[jfr t. o. eng. marionette; av fr. marionette, diminutiv till Marion, biform till Marie, Maria; urspr. om liten figur föreställande jungfru Maria]
1) leddocka som (på marionetteater) medelst trådar, mekanik l. en dold förevisares fingrar bringas att härma människors rörelser (ofta i samband med till rörelserna hörande tal); jfr GYCKEL-DOCKA, LED-DOCKA. SedolärMercur. 3: nr 9, s. 2(1731). Hvar led (på den dansande) så böjlig var som på en Marionette. Livin Kyrk. 130(1781). SvSlöjdFT 1927, s. 19.
2) (i sht i vitter stil) i bildl. anv. av 1, om karaktärslös o. lättledd person; person som är ett viljelöst redskap för ngns vilja, lekdocka, docka (se DOCKA, sbst.1 4 c); äv. i utvidgad anv., om folksamling l. stat o. d. Fatab. 1931, s. 34(c. 1755). I början skall pariserpöbeln .. blott (ha) varit Mirabeau's marionette. Höijer 4: 416(1797). Bakom de handlande marionetterna anade (han) en beräknande vilja. Lundegård Stormf. 63(1893). Bergman Marionetterna 3(1903). GHT 1935, nr 291, s. 18 (om stat).
Ssgr (i allm. till 1; i sht i fackspr.): A: MARIONETT-DOCKA. marionett. —
-PJÄS. teaterstycke som spelas med marionetter. Hirn Barnlek 205(1916). —
