 34 (1611).
LÖPA IFRÅN10 04, stundom FRÅN4. till I 4 a: eg.: springa bort från (ngn l. ngt); vanl. (numera bl. ngn gg vard.): (egenvilligt) övergiva (hustru l. man l. tjänst o. d.), förlöpa; förr äv. om övergivande av Gud. Landet löper jfrå Herranom j bolerij. Hos. 1: 2 (Bib. 1541). Fr. Schlegels hustru .. hade lupit ifrån sin första man. BEMalmström 7: 197 (1856). Auerbach (1911). —
1) (numera föga br.) till I 1, 8: (springande l. hastigt) passera genom (ngt); förr ofta: (för undersökning l. tiggeri o. d.) genomfara l. genomströva (ett område) l. färdas på (ett områdes vägar). Linc. (1640). Fästermöör, som här till haffwa lupit sochner och byar igenom att tiggia, skole (osv.). KyrkohÅ 1911, MoA. s. 117 (c. 1650). Således skole nu Landzhöfdingerne medh sine tillförordnadhe löpa alle wägar och sine landskap igenom. LReg. 257 (1651). Weste (1807). särsk. mer l. mindre bildl.
a) (†) i uttr. löpa (allt) igenom med huvudet, uppträda våldsamt l. fräckt l. högmodigt o. d.; jfr löpa, v.1 I 5. Then ogudactighe löper alt igenom mz hoffuudit. SalOrdspr. 21: 29 (öv. 1536). (Ragvald Knaphövde) wille alt löpa i genom med hoffwudet, och forachtade andra. OPetri Kr. 58 (c. 1540).
b) (†) handla obetänksamt, löpa åstad. Then kloke seer thet onda, och tagher sigh wara, the oförnufftighe löpa igenom och få skadha. Ordspr. 22: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: löpa åstad).
c) successivt ägna sin uppmärksamhet åt de olika delarna av l. enheterna i (ngt), genomgå (se d. o. 3 a); numera nästan bl. (ngt vard., föga br.) om flyktigt genomläsande (genomögnande) av ngt. Brahe Oec. 7 (1581; uppl. 1920). Att dee löpa domboken igenom och observera dee störste fehll der uthi occurrera. RP 6: 149 (1636). Weste (1807).
2) (†) med saksubj.: passera igenom (ngt).
a) till II 2 c α. När .. (solen) hafwer lupit igenom the 12. Himmels teknen, tå är itt Solariskt åår. Muræus Arndt 4: 73 (1648).
1) (numera föga br.) till I 1, 4 b: (springande l. hastigt l. i stor mängd) samlas l. mötas o. d.; förr äv.: drabba samman. Folkit lop j hoop emoot them, och riffwo theres clädher sönder. Apg. 16: 22 (NT 1526). (De lekande barnen) Dela sig i hopar; Tiuta i sina Näfrar och löpa ihop. Mörk Ad. 1: 87 (1743). Hvad löper folket der ihop? Cygnæus 7: 223 (c. 1840). särsk. (†) bildl.: hava samlag. Löpa tilhopa som swijn, utan ächtenskap. KOF II. 1: 32 (1650).
2) (i en punkt l. utan tydlig gräns) sammanträffa l. mötas l. förenas (med ngt); flyta ihop l. samman; äv. oeg. l. bildl.; jfr löpa, v.1 V, VI 1, 2, VIII. LReg. 248 (1648; om vägar). Ett stycke bättre fram dehlade sigh denne (strömmen) Nevolla uti 2:ne armar, som åther straxt löpa tillhopa igen. HH XVIII. 4: 67 (1714). Allt löpte ihop till ett virrigt kaos för honom. Koch Arb. 162 (1912). jfr (†): När stofftet är wått wordet så at thet til hopa löper, och klimpanar lodha tilsammans. Job 38: 38 (Bib. 1541; Bib. 1917: medan mullen smälter såsom malm).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till VI 3; om mjölk: ysta sig, löpna. BOlavi 42 b (1578). Weste (1807).
4) (†) stelna, koagulera; levra sig; betäckas med is l. grädde o. d.; ”grädda sig”; jfr löpa, v.1 VIII. Kockeb. B 4 b (1650). Adlerbeth FörslSAOB (1798). Weste (1807).
5) (†) draga ihop sig, krympa; jfr löpa, v.1 VIII. Sielffua kroppen skruncknar och löper ihoop (med tiden). Phrygius HimLif. 98 (1615). Klädet löper ihoop. Grubb 765 (1665). Lindfors (1815). —
1) till I 1 a; om häst: gm löpning inbringa (pängar). De kolossala summor hans hästar löpt in. NTIdr. 1900, Julnr s. 22. Essén Bluff. 127 (1908).
2) (numera bl. ngn gg i vitter stil) till I 4 b: springa l. (hastigt) begiva sig l. skynda in (ngnstädes). (Hon) lopp in och bodhade them ath Petrus stoodh för dören. Apg. 12: 14 (NT 1526; Bib. 1917: skyndade in). Almqvist Går an 13 (1839). särsk. i numera obr. bildl. anv.
a) inveckla sig l. engagera sig (i ngt) o. d. De lupo så in at de icke kunde draga tilbaka. Serenius D 2 b (1734). Weste (1807).
b) i annan anv. Emot min vilja har jag (dvs. Lots hustru) fått odödligt namn, / Och lupo gerna in i glömskans mörcka famn. Kolmodin QvSp. 1: 26 (1732). Löpa in i snaran. Weste (1807).
3) med saksubj.: förflytta sig l. komma in (i ngt); jfr löpa, v.1 II 1; särsk. (numera mindre br.) om långsträckt föremål (väg, gata, fjärd, flod o. d.): sträcka sig (gå, flyta) in (i ngt), gå fram (ngnstädes); äv. bildl.; jfr löpa, v.1 V, VI 2. Hydaspes är een Flod j Meden, hwilken löper in j then stoore Elffuen Jndum. Lælius Bünting Res. 1: 218 (1588). Vägen som löper in i Littowen. OxBr. 5: 385 (1625). Icke mer än ett eller två århundraden hafva förflutit, sedan .. (kemien) löpte in i en till begränsning och mål bestämd strömfåra. NordT 1897, s. 2. särsk.
a) i uttr. löpa in i varandra, för att beteckna att gränserna mellan två områden äro otydliga l. att två områden skjuta in i varandra (ligga om varandra); vanl. bildl., för att uttrycka att olika företeelser gripa in i varandra l. äro svåra att skilja åt. Berch Hush. 14 (1747; bildl.). Deras ägor löpa in i hvarandra. Weste (1807). Ytterligheterna löpa öfverallt in i hvarandra. Geijer I. 7: 261 (1829). SvD(A) 1930, nr 54, s. 3 (bildl.).
b) (numera föga br.) om pänningmedel, order o. d.: inströmma, inflyta; ingå, inkomma. Nybom SDikt. 1: 144 (1846, 1880). Björkman (1889).
c) om underrättelse(r) o. d.: ingå, inkomma, inlöpa (se d. o. 6). Nordberg C12 1: 128 (1740). Nordforss (1805).
4) till III: segla l. styra l. komma in (i hamn l. dyl. l. visst vatten). Epter thet at .. flere fremmande folk pläghade altijdh löpa med theras skip och sneckior in i Mäler (så osv.). OPetri Kr. 77 (c. 1540). Ramsten o. Stenfelt (1917).
5) (†): draga ihop sig; krympa; äv. oeg.; jfr löpa, v.1 VIII. Lindfors (1815; om tyg). När .. ett med grof stil tryckt ark blifver satt med finare stil, så blir det mindre, eller löper in. Täubel Boktr. 2: 41 (1823).
6) (†) om omständighet l. händelse: förekomma, inträffa, förefalla; äv.: bliva bekant; äv.: behöva l. böra vara bekant, vara av vikt; jfr löpa, v.1 XI 3. Borg Luther 2: 326 (1753). Hvad Abboten Du Resnel .. anförer, huru många omständigheter löpa in, till at rätt känna Auctorers Caracterer. Sahlstedt CritSaml. 231 (1759). De omständigheter som lupit in emot den anklagade. Adlerbeth FörslSAOB (1798).
LÖPA MED10 4. (mera tillf.) till I 1, för att beteckna att ngn deltager i en springande l. hastig rörelse l. följer med ngn som springer osv.; äv. (numera bl. ngn gg i högre stil) bildl.; jfr medlöpare. 1Petr. 4: 4 (NT 1526; bildl.). Hedninganar äro then vnge Åsznafolen, som icke än nw är tamd til arbetes, vthan löper medh ledugh och löös. LPetri 1Post. R 8 b (1555). Wil man jaga en annan, så måste man sielff löpa medh. Grubb 852 (1665). särsk. (†) i uttr. han (osv.) skulle icke hava lupit med, han hade ingenting där att göra. Weste (1807). —
1) (numera föga br.) till I 4 b: springa l. skynda ned (till ngt l. ngn). Verelius Herv. 68 (1672). 3SAH XLVIII. 2: 313 (1845). Bovallius CentrAm. 376 (1887).
2) (mera tillf.; se dock b) till II 1 o. 2. Medan han öppnade skåpet och såg efter, om loden lupit ned. Slotte Karleb. 51 (1912). (†) (En trolös kvinnas) föter löpa nedher til dödhen. Ordspr. 5: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: styra nedåt mot döden). särsk.
a) bildl., med abstrakt subj., till II 1 e. Blicken löper hastigt ner efter den gräsklädda sluttningen. NordT 1886, s. 360.
b) (fullt br.) sjöt. till II 2 a. Lät löpa neer stoor Merszseglet. Rosenfeldt Tourville 33 (1698). VFl. 1911, s. 96 (c. 1841).
3) (†) till V: sträcka sig (gå) ned (till ngt). OPetri Tb. 290 (1529; uppl. 1929). Gaten som löper nidh til siön. HH XIII. 1: 17 (1562).
4) (numera knappast br.) till VI 1 o. 2: rinna ned. Han swettadhes bloodh, såå ath dropana lopo nidh vpåå jordhena. OPetri MenFall L 5 b (1526). Bäcken som lopp ned från bergen. Hedberg Sång. 59 (1903).
5) (†) till X 2 b: falla sig. (Jag skrev) i störste hastigheet och som thet tå lopp niidh i disputationen. OxBr. 12: 526 (1621). —
1) till I 1: springa förbi (ngn l. ngt). (Han) räddes för hvar busche hann löp um. HH 20: 190 (c. 1585). CAEhrensvärd Brev 1: 26 (1781). Weste (1807). särsk. (†) bildl.: gå förbi (en svårighet). Kellgren (SVS) 2: 266 (1788).
2) (numera föga br.) till I 8: springa hit o. dit; genomkorsa (ett område) i olika riktningar. Helsingius (1587). Löpen .. icke landet om efter allehanda lärdomsväder. Tegnér (WB) 8: 252 (1837).
3) (†) till II 4 a: gå l. svänga rundt, rotera; ofta i bild, om lyckohjulet; äv. bildl., om lycka: gå förbi, upphöra. Rudbeckius KonReg. 240 (1615; i bild). Lyckehiwlet löper snart om. Grubb 477 (1665). Stoor Lycka löper snart om. Dens. 764. Om jorden löper hastigare om. Swedenborg RebNat. 3: 313 (1718).
1) till I 8: springa l. ströva l. färdas omkring (hit o. dit, från plats till plats); äv. (numera föga br.) med obj. (Unga änkor) lära ath löpa om cring j hwsen fåfenga. 1Tim. 5: 13 (NT 1526). Att dhe med köpenskap icke måge löpa allt landet kring. OxBr. 1: 232 (1624). Löpa kring i by, min plägsäd icke var. Kolmodin QvSp. 1: 16 (1732). Alving Bellm. 203 (1907).
2) (numera mindre br.) till II 4 a: gå rundt; cirkulera, rotera; göra ett varv; äv. mer l. mindre bildl. Ens dåres tanckar löpa vm kring såsom itt hiwlsnaff. Syr. 33: 5 (öv. 1536). Hela världen löper, sägs det, kring. Geijer (1836) hos Marcus GeijerL 363. Jensen BöhmDiktn. 18 (1894).
3) (ngt vard., numera mindre br.) till IV 1: cirkulera, vara i omlopp. Anecdoter om Gumman vet jag inga, utom något sladder som lopp ikring vid hennes död. Kellgren (SVS) 6: 117 (1782). Sylwan Kellgren 191 (1912).
LÖPA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ.
1) (numera knappast br.) springande l. vid hastig rörelse l. plötsligt (oförmodat) stöta emot (ngn l. ngt); ofta mer l. mindre oeg. l. bildl., särsk.: anfalla, överfalla, attackera, ”springa på”; jfr löpa, v.1 I 1, 4 b, 5. (Han sade) att Jöran lopp på honom. BtÅboH I. 9: 10 (1637; i fråga om överfall). En blind tiggare .. bar en lychta med lius uthi, att man eij skulle löpa på honom. SvBrIt. 1: 25 (c. 1700). (Sv.) löpa på folk, (eng.) run into people. Björkman (1889). särsk. i vissa numera obr. bildl. uttr. angivande att det icke är lätt (behagligt) att angripa ngn l. ngt l. att stöta på (råka ut för) l. ha att göra med l. taga itu med l. giva sig i kast med ngn l. ngt. Bolinus Dagb. 53 (1670). Han är intet god at löpa på. Sahlstedt (1773). At en sådan öfversättning (av en opera) .. fordrar all språkets kännedom, och icke just är af de lättaste at löpa uppå. 1VittAH 2: 175 (1776). Wingård Minn. 3: 58 (1846).
2) (†) med abstrakt subj., i uttr. angivande att kunskaper o. d. (icke) erhållas utan arbete (i sömnen o. d.) l. att en förmåga (icke) är allom given; jfr löpa, v.1 II 1 e, XIII 2 b α. Det löper intet på en i sömnen. Sahlstedt (1773). Det löper intet på hvar och en, at kunna så tänka. Dens. Kunskaper .. löpa ej på folk. Weste (1807).
3) (†) sjöt. till III; om fartyg: kollidera med (annat fartyg). Grubb 592 (1665). PH 5: 2977 (1750). —
1) (numera bl. ngn gg i högre l. arkaiserande stil) till I 1, 4 b: (springande l. hastigt l. i stor mängd) samlas l. mötas. Tå lopp tilsamman en stoor hoop aff Menigheten på then förnemligste och störste Gatun i Stadhen. Schroderus Os. III. 2: 75 (1635). SvH 8: 61 (1904). särsk. (†) bildl.: hava samlag. ÄARäfst 181 (1596). Cavallin (1876).
2) (i en punkt l. utan tydlig gräns) sammanträffa l. mötas l. förenas (med ngt); flyta ihop l. samman; ofta oeg. l. bildl.; jfr löpa, v.1 V, VI 1, 2. På then orten ther Måås och Reenströmen löpa tilsamman. Schroderus Sleid. 64 (1610). (Nyromantikernas) samtliga lifsintressen lupo samman i det poetiska. Ljunggren SAHist. 1: 267 (1886). Längst i väster löpa .. (åsryggarna) samman och bilda en bredare ansvällning. SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 91.
3) (numera knappast br.) till VI 3; om mjölk: skära sig, ysta sig, löpna. Mjölcken .. skjär sig eller löper samman, när den kokas. HdlCollMed. 12/2 1750.
4) stelna o. d.; numera bl. ngn gg om äggvita, blod o. d.: koagulera; jfr löpa, v.1 VIII. Den följande natten lopp siön tilsamman uti en så tiock is, at (osv.). Celsius G1 1: 146 (1746). Pulsåderblodet .. innehåller mycket limagtigt ämne, hwarföre det också fort löper tillsamman i klumpar. Lovén Anv. 3 (1838). Grafström Kond. 17 (1892). —
LÖPA SÖNDER10 40.
1) (vard., numera mindre br.) till I 1, 8: gm spring- (ande) nöta sönder (skodon). Hembygden(Hfors) 1910, s. 346 (1733). Scherping Cober 1: 241 (1734).
2) (†) till III: gm påseglande bryta sönder l. skada (ngt). OPetri Kr. 72 (c. 1540). 3SthmTb. 1: 173 (1593).
LÖPA TILL10 4. [fsv. löpa til] (numera bl. ngn gg i högre l. arkaiserande stil) till I 4 b: hastigt begiva sig fram (till en person l. plats), skynda fram l. till; strömma till. När Jesus sågh ath folkit lopp och till medh, nepste han then fula andan. Mark. 9: 25 (NT 1526). Hans män lupo till och ville hjelpa honom. Säve Yngl. 16 (1854). —
LÖPA UNDAN10 32, äv. 40. [fsv. löpa undan]
1) (numera bl. ngn gg i högre l. arkaiserande stil) till I 4 a: springa undan, skynda undan; äv. med obj.; äv. bildl.: undfly. Hann låp rädder vndhan. UpplDomb. 3: 125 (1553). Then som löper vndan Rägnet, faller stundom j siälffua watuputzen. Balck Es. 155 (1603). Du löper ej undan din dom! Börjesson E14 126 (1846).
3) till X 1, 2 a: fortskrida raskt o. d.; dels om arbete o. d.: gå undan, dels om tid: (för uppfattningen) gå hastigt, fly undan. Nordenflycht QT 1744, s. 41. (Han) blef .. ond. Det hände honom som oftast, när hans arbete icke löpte undan. Tavaststjerna Inföd. 197 (1887). —
LÖPA UNDER. (†) om antal: icke komma upp till ett visst tal, underskjuta; jfr löpa, v.1 XIII. Baazius Upp. 95 b (1629). —
1) (numera föga br.) till I 1, 2: springande l. på skidor l. skridskor o. d. upphinna (o. få tag i) (ngn). VDAkt. 1654, nr 52. Han kan med skridskor löpa up den bästa häst. Sahlstedt (1773). Nilsson Fauna 1: 206 (1847).
2) till I 4 b: springa l. (skyndsamt) begiva sig upp (ngnstädes); äv. (i högre stil, mindre br.) bildl. Hos. 8: 9 (Bib. 1541). Det var lika naturligt, att, när de engång råkat in på detta kapitel, de snart skulle löpa upp i (dvs. komma in på) den högre politiken. Ljunggren SmSkr. 1: 165 (1872). särsk. (†) i uttr. löpa upp i trapporna l., med obj., löpa upp trapporna, springa i trapporna, springa hos myndigheter l. inflytelserika personer; jfr löpa, v.1 I 8 c. Rääf Ydre 3: 401 (i handl. fr. 1594). HT 1909, s. 174 (1636).
3) (†) till I 8 c: (gm spring) få tag i (ngt); uppspåra (ngt); uppsnappa (ngt). Fatab. 1911, s. 250 (1659). Hvar har du lupit up den boken? Sahlstedt (1773). Calonius Bref 159 (1796).
4) till II 1; särsk.
a) (†) om växt: skjuta upp; äv. om satta ärter o. d.: glida upp (på markytan). At de intet löpa up, samt borttages af Foglar, så stöp Ärterne tilförende uti Dynge-Vattn. Salander Gårdzf. 89 (1727). Trozelius Rosensten 50 (1752).
b) (†) svälla, svullna; äv. om svullnad: uppstå, bildas. Store Swulmor och Bulor luppo vpp på hans Hufwud. Schroderus Os. 2: 465 (1635). Handen löper up af slaget. Sahlstedt (1773). Lindfors (1815).
5) (mera tillf.) till V: sträcka sig (l. gå) upp (till ngt). Eneman Resa 1: 18 (1711). särsk. bildl. Till Fornjots tider lopp / gröna ättelängden opp. Tegnér (WB) 5: 175 (c. 1825).
6) till IX (2); om maska l. tyg, nystan l. ngt hopsnott o. d.: gå upp l. isär resp. rulla upp sig. Sahlstedt (1773). Träd en tråd genom alla maskorna, på det de ej må löpa upp. Hjertelius Stickm. 171 (1892).
7) (†) till XIII 1: stiga l. belöpa sig (till ngt), gå upp (till l. emot ngt). Bergv. 2: 447 (1748). Löpa upp till en summa. ÖoL (1852). —
1) (numera bl. ngn gg i högre stil) till I 4: springande l. skyndsamt (l. på ett olämpligt sätt) begiva sig ut (ngnstädes); skynda ut. Tå .. gårdzfolcket sådana roop hörde, lupo the vth j trägården genom lönporten. Sus. 26 (Bib. 1541). LbFolksk. 4 (1890).
2) om fisk som fastnat på krok (på metspö o. d.): avlägsna sig under utdragande av reven; äv. med obj.: draga ut (reven); jfr löpa, v.1 I 4 a. (Reven) släppes efter så länge Gäddan löper ut. SkandFisk. Bih. 37 (1838). Fisken löpte genast ut närmare 30 meter ref. TurÅ 1897, s. 289. Hammarström Sportfiske 128 (1925).
4) (utom i b numera bl. tillf.) till II 1, 2: fara ut, gå ut; äv. bildl. I ett rum, där man genom fönstren kan emellanåt låta blicken löpa ut och få himmelen till fond. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 244. särsk.
a) i numera obr. anv. Et sken, hvars like ej af någon Konga-stol / Tilförne lupit ut. Nordenflycht QT 1745, s. 36. När hågen löper ut, der sådan föda (dvs. världsliga nöjen) vankar, / Förskingras hiertat snart i mångahanda tankar. Kolmodin QvSp. 2: 321 (1750).
b) i sht sjöt. om lina, tåg, tross, kätting o. d.: glida ut, åka ut. Weste (1807). Smith (1917). Man .. observerade (icke) när lodet tog botten, därför att linan fortsatte att löpa ut, bortförd av horisontala havsströmmar. SvGeogrÅb. 1933, s. 112.
c) (numera knappast br.) i uttr. angivande att ngt avser l. gäller ngt l. har en viss innebörd: gå ut (på ngt). Weise 367 (1697). Folksuveränitetslärans bestämningar löpa ut på att göra ett permanent upprorstillstånd till statens grundval. Bolin Statsl. 1: 227 (1869).
5) (†) till II 5; om ur: upphöra att gå, stanna. Min klocka har lupet ut. Lind (1749). Heinrich (1814, 1828).
6) till I 1, 3, II 1—3, i vissa uttr. angivande att ngn l. ngt fortsätter att springa l. förflytta sig, tills en viss bana är tillryggalagd l. tills det är omöjligt att komma längre.
a) i sht idrott. o. ridk. med obj. betecknande viss bana o. d. Schulthess (1885). Hammar (1936). särsk.
α) (†) i uttr. löpa sin ring ut, om himlakropp: fullborda sitt kretslopp. Swedenborg RebNat. 3: 317 (1718).
β) (i vitter stil) med abstrakt subj. (betecknande tid, handling o. d.); jfr löpa, v.1 X 1, 2 a. Järta 2: 501 (1828). Fullgjord gärning löper ut sin bana. Runeberg Dikt. 18 (1905, 1909).
7) sjöt. till III: segla l. styra l. gå ut (ur hamn l. från en plats). Stiernman Com. 1: 759 (1620). Den 25:te kunde man löpa ut, men nödgades åter af motvind att vända om. Malmström Hist. 6: 406 (1877). Smith (1917).
8) (†) till IV 1; om rykte: gå; äv. i uttr. låta löpa ut, utsprida (ett rykte). Ekeblad Bref 1: 32 (1650). Sedan lät jag löpa ut et rykte bland invånarne, att vi hade (osv.). Landell Bligh 113 (1795).
9) till V: sträcka sig l. skjuta ut (i ngt). Verelius 72 (1681). Vi lade märke till .. en ofantligt lång tvättbrygga, som löpte rätt ut i sjön. Lagerlöf Troll 2: 19 (1921).
10) (†) till VI 1: flyta ut, rinna ut. Peringskiöld Hkr. Reg. (1697; under blod). Sedan varet lupit ut ur den genom dålig behandling uppkomna bölden. Geijer Brev 392 (1841; i bild).
11) (mera tillf.) till VI 2: utfalla (i ett vatten); stundom: utgå (från ett vatten). Aff thenna Siö löpa twå sköna elfwar vth. Petreius Beskr. 1: 97 (1614). Göt-Älfwen .. som löper vth widh Götheborg. Stiernhielm WgL 111 (1663). Rosman BjärkSäb. 1: 37 (1923).
12) upphöra att rinna l. flöda o. d.
a) (†) till VI 2; i bild, om ”guldkälla”: sina ut. Gull-källan löper uth; all lust blir ganska kort. Runius Dud. 2: F f 3 a (1713).
b) (mindre br.) till VII 2; om timglas; äv. bildl. Titt Glaas nw är / Luppit vth, tin Stund är nähr. Wivallius Dikt. 114 (1641). Meurman (1846).
13) (i vitter stil) till X 1, 2 a: gå till ända; hava l. få ett slut, upphöra. Min tid har lupit ut och skyndas måste / med (osv.). Hagberg Shaksp. 6: 36 (1849). Det är i hvarje fall .. en trist tankevärld, öfver hvilken obönhörliga naturlagar ensamt råda med sin orsakskedja, som aldrig löper ut. Quennerstedt StrSkr. 2: 341 (1903, 1919). (†) Så är ju det hans tanke slut, / At hvad vi själ och anda kalla / Med döden lärer sönderfalla, / Och med vår Lifstid löpa ut. Nordenflycht QT 1744, s. 51.
14) [utvecklat ur 9 och 13] i uttr. angivande att ngt har sin avslutning i ngt l. mynnar ut i ngt.
a) med konkret subj. Den öfra ytan på muren måste erhålla en viss storlek .., så att den ej löper ut i en spets. Rothstein Byggn. 261 (1857). Bergström LittNat. 246 (1889).
b) med mer l. mindre abstrakt subj. Närmare betraktadt är Fichtes försök att bortreducera ”tinget i sig” eller icke-jaget icke tillfredsställande, och äfven det löper ut i en dualism. Ljunggren Est. 1: 62 (1856). Wundts så lofvande frihetsteori löper .. ut i en cirkel. Vannérus WundtPsyk. 164 (1896).
LÖPA ÅSTAD10 04, förr äv. AVSTAD.
1) (numera bl. i högre l. arkaiserande stil; se dock slutet) till I 4: springande l. skyndsamt giva sig i väg; skynda i väg, skynda l. ila åstad; äv. bildl., för att beteckna att ngn obetänksamt (l. på olämpligt sätt) inlåter sig på l. lägger sig i ngt: rusa i väg. 4Mos. 11: 27 (Bib. 1541). Den kloke ser faran och söker skydd; men de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför. Ordspr. 22: 3 (Bib. 1917). — särsk. (vard., fullt br.) i uttr. löpa åstad i ogjort väder. Granlund Ordspr. (c. 1880).
2) till II 1; särsk.
a) till II 1 c; särsk. i uttr. pännan löper åstad med ngn, ngn skriver (författar) lätt o. med fart. Då (dvs. när F. Bremer får ge nyttiga lärdomar för livets alla förhållanden) löper pännan åstad med henne. Sylwan SvLit. 98 (1903).
b) mera tillf.) till II 1 e; med abstrakt subj. (Guds) ord löper åstad med hast. Psalt. 147: 15 (Bib. 1917). —
1) till I 1: springande passera över (ngt); förr äv. bildl.: flyktigt l. hastigt genomgå l. genomögna l. behandla (ngt). Doch wilie wij korteliga löpa texten offuer. OPetri 2Post. 169 a (1530). Sundén (1886).
2) till I 4 a, b: fly l. rymma över (till ett område); numera bl. för att beteckna att ngn går över till fienden l. bildl. i anslutning härtill. Valentinus Gentilis (blev) fördrefwen och lopp öfwer vthi Landskapet Mehren. Schroderus Os. III. 1: 151 (1635). Löper någor öfver til Fienden; hans namn skal slås på galgen. PH 6: 3755 (1755). När tyskarna ryckte in i staden, vredo polackerna sig till rätta efter förhållandena så godt de kunde, men utan att löpa öfver med sina känslor. Berg Krig. 76 (1915).
3) (numera knappast br.) (ideligen) besvära l. ansätta (ngn); jfr löpa, v.1 I 8 c, d α. Han löper öfver mig alla dagar. Adlerbeth FörslSAOB (1798; fam.). Sundén (1886).
4) till II 1 e; särsk.
a) (numera föga br.) hastigt genomfara (ngn), genomila (ngn). VeckoskrLäk. 5: 377 (1784). En kallsvett, rysning lopp öfver mig. Cavallin (1876).
b) (numera bl. ngn gg i vitter stil) slå l. gå över (i ngt). Menniskolynnet och dess fallenhet, att löpa öfver från ytterlighet tillytterlighet. LBÄ 36—38: 2 (1800). Gellerstedt Hult 15 (1906).
5) (†) till III: segla l. (med fartyg) begiva sig över (till en plats). Svart G1 141 (1561). Dedt skepp, som medh Salvio skall löpa öffver till Tysklandh. RP 6: 186 (1636).
6) (numera knappast br.) till VI 1, 2, VII: rinna över, flöda över, svämma över. Pressen är full, och pressen löper öffuer. Joel 3: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: presskaren flöda över). Löpa öfver sina bräddar, flöda öfver. Sundén (1886). särsk. (†) i det bildl. uttr. gallan löper över (för l. hos ngn), för att beteckna att ngn fylles av stark vrede. Lind (1749). ÖoL (1852).
7) (†) överskjuta; vara till överlopps; jfr löpa, v.1 XIII. Thz är ingen som nogh haffuer för sigh sielff (av förtjänst inför Gud), än sidher honom något skulle löpa öffuer til at skiffta medh andra. LPetri 4Post. 34 a (1555). Baazius Upp. 95 b (1629).
Ssgr (jfr löpare ssgr): A: (II 2) LÖP-AXEL. tekn. på lokomotiv: axel för fördelning av belastningen o. ernående av jämnare gång. Zidbäck (1890). —
-BANA, r. l. f., förr äv. -BAN. (löp- 1734 osv. löpe- 1765) [jfr t. laufbahn]
1) (numera föga br.) till I 1 a: bana för tävlingar (o. övningar) i löpning; jfr rännar(e)-bana. Serenius Dd 1 a (1734). TIdr. 1882, s. 168.
3) tekn. till II 4 a: yta varmed ett hjul l. en hjulformig maskindel löper l. vilar mot ett underlag; äv. om hjulformig maskindel ss. underlag för drivrem i en remledning. 2NF 22: 1367 (1915). HufvudkatalSonesson 1920, 7: 50. —
(II 2) -BRÄDE l. -BRÄDA. fotogr. i ateljé- l. resekamera: bottenbräde (varpå avståndet mellan kamerans främre o. bakre del regleras). Roosval Schmidt 2 (1896). —
(II 1 a) -BRÄNNA, v. -ing. skogsv. bränna (ris o. dyl. l. skogsmark) gm löpeld; i sht i pass. o. ss. vbalsbst. Feilitzen Upps. 1 (1897). Riset (på avvärkad skogsmark) bortskaffas bekvämast genom löpbränning. Geete o. Grinndal 80 (1923). —
(II 2) -DOCKA, r. l. f. tekn. på svarvstol: förskjutbar docka (se docka, sbst.1 6 c). Luttropp Svarfk. 9 (1839). 2NF 27: 844 (1918). —
-ELD. [jfr t. lauffeuer]
1) (förr) från gård till gård (hastigt) kringburen eld (gnideld), uppgjord till ”renande” av gammal eld (som först släcktes) l. ss. ett magiskt värkande medel vid farsot l. allmän nöd; jfr löpa, v.1 I 8, IV. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 193 (1863). Hembygden(Hfors) 1917—18, s. 89.
2) eld som (hastigt) förflyttar sig l. sprider sig ngnstädes l. genomlöper ngt; äv. (i fackspr. numera föga br.) om (brinnande) stubintråd o. d.; jfr löpa, v.1 II 1 a, IV. VetAH 1786, s. 27. Holmberg 2: 733 (1795). Hastigt brinnande stubiner l. luddertrådar (”löpeld”). 2NF 27: 474 (1918). särsk.
a) skogsv. om (såväl hastig som mera långsam) skogseld som företrädesvis håller sig till markbetäckning o. markvegetation. Björkman Skogssk. 278 (1868). SvSkog. 662 (1928).
b) i jämförelser o. bildl. Gif lif åt tanken, och allt lefver; det är en löpeld som springer från ämne till ämne. Leopold 3: 155 (1798, 1816). SvSkog. 662 (1928). Ryktet .. spred sig som en löpeld. Hellström Malmros 55 (1931). —
(XII 4) -FOT; pl. =. skogsv. o. byggn. vid mätning av timmer, sten m. m.: löpande fot. Stål Byggn. 1: 238 (1834). 2NF 30: 127 (1919). —
(I 4 b) -GRAV. (löp- 1673 osv. löpe- c. 1640—1685) [efter t. laufgraben] mil. vid belägring av fästning o. d.: i vinklar l. bukter grävd gång med bröstvärn i vilken den belägrande truppen skyddad för fiendens eld kan nalkas fästningen för att intränga i densamma; sapp. HH 20: 347 (c. 1640). Kjellén Storm. 2: 160 (1905; i bild). —
(I 1, 8) -GÅRD. (i fackspr.) inhägnat område för motionering av hästar; äv. om inhägnad framför kanin- l. kycklingbur o. d. THästv. 1869, s. 123. SDS(A) 1932, nr 162, s. 10. —
(I 4 b) -GÄLD. (-geldt) [efter t. laufgeld, till lauf, värvning] (†) värvningspänningar; jfr lopp-gäld. RR 13/6 1629. —
(V) -GÄRDE. (i fackspr.) gärdsgård av stänger placerade i två l. flera horisontala rader. 2NF 27: 590 (1918). —
-HJUL. tekn.
1) till II 2; på lokomotiv, dressin m. m.: hjul för fördelning av belastningen o. ernående av en jämnare gång; jfr -axel. Zidbäck (1890).
2) till II 4 a; på turbin; motsatt: ledhjul. NF 1: 1376 (1876). Löphjulen äro de av turbinens roterande delar, som medelst sina skovlar upptaga den av vattnet vid dess gång utefter skovlarna avgivna energien. VaruhbTulltaxa 1: 493 (1931). —
(I 8) -HUND. (numera bl. i Finl.) kringstrykande hund; jfr -katt. Aho Spån. 1: 150 (1891). (†) bildl. Först haff[ue]r hon vtan all orsaak wijkit ifrå mitt Boo och Boohaag och giordt een löphund aff sigh. VästeråsDP 7/2 1599. —
(I 8) -KATT. (i Finl., bygdemålsfärgat) kringstrykande katt. Runeberg 4: 226 (1834). Cannelin (1921). —
(II 2) -KNUT. halvknut med ögla, rännknut. Schultze Ordb. 2815 (c. 1755). Öhrvall Knut. 26 (1908). —
(II 1) -LILJA. (löp- 1741. löpe- 1659—1694) [jfr d. løbelilje; namnet torde bero på växtens förmåga att klättra uppför väggar o. d.] (†) buskväxten Lonicera periclymenum Lin., vildkaprifol. Franckenius Spec. B 1 b (1659). VetAH 1741, s. 83 (fr. Skåne). —
(XII 4) -METER. löpande meter, sträckmeter. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 317 (1886). Bokbeståndet (i biblioteket) uppgår till 70,000 bd (omkr. 2,200 löpmeter). 2NF 38: 1 (1925). —
(II 2) -NÄT. (föga br.) fisk. nät som gm ringar kan glida längs en utspänd lina. Ekman NorrlJakt 385 (1910). —
-RING. tekn.
2) till II 4 a; i kullager: var särskild av de ringar mellan vilka kulorna röra sig. 2NF 27: 989 (1918). —
(IV 1) -SEDEL. eg.: cirkulerande sedel (skrivelse).
1) [efter t. laufzettel] postv. äldre benämning på skrivelse för reklamation av postförsändelse(r) l. på skrivelse i tjänsteärende(n) från ett postkontor till ett annat l. från ett postkontor till enskild person. SPF 1853, s. 71. Löpsedlar från enskilde personer angående förkomne bref. PostHb. 24 (1858). Postst. 1892, s. 79.
2) [jfr d. løbeseddel i motsv. anv.] affisch med uppgift om det viktigaste av innehållet i ett tidningsnummer; stundom om extrablad som utges av en tidning vid särskilt viktiga tilldragelser. DN 1902, nr 11451, s. 3 (om danska förh.). SvD(A) 1931, nr 107, s. 11. —
(II 2) -SKENA, r. l. f. tekn. vari l. varpå ngt löper. TMatFysKemi 1917—18, s. 185. Löpskenor för skjutdörrar. VaruhbTulltaxa 1: 437 (1931). särsk. vid telferbana, kugghjulsbana o. d. TT 1885, s. 91. 2NF 28: 779 (1918). —
(I 2) -SKIDA, r. l. f. i sht idrott. lång, smal skida för snabblöpning (på slät mark); äv. (i vissa trakter) om den längre skidan i ett par olika långa skidor (motsatt: andor); äv.: om skida i allm. NJournHush. 1792, s. 8. TIdr. 1883, s. 91. SvSkog. 1289 (1928). —
(I 1, 4 a) -SLAG. jäg. med luktsinnet förnimbara spår efter löpande vildt. Jahn DjurJägL 37 (1909). 2NF 23: 430 (1915). —
(II 2) -SNÖRE. tekn. snöre (utan ända) varmed hjul (på svarvstol o. d.) försättes i rörelse. Ekenberg (o. Landin) 391 (1891). —
-SPÅR.
1) idrott. till I 2: spår att löpa på skidor i.
-STEN.
1) till II 2 c o. 4 a: sten som löper rundt.
2) byggn. till V: mursten med långsida i murens längdriktning. Rothstein Byggn. 384 (1859). Bildmark Entrepr. 119 (1921). —
(I 1 a) -SÄTT. i sht idrott. sätt att löpa. NTIdr. 1902, Julnr s. 41. Uthållighetslöparen bemödar sig om att skaffa sig en god stil, ett godt löpsätt, för att (osv.). IdrB 3: 86 (1907). —
-TID. (löp- 1732 osv. löpe- 1746—1933)
1) till I 8 f; i fråga om vissa djur: brunsttid, parningstid. Linné Skr. 5: 151 (1732). BiblJäg. 4: 111 (1897).
2) (i vissa trakter bygdemålsfärgat) till VII 3: savningstid. Safve- eller Löpe-tiden. HushBibl. 1756, s. 435. Västerb. 1929, s. 96.
3) bankv., jur. till X 4: tid under vilken lån, växel, obligation o. d. löper. Tiden 1848, nr 14, s. 2. Cassel TeorSocEkon. 400 (1934). —
(II 2) -VAGN. tekn. på lyftkran l. transportbana (telferbana): på skenor resp. på en lina löpande vagn. PriskatalSonesson 1895, s. 106. 2NF 28: 779 (1918). —
(II 2) -VIKT. tekn. på vågarm, hävstång o. d. fastsatt, förskjutbar vikt. Den ena armen af vågbalken är indelad och försedd med en löpvigt, som kan inställas på olika afstånd från midten. Edlund ÅrsbVetA 1853, s. 1. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 604. —
(II 4, 5) -VÄRK, n. tekn. mekanism som drives medelst fjäder l. lod. Löpverket i ett modernt fickur. 2UB 6: 470 (1904). —
-YTA.
(II 2) -ÖGA. sjöt. Löpöga, ett öga i ett tåg, formeradt på så sätt, att den ena tampen blifvit stucken genom ett litet i den andra splitsadt öga. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Öhrvall Knut. 48 (1908).
B (†): LÖPE-BANA, -GRAV, -LILJA, se A. —
(I 4 b) -PLATS. [efter nt. löpplatz] samlingsplats för värvade soldater; jfr lopp-plats. HSH 25: 93 (1630). RP 9: 300 (1642). —
-TID, se A.
Avledn.: LÖP, sbst.2, LÖPARE, se d. o. —
LÖPNING, sbst.3, LÖPSK, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content