publicerad: 1943
MARSK mar4sk, sbst.2, r. (l. m.); best. -en; pl. -er32.
Ordformer
(marsch 1765 (: Marschländerna)—1914 (: marschjord). marsk 1849 (: marsklandet), 1902 osv. masch- 1706 (: maschländer). most- 1659 (: Mostländerna; läsningen osäker))
Etymologi
[jfr d. marsk, nyisl. merski, t. marsch, eng. marsh; av nt. marsch (mnt. ma(r)sch, mersch), avledn. av ett med MAR samhörigt ord]
geogr. den typ av vid havskusten lågt liggande, vid flod delvis översvämmade ängsmarker, särsk. vid Jyllands, Tysklands o. Nederländernas nordsjökuster, som uppstått gm uppslamning (i sht från havet), marskland; äv. (i sht i pl.) allmännare, om låglänt område av liknande art. Söderhjelm Upps. 103 (1902). Största delen af marskerna (i Holland) användes till ängsmark för bete och höskörd. LB V. 1: 109 (1908). Alla de delar av Danmark och hela Nordsjökusten, som består av marsk. Ymer 1935, s. 340.
Ssgr (i sht i fackspr.): MARSK-BILDNING. särsk. geol. konkret, om avlagring l. område som uppstått gm uppslamning (från havet). Bergstrand Geol. 138 (1859). SvGeogrÅb. 1931, s. 114. —
-BOSKAP~20 l. ~02. lant. boskap av den ras som är den vanliga i marskområdena. Juhlin-Dannfelt 145 (1886). —
-JORD. geol. o. lant. det slags jord som förekommer i marskområdena; jordslag som uppstått gm uppslamning. Lovén ÅrsbVetA 1843—44, s. 224. Bergstrand Geol. 112 (1868). —
-LAND; pl. = l. -länder. [jfr d. marskland, nt. o. t. marschland] geogr. = marsk, sbst.2; i pl. best. äv. ss. beteckning för marskområdena, förr i sht i Slesvig o. Holstein (Ditmarsken). Ekeblad Bref 2: 149 (1659). I västra delen av Jylland ligga .. här och var mindre marskländer. Rönnholm EkonGeogr. 65 (1907). Blicken går (vid Torne älv) ut över vida, saftiga grässlätter, ett grönt marskland. Böök ResSv. 228 (1924).
-OMRÅDE~020. —
-ÄNG. Wikström ÅrsbVetA 1850, s. 90. Stränderna (i Skåne) utgöras .. antingen af sumpiga marskängar såsom flerestädes vid Öresund, eller af (osv.). SvNat. 1913, s. 19.
Spoiler title
Spoiler content