METATES met1ate4s l. me1-, r. (l. m.); best. -en; pl. -er; stundom äv. METATESIS, meta4tesis l. 0302, r.; i best. form utan slutart.
Ordformer
(-tes (-thes) 1836 osv. -tesis (-thesis) 1870—1916)
Etymologi
[jfr t. metathese, eng. metathesis, fr. métathese; av senlat. metathesis, av gr. μετάϑεσις, omflyttning, vbalsbst. till μετατιϑέναι, omflytta, av μετα- (se META-) o. τιϑέναι, ställa, lägga]
språkv. förändring i ett ord, bestående i att två, vanl. på varandra följande o. oftast i svagtonig ställning stående ljud byta plats; omkastning av språkljud (i samma ord). Formen Anders är uppkommen genom metates av Andres. Lindblom Log. 112 (1836). Dalfolkets benägenhet för metathesis i vissa bokstafslägen. Rydqvist SSL 4: 453 (1870). Wessén SvSpråkh. 46 (1941).
Avledn. (språkv.): METATESERAD, p. adj. om ordform: förändrad gm metates. Landsm. XI. 5: 43 (1896). —
