SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1943  
MARRA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[fsv. marra, morra, fräsa, brumma, knota, östsv. dial. marra, knarra, morra, fräsa, kälta, gräma, mola, motsv. isl. marra, murra, t. marren, morra; av ljudhärmande urspr. — Jfr MORRA]
1) (†) morra. Marra såsom hundar. Psalt. 59: 7 (öv. 1536). Lät wildiuren marra och skälla. Balck Ridd. F 7 a (1599; i bild). JBureus (c. 1600) hos Lindroth Bureus 30 (i uppräkning av ljudhärmande ord).
2) (i Finl., vard.) kälta; gnata (över ngt). Meurman (1847). Icke för att ”marra” öfver en begången försummelse. Topelius 24: 289 (1862). Ahrenberg Männ. 3: 99 (1908).
3) (i Finl., vard.) om värk, i sht tandvärk: mola; äv. bildl., om förtret o. d.: mola, agga (i ngn); äv. opers. Det är .. kaptenens rättvisa klander, som nu marrar i dig. KalSvFolkskV 1909, s. 274. Det marrar i tänderna. Bergroth FinlSv. 350 (1917).
Avledn.: MARRIG, adj. (i Finl., vard.) till 2: gnatig. Argsint och marrig mot folket. Topelius Fält. 4: 475 (1864).
Spoiler title
Spoiler content