MEDIKUS me4dikus, stundom 302 (mèdikuss Dalin), m.; best. (föga br.) -en, i best. anv. vanl. utan slutartikel; pl. medici me4disi resp. 302 (Berchelt PestOrs. E 6 b(1589) osv.), äv. (skämts., vard.) medikusar (Stahre Vindspel 14(1878), Dahlgren Carl 74(1916)). Anm. Ordet förekommer i ä. tid stundom med genomgående lat. böjning. Berchelt PestOrs. E 7 a (1589: medh een .. Medico). Humbla Landcr. 7(1740: Medici, gen. sg.).
Etymologi
[jfr dan. o. t. medikus, eng. medic; av lat. medicus, adj.: läkande, ss. sbst.: läkare; till mederi, hela, läka, hjälpa]
1) läkare; förr särsk. om läkare som företrädesvis behandlade invärtes sjukdomar (motsatt: kirurg); ss. enkelt ord numera nästan bl. dels skämts., dels i fråga om ä. förh. BOlavi 88 a(1578). Lazarettet är en practisk Schola, hvarest .. alla Medici och Chirurgi .. göra tjenst, innan de .. upföras på förslag til någon sysla. PH 8: 20(1762). I Medicin höll Dumbom för, / .. At den helt säkert nytta gör / Åt Medici om intet flera. Kellgren (SVS) 2: 327(1790). Fältskär Dicander, doktor Ekman eller hvad de hette Älfdalens gamla medikusar. Dahlgren Carl 74(1916). — jfr AMIRALITETS-,FÄLT-,GARNISONS-,GENERALSTABS-,GRUV-,HOSPITAL-,HOV-,LANDS-,LASARETTS-,LIV-,PROVINSIAL-,SLOTTS-MEDIKUSm. fl.
2) (numera knappast br.) medicinare. Theologerna (måste) tåla jurister och medici bredvid sig i samma läroanstalt. Geijer I. 1: 187(1845). Selander C15Dag. 122(1927).
