publicerad: 1944
MIKAEL mi4kael (trestavigt) l. 302, m.; l. (i bet. 2 b—d numera uteslutande) MICKEL mik4el l. (i sht i rent appelativ anv.) 32, sbst.2, om person m., om djur m. l. r.; best. (i bet. 2 b—d) -eln; pl. (i bet. 2 b—d) -klar; förr äv. MICHEL, om person m., om djur m. l. r. Anm. För formen Mikael (-ch-) användes förr äv. den lat. gen. Michaelis. Kyrkol. 14: 1 (1686).
Ordformer
(michel, i bet. 1 1522—1840 (: Michelsdagen), i bet. 2 b o. c 1558—1862. michil (i bet. 1) 1662. mi(c)kel (i bet. 2 b—d) 1621 osv. mikael (i bet. 2 a) 1881 osv. Se vidare MICKELSMÄSSA)
Etymologi
[fsv. Mikial, Mikkel; jfr d. Michael, Mikkel, t. o. fr. Michel, lat. Michael; av hebr. Mīchāēl. — Jfr MIKAELI]
manligt personnamn; särsk. ss. namn på en av ärkeänglarna. — särsk.
1) (†) i uttr. Sankt Michels dag l. tid, mikaelidagen resp. tiden däromkring, äv. Sankt Michels natt, natten till mikaelidagen. S[anc]te Michels tiid. SthmSkotteb. 3: 212 (1522). S. Michils Natt. Bondepract. F 6 a (1662). jfr: S. Michaelis och Allehelgons Dag. Kyrkol. 14: 1 (1686).
2) i mer l. mindre oeg. (särsk. appellativ) anv.
a) (Mikael) (i högre stil) med anknytning till Upp. 12, om tapper stridsman i Guds l. det godas tjänst; stundom om land o. d. som strider mot det onda. Sveriges rike med Finland .. skall .. varda den Mikael, hvars harnesk är Gud och hvars ljungande svärd skall nedlägga Antikrist. Topelius Vint. II. 1: 311 (1881). Snoilsky 3: 5 (1883; om G. II A. vid Lützen).
b) (mickel) [jfr motsv. anv. i d.; efter t. Michel, förr vanligt bondenamn] (vard.) om bondsk, tölpaktig l. enfaldig l. tafatt, handfallen l. med ngt lyte behäftad (manlig) person; numera knappast br. (se dock slutet) utom ss. senare led i ssgr. Rådlösa micklar. Topelius Planet. 3: 162 (1889). — jfr KROK-, OX-MICKEL. — särsk. [jfr t. der deutsche Michel] (mindre br.) ss. benämning (i sht i uttr. den tyske Mickel) på den typiske tysken (tänkt ss. godmodig, sävlig, ngt klumpig o. inskränkt); stundom om tysk truppavdelning o. d. (tänkt ss. en person). Nu, mina barn, är tid att ta Michel emot! Sturzen-Becker 5: 107 (1850, 1862; yttrat av en dansk anförare i en strid mot tyskarna). SvUppslB (1934).
c) (mickel, förr äv. michel) [jfr d. mikkel i motsv. anv. samt fr. renard, räv (av fht. personnamnet Reginhart)] ss. skämts. benämning på räv(en); ofta personifierande, särsk. i uttr. Mickel räv, stundom Mäster Mickel. Forsius Fosz 10 (1621). Den sluge röda mickel. Granatenflycht Penn. 23 (1698). Michel Räf har lurat mången gås; / derföre Mårtens Gås efter knappaste laget fåås. Tammelin Alm. 1724, s. 24. Mäster mickel. Skogvakt. 1891, s. 169. En lantbrukare i Glimmingetrakten fick härom natten påhälsning av en mickel. SvD(A) 1929, nr 204, s. 6. jfr KROK-MICKEL. — särsk. bildl., om listig, förslagen man: ”räv”; äv. om bedräglig l. tjuvaktig man. Weste (1807). Ja, du är en mickel, också du, jag skall ränna värjan genom lifvet på dig. Jolin Smädeskr. 87 (1863). Östergren (1932). jfr (†): Michel räff (dvs. danskarna) thorde ey lenge bijde, / När han bleff rusket om sijn sijde. / Han lät sigh hastigt åt Köpenhaffn lijde, / Ey wille han mere med Swenske strijde. Svart Gensw. H 7 a (1558). jfr TJUV-MICKEL.
d) (mickel) [utvecklat ur c] (vard.) ss. nedsättande benämning på person tillhörande den frikyrkliga rörelsen; i ssgrna FRI-, FRIKYRKO-MICKEL l. elliptiskt därför. Lundström Jörgenb. 223 (c. 1905).
B: MICKELS-DAG. [fsv. mikials dagher] (numera föga br.) mikaelidag. Nordström Samh. 2: 514 (1840). —
-MARKNAD. [eg. elliptiskt för mickelsmässe-marknad] (i sydligaste Sv., bygdemålsfärgat) = mikaeli-marknad. —
-MÄSSA, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content