[fsv. mes, äv. mese, korg, äv. ss. mått, sv. dial. mes, meis o. d., ryggkorg flätad av vidjor, bärställning osv., motsv. nor. meis, isl. meiss; jfr mnt. mēse, meise, tunna, mått för torra varor, fht. meisa, börda, knyte o. d., t. dial. meisen, träställning för ryggbördor, eng. mease, mått för sill; trol. samhörigt med got. maitan, hugga (se META, v.1)]
1) (förr; jfr dock slutet) korg o. d. för transport av torra varor; äv. om dylikt kärl använt ss. mått (med en rymd av 48 kannor); äv. om kasse (se KASSE, sbst.3 2) som användes vid transport av varor. Röckt siik aff forserna .. V meser. HH XI. 1: 18(1530). Ondt stoppa Traanan i mees. Grubb 647(1665) [jfr fsv. thet är onth at binda hägher i mees]. (De) erlägga så hög tull för ett dussin (tallrikar) som tillförene för en mesa eller 12 dussin. 2RA 3: 919(1734). Falkman Mått 1: 318(1884). — jfr KOL-MES.— särsk. (fullt br.) om korg l. kasse som användes vid klövjning. VetAH 1749, s. 101.jfr KLÖV-,KLÖVJE-MES.
3) ställning av trä l. metall för bärande av bördor på ryggen; äv. om dylik ställning försedd med ryggsäck. Bära ngt i mes. Broman Glys. 3: 43(c. 1730). Ett sätt att bära renseln är att hafva den fastgjord vid en s. k. ”mes”. Balck Idr. 2: 366(1887). KulsprI 1923, s. 172 (för transport av kulspruta). — jfr STÅL-, TRÄ-MESm. fl.
