MEDIATOR -a3tor2, m.; best. -n; pl. -er -atω4rer.
Etymologi
[jfr t. o. eng. mediator; av lat. mediator, vbalsbst. till mediare (se MEDIATION). — Jfr MEDIATÖR]
i sht hist. person som mäklar fred (mellan stridande l. tvistande stater l. partier osv.); fredsstiftare; förlikningsman; äv. allmännare: medlare. RARP 2: 153 (1635). Mediatorer böra inthet vara interessenter. RP 10: 587 (1644). Konungen (hade) lofvat att vara mediator emellan bönderna och de andra stånden. HH XXV. 2: 45 (1809). SvUppslB (1934). —
