SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1943  
MARSCHALL marʃal4, sbst.1, förr äv. MARESCHALL (med trestavigt uttal, Stiernstolpe Blumauer 3: 52 (1814), Franzén Skald. 2: 128 (1825, 1828); jfr SAOL (1900)), r. (l. m.); best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(mar- 1726 osv. mare- 17911931 (om ä. förh.). -chall 17261844. -schall 1825 osv.)
Etymologi
[av t. marschall i bildl. anv. av bet.: funktionär vid högtidlighet, av fr. maréchal (se MARSKALK). Formen mare- beror på anslutning till den franska formen]
visst slags fackla l. bloss som består av en i marken fastsatt stång försedd med en bläckskål med ngt lysämne (t. ex. tjära l. talg), illuminationsfackla. Palmstedt Res. 113 (c. 1780). Efter kvällsmaten sutto vi i sängkammarn och tittade på marschallerna, som brunno utanför Carolina (dvs. universitetsbiblioteket i Uppsala). UvHeland (1843) hos Dahlgren 2Ransäter 161. Mellan flammande marschaller körde vagnarna och bilarna upp på Selambshofs .. gårdsplan. Siwertz Sel. 2: 153 (1920).
Ssgr: A: MARSCHALL-BELYSNING.
-PÅLE. Bremer Brev 2: 307 (1843).
B (†): MARSCHALLER-KULA, r. l. f. lysämne i kulform till marschall. HovförtärSthm 1726, s. 254.
Spoiler title
Spoiler content