MAGNIFIKAT maŋni4fikat, sbst.2, n.; best. -et maŋ1nifika4tet l. 01— (föga br., Lénström KonstH 212(1848)) l. (vanl.) utan slutartikel; pl. =, stundom -er maŋ1nifika4ter l. 01— (Lénström KonstH 211(1848)).
Ordformer
(vanl. skrivet -fic-)
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. magnificat; av lat. magnificat, ”han lovprisar”, begynnelseordet till jungfru Marias lovsång (enl. Luk. 1: 46), till magnus, stor (jfr MAGNAT), o. en biform till facere, göra (jfr MAGNIFIKUS)]
(liturgisk utformning av) jungfru Marias lovsång vid besöket hos Elisabet (enl. Luk. 1: 46—55). Berchelt PestOrs. D 6 b(1589). At deras Magnificat .. intet har låtit rätt wäl. Dijkman AntEccl. 44(1678, 1703). Siung nu Magnificat. Runius (SVS) 1: 77(c. 1710). (Den spanske musikern) Morales, som efterlemnade messor, Magnificater och Lamentationer. Lénström KonstH 211(1848). Hellerström Liturg. 334(1932). — särsk. (†) i det bildl. uttr. korrigera magnifikat, förbättra ngt som icke kan l. behöver förbättras. Hiärne Orth. 2(1717).
