SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
DOCKA dok3a2, sbst.1, r. l. f., i bet. 4 f.||ig.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[fsv. dokka; jfr d. dukke, i bet. 6 äfv. dokke (efter t.), fnor. o. isl. dokka, mnt. docke, holl. dok, bunt, mht. o. ä. t. tocke, äfv. docke (af mnt.), t. docke, eng. dock, stump, afhuggen svans; sannol. utgående från en germ. grundform *duðkōn; jfr jyll. dot, trådbunt, halmviska, nt. dütje, garnbunt, holl. dotje, smeksamt tilltalsord. Den urspr. bet. synes vara ”hopvriden garnbunt” l. dyl. Ordet är inlånadt i de nord. spr. från nt. o. t., i sv. till synes tidigast i bet. 2 a]
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
1) bunt l. knippa af garn l. dyl. 2) figur l. bild som framställer en människogestalt. 3) bildl. om sak l. abstraktion. 4) bildl. om person. 5) stötredskap. 6) klots, ståndare, tapp. 7) visst rymdmått. 8) puppa. 9) benämning på vissa örter.
1) [jfr motsv. anv. i d., fnor., mnt., holl. o. t.] bunt l. knippa (i allm. innehållande en bestämd myckenhet) af garn, silke, hampa, häckladt lin, tobaksblad l. dyl.; i fråga om ä. förh. äfv. om viss myckenhet af pärlor uppträdda på trådar. Bureus Suml. 71 (c. 1600). En docka rödt sysilke. Murenius Acta visit. 598 (1666). Et Lispund Lin sönderdelas i små dockor, som hvar för sig ganska hårdt sammanvridas. J. Roman i Hush.-bibl. 1755, s. 310. 6 dockor perlor (på trådar). Strindberg Sv. folket 1: 250 (1882; i skildr. af förh. år 1500). I balarna äro ett visst antal (tobaks-)blad inpackade i knippor eller ”dockor”, ett packningssätt, som användes för all slags tobak. SvD 1899, nr 294, s. 4. — jfr GARN-, HAMP-, LIN-, SILKES-, TOBAKS-, TRÅD-DOCKA m. fl.
2) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt. o. t.; jfr äfv. motsv. anv. af t. puppe, eng. puppet, fr. poupée] figur l. bild som mer l. mindre naturtroget framställer en människogestalt (i sht kvinnogestalt). Docker som offrades Saturno. Lex. Linc. (1640; under oscillum). Dockan som giordes aff halm Korngudinnan til ära, kallades Iuldocka. Rudbeck Atl. 2: 231 (1689). Riddaren (i operan Lohengrin) är en docka med ett trähufvud samt med hjälm och sköld af bleck. Lundin N. Sthm 263 (1888). — jfr DRAG-, FLÄDER-, PIANO-, SKJUTBANE-, STRÅ-, VAX-DOCKA m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt. o. t.] (i allm. jämförelsevis liten) människofigur af tyg, trä, papp, porslin, celluloid l. dyl. (oftast framställande en liten flicka), afsedd till leksak för barn (särsk. flickor) l. till prydnadsföremål o. d.; äfv. om plan människofigur (utklippt l. afsedd att klippas ut) af papper l. dyl. Dockor förekommo redan hos de gamla egyptierna. Leka med dockor. Kläda (på l. af) sina dockor. Talande dockor. Dockor som blunda, när man lägger dem. The små Jungfrurs (dvs. flickors) Krantzer och Dåckor, och små Drängiers (dvs. gossars) Trähester skal bättre behagha (Gud), än alle Munckers Kappar (dvs. kåpor), Plättar (dvs. tonsurer). Lælius Jungf. C 3 b (1591). Thet barnet som är twegge åhra .. leker mz skramlor, dockor och barnleekan (dvs. leksaker). Schroderus Comenius 230 (1639). Min kära Betti! du blir stor, / Du från din docka hunnit växa. Lenngren 1 (1798). Klipp af tunn papp två små dockor. Good Tom Tits exper. 87 (1898). Jag är för gammal att leka med dockor. Munthe Bref o. skisser 124 (1909). — jfr BARN-, GYCKEL-, LEK-, LEKSAKS-, MARKNADS-, NÜRNBERGER-, PAPP-, PAPPERS-, PORSLINS-, SKINN-, TRAS-, TYG-DOCKA m. fl. — särsk.
α) i jämförelser, förr särsk. för att beteckna ngt ss. i sitt slag fulländadt, numera i sht med tanke på dockans vanl. söta, men stela utseende o. granna utstyrsel. Vacker, nätt som en docka. J äre Junkar rätt som een dåcka. Messenius Sign. 5 (1612). En .. 30 års karl, grann som en docka. Tersmeden Mem. 3: 22 (1740). Dalkarlar och landtvärn exercera som dockor (dvs. fulländadt). G. M. Armfelt (1788) i Hist. tidskr. 1881, s. 243. Hon är söt som en docka. Modejourn. f. alla snälla dockor 1: 8 (1858). Fin som en docka. Björkman (1889).
β) (i sht förr) i uttr. kinesisk docka, liten grotesk (människo)figur af kinesiskt porslin (i sht använd ss. prydnadssak); jfr NICK-, PORSLINS-DOCKA. En chinesisk docka är en figur, som rör hufvudet åt alla håll, under det hela varelsen för öfrigt är fullkomligt stilla. Almqvist Colomb. 54 (1835). Dalin (1850).
b) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. ä. t.] (större l. mindre) människofigur som gm trådar, mekanism l. (den dolde) förevisarens underifrån instuckna fingrar kan bringas att härma människors rörelser: marionett, leddocka. Ekelund Fielding 349 (1765). Hubendick Flick. lek. 212 (1879). — i bild (jfr 4 c). Vi tro .. icke, att menniskorna äro dockor i ett marionett-spel, i hvilket Gud sitter och rycker på trådarna. SvT 1852, nr 19, s. 2. — jfr DANS-, LED-DOCKA m. fl.
c) mannekäng, i sht för modesaker o. d.; särsk. om stomme för tillpassning o. profning af dräkter: modelldocka, modellfigur; figur afsedd att uppbära dräkter o. d. som förevisas i skyltfönster, skyltdocka, byst; äfv.: modedocka; numera företrädesvis ss. senare led i ssg. Då folket i Paris från Stockholm sig förskrifva / De dåckor, som dem mode på deras kläder gifva. O. Strand i Öfn. af Sälsk. Vitterlek 3: 96 (1763). — jfr MODE-, MODELL-, SKYLT-DOCKA m. fl.
d) (förr) dockliknande figur af vax l. socker l. dyl. som förekom på l. ss. skåderätt vid finare måltider. Alle Marcipaner, medh Dåckor och Schåeszer (dvs. skåderätter, skola) wara förbudne. Stadga ang. adel. trolofn. 1664, s. A 4 a; jfr Schmedeman Just. 552 (1668).
e) (numera föga br.) schackpjäs. Stephanius Colloquia minora F 6 b (1687). Drottning, Björn, du fåfängt jagar, / .. hon är spelets bästa docka. Tegnér 1: 32 (1825). Valdemar .. lekte schacktafvel med Sofia. Långsamt .. flyttade hon dockorna. Heidenstam Folkung. 2: 87 (1907).
f) (numera knappast br.) med. figur föreställande ett människofoster o. använd vid förberedande öfningar i förlossningskonsten, ”skinnkalle”. Cederschiöld Ordl. (c. 1847; under fantom).
3) [jfr motsv. anv. af t. puppe] bildl. om sak l. abstraktion: leksak, tidsfördrif. Det unga Frankrike har lekt sig trött med sin docka republiken. Kiellman-Göranson Abednego 2: 121 (1847).
4) bildl. om person.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. ä. t.; jfr äfv. motsv. anv. af t. puppe, püppchen, eng. puppet o. fr. poupée] (numera i sht hvard. o. skämts.) smeksam benämning (särsk. i tilltal) företrädesvis på barn (i sht flicka) l. kvinna; oftast med bibet. af l. med adj.-bestämning som angifver att personen i fråga är liten o. nätt; numera ofta (med afs. på vuxna personer) med en ngt nedlåtande o. raljerande biton; jfr b. Een Brudgume som mykit holler af sijn Brudh .. (kallar) henne sijn Docka, sijn Roos, sijn Lillia, sijt Hiertekorn, sijn Grijsz etc. S. Nicolai Likpr. ö. Ehrichson B 2 a (1639). Ach, min hiertans dåcka kär, / Lätt mig få thet jag begär. Moræus Vit. 417 (c. 1685). Man kystes öfver alt: Min Ängel, min Dåcka. Dalin Arg. 2: 52 (1734, 1754). Morgens, dockan min! — helsade plåtslagaren (sin dotter). Blanche Våln. 659 (1847). Modern är stolt öfver sin lilla docka och öfver hvart ljud, den lille kan få fram. Nordensvan Skuggsp. 2 (1884). Dansa, min docka, / medan du är unger; / när du blir gammal, / så blir du så tunger. J. Nordlander i Landsm. V. 5: 85 (1886; gammal barnvisa). — jfr DANS-, GULD-, SMÅ-, SOCKER-, ÄNGEL-DOCKA m. fl.
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.; jfr äfv. motsv. anv. af t. puppe, eng. puppet o. fr. poupée] med nedsättande bet.; särsk. om person (företrädesvis kvinna) med prydligt yttre, men utan inre egenskaper af värde; (söt, men) ytlig o. obetydlig kvinna (med intresse hufvudsakligen för kläder o. nöjen); särsk. om gift kvinna som af sin make behandlas l. betraktas ss. en leksak l. prydnadssak o. icke ss. en med honom intellektuellt jämställd individ. Hon blir aldrig annat än sin mans docka. Tan, Möjor af min bygd, den krans Er Landsman binder. / Bland stadens dockor än hans hjerta mindes Er. Tegnér (WB) 1: 116 (1804). Societetens dockor. Geijer I. 5: 63 (1810). Ett stackars gråtmildt våp, / En pjunkig docka. Hagberg Shaksp. 10: 227 (1850). Genom (Ibsens) ett Dockhem (kom) frågan om olyckliga äktenskap i gång. Alla fruar sågo tyranner i sina män och ansågo sig alla med mer eller mindre skäl som dockor. Strindberg Giftas 1: 17 (1884). Hon är ej mäktig af några varmare känslor, utan är en docka, ingenting annat än en docka. PT 1906, nr 192 A, s. 3. — särsk. [jfr fr. poupée à la mode] i numera obr. förb.: alamodisk docka, modets docka, modedocka; konstens docka, förkonstlad person. Sielf har sig mången valdt en alamodisk docka (till brud). Kolmodin Qv.-sp. 1: 80 (1732). Man der (dvs. i Sparta) naturens son, ej konstens docka såg. G. F. Gyllenborg Vitt. 1: 133 (1795). Bland modets dockor, kanske modets spöken, / hur lugn, hur mild satt vår latinska fröken (Martina v. Schwerin). Tegnér 2: 518 (1839). L. M. Enberg (1850) i Försl. t. SAOB (: Modets docka). — jfr ASSEMBLÉ-, BAL-, DANS-, GRANNLÅTS-, GYCKEL-, HAREMS-, KLÄDES-, LEK-, MODE-, NÖJES-, RO-DOCKA m. fl.
c) [bildl. anv. af 2 b; jfr motsv. anv. af t. puppe o. eng. puppet] karaktärssvag människa som låter leda sig af andra; viljelöst redskap, verktyg; särsk. om person i framskjuten ställning hvilkens handlingar inspireras o. kontrolleras af andra; jfr MARIONETT. Regementsförändringens begge hufvudpersoner sletos om de sköra trådarna till Reuterholms docka (dvs. K. XIII). Crusenstolpe Mor. 6: 347 (1844). (Tron-)pretendenterna voro .. blotta redskap och dockor i händerna på .. stormännen. Cederschiöld Sverre 100 (1901). — jfr STATS-, TRON-DOCKA m. fl.
d) [kanske snarast utveckladt ur 2 c] person som rör sig mekaniskt, som uppträder stelt o. utan lif; jfr MANNEKÄNG. Holstius gjorde allt för att ge dansen lif, men bara rörliga dockor dansade där (på balen). E. Lindqvist (1842) hos Vasenius Topelius 2: 408. De grekiske hjältar, hvilkas gärningar vi läste (i skolan), blefvo till dockor, sammansatta efter språklärans regler. V. Rydberg (1872) hos Warburg Rydberg 1: 59. (Den kvinnliga uppfostran i början af 1800-talet) borde .. följdriktigt ha skapat stela vidunder till människor, själlösa, automatiska dockor. Nyblom i 3 SAH 16: 155 (1901).
5) [bet. utvecklad ur 2; jfr liknande bet.-utveckling af JUNGFRU] (i sht i fackspr.) ett slags klubbliknande, uppåt afsmalnande stötredskap, i öfre delen vanligen försedt med två (stundom flera) vågrätt utstående handtag l. armar: gatläggningsstamp, stensättarklubba, jungfru; äfv.: valljungfru, jordstöt; äfv. om ett slags primitivt slagverk för nedstötning af byggnadspålar o. d.: handdocka; jfr HEJARE. Stål Byggn. 1: 175 (1834). Rothstein Byggn. 342 (1857). Jordfyllningarne böra ske i ½ fot tjocka lager, hvilka stampas väl med dockan eller valljungfrun. Därs. 358 (1859). Stenarne (i gatubeläggningen) stöttes med docka under ymnig pågjutning af vatten. Tekn. tidskr. 1892, s. 11. — jfr ENMANS-, FYRMANS-, HAND-, JORD-, STEN-DOCKA m. fl.
6) [jfr motsv. anv. i d., isl., mnt. o. t.; anv. i sv. hufvudsakligen beroende på nyare lån från t.] eg.: kort valsformigt stycke; klots, ståndare, tapp, liten pelare o. d. — jfr SLÄD-DOCKA. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. t.] om hvar o. en särskild af de små pelare l. kolonnetter l. ståndare som uppbära bröstvärnet l. täckplattan af en balustrad l. ett räck l. öfverstycket på ett skrank o. d.: baluster, balusterkolonnett; äfv. om baluster- l. kolonnliknande stöd för kedja l. kätting som användes ss. stängsel l. inhägnad. Weste (1807). På den fria sidan erhåller trappan alltid ett stadigt handräcke, som består af ledstång på ständare eller dockor. Rothstein Byggn. 486 (1859). — jfr BALUSTER-, BALUSTRAD-, GELÄNDER-, STEN-DOCKA.
b) [jfr isl. vindásdokka] skeppsb. på vindspel: benämning på hvar o. en särskild af de stolpar l. ståndare som omgifva vindspelets vals för att skydda denna mot nötning. Dockor, klädsel på Bråspelets stock, att bevara den för skamfilning. Uggla Skeppsb. Sv. o. eng. lex. (1856). Underv. f. mansk. v. fl. 2: 25 (1881). Axeln (på ett gångspel) omgifves af valsen af trä med vidfästa, utstående dockor. 2 NF 10: 814 (1908). — jfr SPEL-DOCKA.
c) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.; jfr äfv. motsv. anv. af eng. puppet] tekn. på olika slag af maskiner l. apparater: klots l. ståndare l. dyl. som (ensam l. jämte en annan af samma slag) tjänar att direkt l. indirekt uppbära l. fasthålla arbetsstycket l. som utgör stöd l. underlag åt ngt verktyg l. ngn apparat på maskinen. (Axlarna för hamrarna i en viss maskin) sittja uti dockor .. hvilka kunna flyttas. König Mec. 165 (1752). Docka .. i en svarfstol o. d. Weste (1807). Dockan .., hvari dragskifvan (för järntrådsdragning) fästas, är vid grof- och medelgrof-dragning rörlig kring en nagel. Jernk. annal. 1852, s. 307. Vid statyetters förfärdigande begagnas .. en släde med två dockor, mellan hvilkas spetsar insättas trästycket och modellen, som skall kopieras. Tekn. tidn. 1871, s. 298. Stämgaffeln (på en viss kronograf) är anbragt å en ”support” eller ”docka”. 2 Uppf. b. 3: 487 (1897). — jfr BAK-, FRAM-, LAGER-, LÖP-, LÖPAR-, NAGEL-, SPINDEL-, SPINNROCKS-, SVARFSTOLS-, VARP-DOCKA m. fl.
d) byggn. i hängverk: stolpe l. bjälke som nedhänger från sträfvornas l. (i dubbelt hängverk) från spännregelns o. den ena sträfvans mötespunkt o. i hvars nedre del bindbjälken som skall uppbäras, är fäst; hängdocka, hängstolpe. Rothstein Byggn. 272 (1857). Enkla dockor sammanbindas med (bind-)bjelken genom ett hängseljern. Därs. 483 (1859).
e) på vagn, om hvar o. en särskild af de uppstående tappar l. ståndare i hvilka draglinorna fästas (då ej svängel användes). Sundel (1835) Ordb. Wrangel Handb. f. hästv. 456 (1885). Vagn (som användes vid inkörning af unghästar) .. måste vara försedd med fast sprängbåge och dockor till linornas fästande. Därs. 582.
f) (mindre br.) skeppsb. på stångcirkel, om hvar o. en särskild af de båda mot stången vinkelräta dubbar l. spetsar (den ena fast o. den andra flyttbar) medelst hvilka det önskade afståndet l. måttet afsättes. Witt Skeppsb. 160 (1863).
g) [efter motsv. anv. i t.] mus. på orgel: stift l. koppelstång som sammanhåller vällens båda armar med hvarandra. Emellan hvarje par dockor rör sig en oval trädstång, kallad vell, medelst vellskrufvar, hvilka äro inslagne i vellarnes ändar, och för hvilka i dockorna hål äro borrade, hvilka koniskt vidga sig något utåt. Drake Töpfer 68 (1850).
h) [jfr motsv. anv. i t.] (†) mus. på stränginstrument (särsk. klavecin), om den lilla tapp l. hammare som vid spelningen slår mot strängen; äfv. om ett slags sordin l. dämmare på pianoinstrument. Docka .. på instrumenter: (lat.) pila. Lindfors (1815). Docka .. Tangent som slår på strängen i en Clavecin. Sundel (1835) Ordb. Docka .. Ett slags dämmare eller surdin i fortepiano-instrumenter. L. M. Enberg (1850) i Försl. t. SAOB.
i) (†) om spetsen l. skon på den lösa stången till en långstocksplog. När två par Oxar gå för långståcks-plogen, brukas en lång stång .., tjock som en stadig fimmer-stång, .. som på den smalaste ändan har en krok, hvilken hänger lös uti öglan på dåckan. Brauner Tankar om åker 165 (1752).
7) [bet. utvecklad ur 2 på grund af ifrågavarande rymdmåtts likhet med en kjortelklädd kvinnofigur; jfr liknande bet.-utveckling af JUMFRU] (†) benämning på ett visst rymdmått, trol. af samma storlek som en ”jumfru”, dvs. 1/32 kanna, ungefär 0,082 liter. 5 st. Mått ifrån half stop til docka. Bouppteckn. fr. Växiö 1782.
8) [öfvers. af nylat. pupa i denna anv.; jfr motsv. anv. i ä. d., äfvensom t. puppe] (†) puppa. Hvit-ax-masken .. förvandlas (icke) til Docka, förrän han sugit så mycken vätska, som honom til dess mognad nödig är. D. Rolander i VetAH 1752, s. 63. A. Modeer Därs. 1796, s. 148. — jfr GULD-DOCKA.
9) [bet. utvecklad ur 2, i det att man funnit ngt dockliknande hos växten l. blomman; jfr sådana växtnamn som ”jungfrun i det gröna”, ”slottepiga”, ”dvalkulla”; jfr äfv. t. tolldocke, daldocka] benämning på vissa örter. jfr DAL-, NÄCK-, RÖD-, TJÄR-, Å-DOCKA. — särsk. i uttr. hvita dockor, örten Linnea borealis Lin., linnea. Dybeck Runa 1849, s. 13 (från Västmanl.). (I vissa namn på Linnea borealis har) man fästat sig vid blommans form, såsom jordkronor, hvita klockor, jordklockor, hvita dockor. T. M. Fries i Fauna o. Flora 1908, s. 78. jfr: S. Westm(anlandsmålets) Docka motsvarar, då fråga är om blomster, Dalsk(a) Kulla. Dybeck Runa 1849, s. 13.
Anm. Den hos J. Tornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 56 förekommande ssgn rendock, renflock, är en öfvers. af fi. porotokka, renskock, renflock, hvars senare ssgsled tokka, som äfv. betyder docka, bylte, bunt, knippe o. d., sannolikt är lånad af sv. docka.
Ssgr (i allm. till 2 a). Anm. I vissa af nedanstående ssgr (ss. -HUS 2, -OBELISK, -STIL) har förleden bet. ”liten”, ”miniatyr-”, hvilken bet. äfv. tillf. kan förekomma i flertalet af de öfriga (i sht konkreta) ssgrna.
A: DOCK-AFFÄR.
-AKTIG. Dockaktigt liten. Sandström Natur o. arbetsliv 2: 86 (1910).
-ANSIKTE~020, äfv. ~200. i sht bildl., om litet o. sött (helst trindt o. rödkindadt), men (oftast) uttryckslöst o. intetsägande människoansikte (i sht kvinnoansikte). Man säger .. om en ung menniska med ett litet och coloreradt ansigte, att den har ett Dockansigte. A. C. af Kullberg (c. 1800) i Försl. t. SAOB (under docka).
-ARM.
1) till 2 a: arm på en docka.
2) till 5: vågrätt utstående handtag på gatläggningsstamp. 2 NF 10: 1301 (1909).
-BARN. docka föreställande ett (spädt) barn. Hubendick Flick. lek. 239 (1879).
-BJUDNING. dockkalas. —
-BOD. (docke- Lind) (numera föga br.) handelsbod där dockor o. andra leksaker försäljas, leksaksbod. Lind (1749; under puppen-bude). Wenström o. Jeurling (1891).
-BORD.
-BYRÅ. liten byrå afsedd för dockkläder o. d. —
-DANS. särsk. om fysikaliskt experiment med små dockor l. kulor (af flädermärg) hvilka gm elektricitet bringas att åstadkomma dansliknande rörelser; äfv. konkret, om apparat hvarmed detta experiment utföres. Berzelius Kemi 1: 42 (1808). En .. Elektrisitets-Machin .. med .. Dockdans och Klockspel. DA 1824, nr 148, s. 6.
-DRÄKT.
-FLICKA. (mindre br.) docka föreställande en flicka. Freja 1881, s. 190. Nyblom Österut 127 (1908).
-FORMIG. Dockformig .. som har likhet, skapnad af en Docka. Dockformig Pastey. A. C. af Kullberg (c. 1800) i Försl. t. SAOB.
(jfr 4 b) -HEM. [efter titeln på Ibsens skådespel Et dukkehjem (1879), öfvers. till sv. 1880] hem där hustrun af sin make betraktas l. behandlas som en docka. Strindberg Giftas 1: 270 (1884).
-HJÄRNA. bildl. (jfr 4 b): (människo-) hjärna med klent förstånd; jfr HÖNS-HJÄRNA. Janson Paradiset 19 (1900).
-HUFVUD, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1853). —
-HUS.
1) miniatyrhus afsedt för dockor o. docksaker; jfr DOCKSKÅP 1. Forssell (1873) i 3 SAH 16: 337.
2) bildl., om litet (o. nätt) hus; jfr DOCKSKÅP 1 a. Naturen i Mälaren är för innerligt smånätt; en riktig docknatur med dockhus. Agrell I Sthm 149 (1892).
-KALAS. barnlek med dockor, efterliknande ett kalas. —
-KLÄDER, pl. A. C. af Kullberg (c. 1800) i Försl. t. SAOB.
-KLÄNNING.
-KRAM. (docke- Weise) (numera föga br.) jfr LEKSAKS-KRAM. Weise Narrar 1: 239 (1769). Wenström o. Jeurling (1891).
-KROPP. särsk. om oklädd stomme utan hufvud till docka. Dockkroppar och klädda Dockor (till salu). AB 1869, nr 286, s. 4.
-KRÄMARE. (docke- Lex. Linc.) [jfr t. dockenkrämer] (numera föga br.) handlande som säljer dockor o. andra leksaker, leksakshandlare. Lex. Linc. (1640; under nugivendus). Dalin (1850).
-LAPP, r. l. m. särsk. i pl., om tyglappar som användas till dockkläder o. d. Carlén Skuggsp. 2: 206 (1865).
-LEK. (docke- Spegel, Ekelund) [fsv. dokko leker]
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] till 2 a: lek med dockor. Adam .. / .. giorde som the barn ther för ett äple skuld / Och för en dockelek få bort ett stycke guld. Spegel Öp. par. 22 (1705; möjl. konkret: leksak; jfr BARNLEK 2). Lind (1749; under docken-spiel).
2) (†) till 2 b: marionettspel; jfr -SPEL 2. Ekelund Fielding 350 (1765).
-LIK, adj. Wikforss (1804; under puppenförmig).
-LÅDA. särsk. (†) till 6 c: låda som utgör fäste för en docka på en hyfvelbänk l. dyl. Skrufven hvarmed Docklådan föres fram och åter för at fästa .. (arbetsstycket) imellan Dubbarne. C. F. Bouck i VetAH 1797, s. 139.
-MAKARE. (numera föga br.) Lind (1749; under docken-macher). Dalin (1850).
-MÖBEL. liten leksaksmöbel; dockskåpsmöbel; äfv. om liten möbel i allm. (jfr anm. ofvan). Afdelningen för dockmöbler (på nordiska museet). G. Cederblom i Fataburen 1907, s. 51.
-OBELISK. (tillf., skämts.) mycket liten obelisk. (Vi) körde .. förbi en löjlig dock-obelisk (i Olmütz). Atterbom Minnen 580 (1819).
-PERUK.
-POJKE. docka föreställande en pojke. —
-SAK(ER). (docke- Broocman) vanl. i pl.
1) saker som användas vid lek med dockor, ss. dockkläder, dockmöbler o. d.; äfv. allmännare: leksaker. Broocman Hush. 1: 39 (1736).
2) bildl.: värdelöst kram, småsak, bagatell. (Högfärdens) granna Dock-Saker. Sedolär. Mercur. 3: nr 21, s. 6 (1731). särsk. (†) eufemistisk benämning på könsdelarna. Om Barnet är en Gåsze, (skall barnmorskan) hafwa Omsorg om desz hemblig Ting, at hans Docksaker ey lida någon Skada. Hoorn Välöfv. jordg. 1: 190 (1697). Rosenstein Barns sjukd. 14 (1764).
-SAKERS-BOD. (†) till -SAKER 1: leksaksbod. I Drottningens matsal hade några docksakers bodar utur marknaden blifvit uppflyttade. F. Sparre (1763) hos Crusenstolpe Portefeuille 1: 102. —
-SERVIS.
(1) -SILKE. [jfr t. dockenseide] (otvinnadt) silke i dockor. Björkman (1889).
-SKÅP, se d. o. —
-SPEL. (docka- P. J. Gothus; docke- Möller, Ekelund Fielding 350 (1765))
1) (†) till 2 a: lek med dockor. Barnet haffuer ett Dockaspel, eller något annat Spel före. P. J. Gothus Sax 104 (1607).
2) (numera föga br.) till 2 b: marionettspel; äfv. konkret, om de i marionettspelet använda dockorna. Serenius (1734; under puppet). Et docke-spel af mans storlek. Möller (1745; under bamboche). Italienska dockspel, föreställande krubban i Bethlehem eller den heliga grafven. Lundgren Mål. ant. 3: 177 (1873). bildl. Menskoverldens korta dockspel. Atterbom 2: 393 (1827). Dagens dockspel. Nybom S. dikt. 1: 5 (1844).
-SPIS(EL).
-STIL. bildl., om liten o. petig (hand)stil. Här (i Quedlinburg) har den svenska prinsessan (Sofia Albertina) suttit och skrifvit hem sina bref med .. den lilla gnetiga dockstilen. Levertin Diktare o. dröm. 99 (1898).
-STOL.
-STOMME. dockkropp. Barnen (kläda) deras dockstommar i mer eller mindre granna klutar. Leopold 5: 73 (1801).
(6 c) -SVARF. svarf med svarfstolsdockor. Ericsson Urmak. 237 (1897).
-SÄNG.
(2 b) -TEATER. teater där de uppträdande personerna framställas af marionetter: marionetteater; kasperteater. J. E. Rydqvist i Skandia 7: 228 (1836).
-TVÄTT. tvätt af (dockor l.) dockkläder; konkret: tvättkläder till dockor. Hubendick Flick. lek. 246 (1879).
-VACKER. vacker som en docka; småtäck; själlöst vacker, söt men uttryckslös. En ung page med dockvackert ansikte. Laurin Kulturh. bilderb. 124 (1905). För det dockvackra fasade (Keene) ... (Han) har .. aldrig ritat vackra damer. Dens. Skämtbilden 253 (1908).
-VAGN. liten (barn)vagn afsedd för dockor. Hfors dagbl. 1875, nr 133, s. 4.
-VERK. (docka- P. J. Gothus; docke- Rydén Pontoppidan Colleg. past. 150 (1766); docko- L. Petri 2 Post. 323 b (1555), Dens. 2 Sänd. 205 (1564)) (†) docksaker, leksaker; äfv.: docklek; särsk. bildl.: lekverk, barnlek. (Det är) icke annat än geckerij och docko werck, hwad .. (de påfviska) medh .. Kyrkiowigning, Kyrkemessor och annat slijkt, haffua för een synnerligh Gudz tienst vprettat. L. Petri 2 Post. 323 b (1555). P. J. Gothus Spangenberg Ridd. F 5 a (1592). Orrelius Köpm.-lex. (1797). Dockverk .. Dockor och leksaker. Dalin (1850; betecknadt ss. familjärt).
B (†): DOCKA-SPEL, -VERK, se A.
C (†): DOCKE-BOD, -KRAM, -KRÄMARE, -LEK, -SAKER, se A.
-SKÅP, se DOCKSKÅP.
-SPEL, -VERK, se A.
D (†): DOCKO-VERK, se A.
Spoiler title
Spoiler content