SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1943  
MED, prep. o. adv. ssgr (forts.):
(I 4) MED-GLÄDJE. [jfr d. medglæde] (i vitter stil, mera tillf.) deltagande glädje som framkallas hos ngn av ngn annans framgång, lycka o. d., deltagande i ngns glädje. Trana Psych. 2: 123 (1847). Eklundh Folk 79 (1918). —
(I 6 c) -GRANNE. (†) granne. BtFinlH 3: 176 (1545). DA 1771, nr 191, s. 2. —
-GÅ, -ende. [jfr d. medgaa, t. mitgehen] (utom i p. pr. o. ss. vbalsbst. numera bl. tillf.)
1) till I 3: gå tillsammans med (ngn), följa (med). Lagerberg Dagb. 49 (1711). Schultze Ordb. 1444 (c. 1755). särsk. (†) om sak: medfölja, åtfölja; anträffat bl. i p. pr.: åtföljande. VDAkt. 1681, nr 373. Ljunggren SAHist. 2: 256 (1886).
2) (†) till I 3, 6, bildl.: förbrukas, gå åt, ”stryka med”. G1R 28: 39 (1558).
3) till I 9: gå i samma riktning som ngt annat har. NF 5: 561 (1882). —
(I 10) -GÅNG, sbst.2 (sbst.1 se med, sbst.1 ssgr). [fsv. mädhganger; jfr d. medgang] förhållandet att ngn i sina förehavanden l. strävanden gynnas av de yttre omständigheterna, att ngn har lyckan med sig, att det går bra för ngn o. d., lycka; ofta förbundet med (ss. motsats till) motgång. G1R 1: 4 (1521). At wij antingen miströsta skole på Gudh j motegången, eller säkerliga öffuerträda hans bodh j medhgången. LPetri 1Post. X 2 b (1555). I med- och motgång lika. Tegnér (WB) 3: 67 (1818; om K. XII). Jaså, hon tålde inte medgången således? Sparre Skärg. 158 (1917). särsk. i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Medhgång föder högmodh. Grubb 522 (1665). Medgång giör wänner, mootgång pröfwar dhem bäst. Därs.
Ssgr (i vitter stil): medgångs-dag. jfr -tid. Ödmann PredUtk. 40 (1808).
-tid. tid som utmärkes av medgång för ngn. Lehnberg Pred. 3: 137 (c. 1800). —
(I 5) -GÅVA, r. l. f. [fsv. mädhgavor, pl.; jfr t. mitgabe] (†) hemgift. Stiernhielm WgL 105 (1663). Bælter JesuH 2—3: 84 (1756). —
(I 6 c) -GÄLDENÄR. jur. person som jämte ngn annan är skyldig att betala viss pänningskuld l. fullgöra annan prestation till viss person (borgenären). Lind 1: 1152 (1749). Björling CivR 191 (1908). —
(I 6 c) -GÄST. om gäst i förh. till övriga gäster; i sht i pl. Muræus Arndt 1: 141 (1647). —
(I 20) -GÖRA, v. [jfr fsv. mädhgöra, medvärka] (†) i uttr. ngt är gott medgöra, ngt vållar icke ngra svårigheter, går väl för sig o. d.; ngn har gott l. svårt (att) medgöra, det är lätt resp. svårt för ngn o. d.; se göra, v.1 IV 1 k. Att Iomfru leffuerne .. haffuer altidh bettre i motegångenom medhgöra æn Ecktastandett. LPetri Œc. 56 (1559). Dens. Kyrkiost. 50 a (1566). SvPrästProt. 1: 241 (1720).
Spoiler title
Spoiler content