Etymologi
[jfr t. maxime, eng. maxim; av fr. maxime, grundsats, av mlat. maxima (med underförstått regula l. sententia), den högsta grundsatsen l. tankenormen o. d.; fem. till lat. maximus (jfr MAXIMUM), störst, superl. till stammen i lat. magis, mer (se MAGISTER)]
1) regel (för tänkande l. handlande), princip, grundsats (se GRUND-SATS 2); i sht förr äv.: grundläggande l. väsentlig sanning, grundsanning; numera i sht om på visst sätt formulerad grundsats, i sht för levnad o. livsföring, levnadsregel. RARP 2: 56 (1634). Det är en politisch maxim, huru svagare grannen är, huru bättre man är försäkret. RP 12: 411 (1648). Det är ett fördömmeligit maxime at ej tro sig kunna finna sin säkerhet, utan igenom folkets förtryck. Biurman FrSpr. 288 (1729). Det var en känd maxim af Julius Cæsar, att aldrig förakta någon fiende. Crusenstolpe Tess. 4: 144 (1849). Karlfeldt Tank. 165 (1930). — jfr FÖRHANDLINGS-, INKVISITIONS-, KRIGS-, REGERINGS-, STYRELSE-MAXIM m. fl. — särsk.
a) filos. enligt Kants lära: den grundsats (bevekelsegrund o. d.) som den handlande människan faktiskt följer (i motsats till en objektivt förpliktande lag). Handla så, at du kan villja, at den maxim du följer .. skulle blifva en allmän lag. Höijer 4: 199 (1796). Boström 2: 106 (1838). NoK 39: 99 (1925).
2) (†) i allmännare anv. av 1.
