SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1942  
M äm4, n.; best. m´et äm4et; pl. =; pl. best. m´en äm4en.
Etymologi
[av lat. m; jfr gr. μῦ]
1) namn på den trettonde bokstaven i vårt alfabet; stundom, hos ä. förf. vanligen, icke strängt skilt från 2. Bokstaven m. Stort, litet m. M är det romerska tecknet för 1000. PH 5: 3615 (1754). Lidforss Dante I. 2: 103 (1902). särsk. i utvidgad anv., om den del av en ordbok l. av ordförrådet i ett språk l. av adresskalender o. d. som innehåller de med m börjande orden l. namnen. Linc. Ssss 2 a (1640). Svenskt och fransyskt lexicon. Tomen I. A—M. Weste (1807; boktitel).
2) om ljudet m. Hiärne Orth. 47 (1717). Cederschiöld Rytm. 175 (1905).
3) i symbolisk anv., för att beteckna ngt ss. det trettonde i ordningen. Paragraf 3, mom. m.
Ssgr (Anm. Ssgrna skrivas vanl. med bindestreck mellan M o. senare ssgsleden): (3) M-ARK(ET). (i fackspr.) vid paginering i äldre skrifter: det med bokstaven m betecknade trettonde arket. —
(1) -FORMIG.
(jfr 2) -LJUD. språkv. LoW Förord 4 (1911).
(2) -SUFFIX. språkv. Ett germ(anskt) m-suffix. Landsm. XX. 1: 326 (1904).
(1) -TAND. (i fackspr.) par av sågtänder som tillsammans likna ett M. Eneberg Karmarsch 1: 95 (1858).
-TECKEN.
Spoiler title
Spoiler content