MARG, sbst.2, r. l. m.; best. -en; l. MARGA, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(marg 1745. marga 1740—1789)
Etymologi
[möjl. lån av ä. d. marg (d. marv), vilket möjl. uppkommit gm sammanblandning av ä. d. marg, märg, o. mergel (se MÄRGEL); i formen marga lån av lat. marga, märgel (se MÄRGEL). — Jfr MÄRG]
(†) märgel. VetAH 1740, s. 225. Marga, Margel eller Stenmarg vistes oss af en Engelsk Skieppare, som påstod, at den var af den rätta Engelska Margen. Linné Gothl. 294(1745). Rinman(1789; med hänv. till mergel). — jfr STEN-MARG.
