publicerad: 1936
KLÖVJA klø3vja2, v. -ade (Dom. 19: 10 (Bib. 1541: kleffiadhe, p. pf. pl.) osv.) ((†) pr. sg. -er Landsm. XVII. 1: 7 (1671)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(klevja (-ffi-, -fj-, -fvj-) 1541—1857. klyf(v)ia (-fj-) 1671—1732. klöfgia 1680. klövja (-fvj-, -ffi-) 1644 (: på klöfiades) osv. — klöfvet (-ffu-), p. pf. RA I. 2: 329 (1569))
Etymologi
[fsv. klyfia (klivia), motsv. sv. dial. kleva, klevja, klöva, nor. klyvja, isl. klyfja; avledn. av fsv. resp. isl. klyf (gen. klyfjar) (se KLÖV, sbst.3)]
1) lägga l. placera börda l. last, i sht klövjebörda, på ett lastdjur.
a) med obj. betecknande börda: lägga (börda l. last, i sht klövjebörda) på ryggen av ett lastdjur. Then åsnen hade en stor sandsäck klöfvet på ryggen. RA I. 2: 329 (1569). Han .. sammanskaffade så många hästar, som kunde fås, klöfjade på dessa gångkläder och andra lösöron. Strinnholm Hist. 1: 439 (1834). Carlson 1Skolgeogr. 23 (1891). Johansson SmedBrukspatr. 135 (1933). — särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) oeg., refl.: placera sig i en ställning som erinrar om en tvådelad klövjebörda, skreva. I leken klövja prövades ryggens styrka. Två personer ”klövjade sig” över en tredje deltagare, som lagt sig på marken. Denne skulle resa sig upp i stående ställning med sin klövjade börda. NordKult. 24: 23 (1933).
b) med obj. betecknande lastdjur: lasta (ett lastdjur) med börda, låta (ett lastdjur) bära en last l. en börda. Dom. 19: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: sadlade, p. pf.). SvD(A) 1933, nr 232, s. 3.
2) transportera (last l. varor) på ryggen av ett lastdjur; äv. utan obj.; utan obj. äv.: färdas fram medförande en transport av varor lastade på ryggen av djur. Om sommaren klyfwier hon (dvs. lappkvinnan) barnet på Reenens Rygg. SRheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 7. Ännu i medlet af förra seculo betjänte man sig mäst af klöfjande om sommartid ner til staden. NorrlS 1: 80 (c. 1770). En vacker vårdag för många år sedan klöfjade ett litet ridande sällskap genom en af de eviga skogsöknarna i .. Norrland. Wetterbergh Kapellpr. 5 (1849). Pjäser och ammunition m. m. föras i regeln å kärror, men kunna även klövjas eller bäras. Wikner InfTakt. 11 (1920). Tröt förrådet i källare och bod, klövjade han (dvs. jämten) över Kölen. TurÅ 1934, s. 75. — särsk. i oeg. anv.: gå l. färdas långsamt l. tungt (lika sakta, som man färdas då man medför en transport av varor lastade på ryggen av djur); i förb. klövja framåt, klövja i väg, klövja sig fram (se särsk. förb.).
3) (mindre br.) om djur: på ryggen bära en (i klövsadel placerad l. på liknande sätt anordnad) börda. Zetterstedt SvLappm. 2: 28 (1822). Högberg Vred. 2: 156 (1906).
4) (mindre br.) ss. vbalsbst. -ning, konkret: klövjebörda. Klöfjade hästar, som buro kappsäckar i de korgar, som utgjorde klöfjningen. Wetterbergh Kapellpr. 5 (1849). Molin FrÅdal 345 (c. 1895).
Särsk. förb.: KLÖVJA AV10 4. till 1: taga varor l. klövsadel av packdjur. Högberg Vred. 1: 349 (1906). —
KLÖVJA FRAM10 4.
2) (mindre br.) till 2, refl.: färdas framåt transporterande sina förnödenheter o. d. på lastdjur. Inga vägar finnas (i Ramsjö sockens skogsbyar), utan arrendatorerna nödgas ”klöfja” sig fram. SD(L) 1898, nr 569, s. 2.
3) (mindre br.) i oeg. anv., till 2 slutet, refl.: gå långsamt fram. En gångstig .. på hvilken kyrkfolket (till julottan med bloss i händerna) ”klöfjade” sig fram. PASäve i AntT 2: 141 (1862, 1869). —
KLÖVJA FRAMÅT 10 04 l. 40. (mindre br.) i oeg. anv., till 2 slutet. Tåget (dvs. prästen o. länsmannen) tog sig så högtidligt ut, medan det klefjade framåt genom snödrifvorna. Rydberg Frib. 50 (1857). —
KLÖVJA I VÄG10 0 4. (mindre br.) i oeg. anv., till 2 slutet. Jag klöfjade i väg upp till bondgården. Hedenstierna Fideik. 150 (1895; i fråga om vandring i djup snö). —
KLÖVJA UPP10 4 l. OPP4. till 2: gm att klövja transportera (ngt) upp. Andersson o. Birger 62 (1912).
Ssgr (i allm. till 2; jfr KLÖV, sbst.3 ssgr): KLÖVJE-BÖRDA. på rygg av lastdjur transporterad börda, fördelad i möjligaste mån lika på vardera sidan av djuret. Landsm. II. 2: 35 (1880). Halfvarsson Land 64 (1923). —
-KARL. karl som åtföljer o. övervakar djur som bär klövjebörda. PT 1897, nr 180, s. 3. Fatab. 1913, s. 44. —
-KORG. var särskild av de korgar som vid klövjning äro placerade på lastdjuret. Landsm. 1911, s. 729. —
-MES, r. (i vissa trakter samt i fackspr.) = -KORG. FältutrInfRegStab 1918, s. 99. Berg SkansenVagnh. 19 (1926). —
-VÄG. väg på vilken varor endast kunna framforslas lastade på klövjedjur. Dalin (1852). Levander Landsv. 106 (1935). —
Avledn.: KLÖVJA, sbst.3 (sbst.1—2 se sp. 1527), r. l. f. [sv. dial. (Norrl.) klövja] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, 2.
1) = KLÖV, sbst.3 1. Högström Lapm. 111 (1747). (Han trodde) att hästen inte skulle orka bära ”klövjan” fram till Havra Krog. Halfvarsson Land 64 (1923). Östergren (1930).
2) = KLÖV, sbst.3 2. Han .. kom .. hem til Norala igen, icke med toma händer, klöfjor och slädar, utan väl lastade. Broman Glys. 2: 84 (c. 1720). Högberg Baggböl. 1: 67 (1911). —
KLÖVJARE, i bet. 1 m., i bet. 2 m. l. r.
KLÖVJE, n. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, 2, = KLÖV, sbst.3 1. En del saker fingo inte rum eller kunde inte lämpligen packas i klövjet; dessa buros då i bördor på ryggen. SvKulturb. 5—6: 274 (1930). särsk. i uttr. i klövje, ”i klöv” (se KLÖV, sbst.3 1 a). Högberg Vred. 2: 267 (1906). Dens. JesuBr. 1: 27 (1915).
Spoiler title
Spoiler content