SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
MANDSCHU mandʃɯ4 l. manʃɯ4, äv. 40, m.; best. -n, äv. -en (LoW (1911), Nyström NKina 2: 274 (1914)); pl. -er040 (Palmblad HbGeogr. 1: 141 (1826) osv.) l. -rer -ʃɯ4rer (Djurberg GeogrUngd. 356 (1781) osv.) ((†) -s KonvLex. 3: 242 (1861)).
Ordformer
(manchu 1925—1938. mandchou 1882. mandju 1893—1911. mandschu 1781 osv. mandsju 1813—1942. manju 1722 (: Manjurska). mansu 1837. mant(s)chu 1826—1912. mantsju 1886)
Etymologi
[jfr eng. manchu; av mandschuiska manchu, folkstammens namn]
mansperson tillhörande den tungusiska folkstam som utgjorde de ursprungliga invånarna i Mandschuriet o. som 1644 underkuvade Kina o. hade ledningen där till revolutionen 1912; i pl. om personer utan hänsyn till kön. Djurberg GeogrUngd. 356 (1781). Sundevall ÅrsbVetA 1843—44, s. 44. De högresta, ljusa mandschurerna med stora öppna ögon. Cassel Östas. 122 (1906). Den för sin falhet kände, listige mandschuen Na-T'ung. Nyström NKina 2: 274 (1914). — Anm. Ordet mandschu (manchu) användes äv. ss. namn på folkstammen, ävensom på mandschuspråket. ConvLex. (1823). En stentavla med minnesrunor på kinesiska och mandschu. Hedin Pol 1: 442 (1911). SvUppslB (1934).
Ssgr: MANDSCHU-DYNASTI. Ritter GeogrStatLex. 978 (1860). —
-FOLK. Thomée Berghaus 1: 132 (1849). Mongolernas välde .. dukade under för en nordisk stam, mantschufolket, hvars herskare än i dag bära Kinas krona. Svensén Jord. 269 (1886). —
-KEJSARE. Hildebrand Hellwald 2: 546 (1878). —
-SPRÅK(ET). mandschuernas modersmål. Palmblad HbGeogr. 1: 141 (1826).
Avledn.: MANDSCHUISK040 l. (i bet. 2 alltid) MANDSCHURISK040, adj. (-uisk 1886 osv. -urisk 1781 osv. manjursk 1722)
1) som har avseende på l. tillhör mandschufolket. Manjurska Språcket. BokvGP 73 (1722). Manchuriska soldater. SvD(B) 1935, nr 150, s. 5.
2) som har avseende på (befinner sig i osv.) Mandschuriet. Då ryssarna byggde sin mandschuriska järnväg (så osv.). Cassel Östas. 186 (1906). De mandschuriska bergen. Nyström NKina 1: 21 (1913). —
MANDSCHUISKA l. MANDSCHURISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f. (-uiska 1849 osv. -uriska 1781 osv. manjurska 1722)
1) mandschuisk kvinna. Nyblom Österut 48 (1908).
2) mandschuspråket. BokvGP 74 (1722). Den i utdöende stadda mandsjuiskan. SpråkvSällskUpsF 1934—36, s. 54.
Spoiler title
Spoiler content