publicerad: 1944
MITT- mit3-.
Ordformer
(förr äv. skrivet midt-)
Etymologi
i ssgr: i l. på l. över l. genom (osv.) mitten l. centrum av ngt; mitt i l. på (osv.) ngt; som bildar mitten l. centrum av ngt.
Ssgr: MITT-AXEL. särsk.
b) bot. motsv. axel, sbst.1 II 9 c. Stammens anatomiska elementer äro anordnade periferiskt omkring midtaxeln. Lundström Warming 138 (1882). —
-BENA, r. l. f. hårbena framifrån bakåt på mitten av hjässan. NF 12: 1131 (1888). Moberg Sedebetyg 411 (1935). —
-BENAD, p. adj. om hår: benad framifrån bakåt på mitten av hjässan; som har mittbena. Kjellin Troili 2: 219 (1917). —
-BYGGNAD. byggnad som bildar centrum i ett antal (en rad) av sammanhörande byggnader; äv. om från sidopartierna mer l. mindre skarpt avgränsat mittparti av en byggnad. Hahr ArkitH 377 (1902). Fatab. 1933, s. 45. —
-DIMENSION. skogsv. tvärgenomskärning tagen på mitten av en trädstam, stock l. dyl. SkogsvT 1911, Fackupps. s. 211. —
-FIGUR.
1) motsv. figur 5. (Laokoon) bildar midt- och hufvudfiguren (i skulpturvärket). NF 1: 261 (1875). Kjellberg GrekRomK 138 (1932).
-FÅRA, r. l. f. särsk. motsv. fåra, sbst.2 2. Lundström Warming 209 (1882). Stora hjärnan är genom en djup mittfåra delad i två hälfter, de två storhjärnshemisfärerna. Bergmark Nervsj. 16 (1931). —
-FÄLT. särsk. (i fackspr.) motsv. fält 6. 2VittAH 21: 186 (1853, 1857). Ett slätt, vitt, putsat tak med dragen, profilerad taklist och ovalt mittfält. Fredr1Tid 10 (1924). —
-FÖNSTER. det mellersta av ett antal fönster; fönster i mitten av en rad fönster. Brunius GotlK 2: 335 (1865). —
-GÅNG; pl. -ar. i kyrka, trädgård m. m.; jfr gång III 1. PT 1882, nr 11 A, s. 2. SvTrädgK 1: 70 (1930). —
-HJÄRNA. anat. om den smalaste delen av hjärnstammen, där fyrhögarna äro belägna. Müller LbAnat. 228 (1905). —
-HÅL, n. Handkvarn, bestående af två flata stenar med midthål. Fornv. 1907, s. 292. särsk. spelt. på biljard: hål på mitten av långsida. Wilson Spelb. 116 (1888). —
-KOLONN. byggn. jfr -pelare o. kolonn 1. Brunius Resa 1838 215 (1839). RedKultFören. 1910—11, s. 34. —
-LAND(ET). den mellersta l. centrala delen av ett landområde; särsk. om den inre delen av ö l. halvö i motsättning till kusttrakterna. Palmblad LbGeogr. 161 (1851). Midtlandet (på den grekiska ön Zakyntho) är en stor, väl odlad slätt. 2NF 33: 673 (1922). —
-LINJE. (tänkt l. markerad) linje som avdelar ngt (i sht längsefter) på mitten (i två lika delar). Leijonflycht (1827). Flodström Naturförh. 2 (1918). särsk. idrott. om linje som avdelar fotbollsplan på tvären i två lika delar. NordIdrL 1900, s. 179. IdrBl. 1924, nr 77, s. 11. —
-LÄGE. (i fackspr.) läge i mitten (i sht av en rörelses bana); det mellersta av ett antal lägen för ngt. TT 1894, M. s. 20. När pendeln passerar mittläget. 19Årh. V. 1: 104 (1922). —
-MÄTNING. skogsv. diametermätning varvid måttet tages vid stockens mitt. Ekman SkogstHb. 89 (1908). —
-PARTI. parti i mitten av ngt, det mellersta l. centrala partiet av ngt. Scholander 3: 46 (c. 1870). På alvarets mittparti. Sterner ÖlVäxtv. 88 (1926). —
-PELARE. pelare i mittpartiet av en byggnad l. mitt i en pelarrad o. d.; jfr -kolonn. Den vid en af midtpelarne (i kyrkan) uppförda predikstolen. 2VittAH 26: 368 (1869). särsk. bot. oeg.: från delfrukternas inre vägg lossnande, vid fruktmognaden kvarstående pelar- l. stränglik del hos vissa klyvfrukter. Forssell LbBot. 43 (1890). —
-PLAN, n. (i fackspr.) tänkt (i sht vertikalt) plan genom mitten (mittlinjen) av ngt. Lundström Warming 151 (1882). SFS 1905, nr 40, s. 4. —
-PLATS. NF 1: 741 (1876). särsk. om sittplats i mitten av bänk l. soffa o. d. En obekväm mittplats i en gammal tysk förstaklassvagn. Calissendorff Locke Gyckl. 177 (1922). —
-POST. byggn. vertikal post (stolpe, pelare) i mitten av en fönsteröppning l. portal o. d. Brunius SkK 242 (1850). —
-PUNKT. punkt mitt i ngt, medelpunkt, centrum. Midtpunkten af linsen. MedArch. I. 2: 179 (1863). PT 1900, nr 207 B, s. 2. särsk. bildl. Atterbom SDikt. 1: 302 (1810, 1837). Jag har funnit en midtpunkt i lifvet, och i den midtpunkten har jag återfunnit hela mitt kringkastade, söndersplittrade jag. Roos OsynlVäg. 149 (1903). —
-RUM.
1) (i fackspr.) rymd (utrymme) i mitten av ngt. Arwidsson Strömm. 46 (1913). Tumörbildning som utfyller bröstkorgens mittrum. Westergren LungSj. 227 (1932).
2) byggn. gm väggar l. pelare o. d. avskilt rum i mitten av en byggnad; centralt rum kring vilket andra äro grupperade. Brunius GotlK 1: 294 (1864). Ett italiskt hus hade ett större midtrum, atrium, omgifvet af kamrar. Hahr ArkitH 99 (1902). —
-RYGG. (i fackspr.) upphöjd längsgående rand på mitten av ngt (t. ex. på en värj- l. dolkklinga). AntT 2: 305 (1869). Fornv. 1906, s. 262. —
-SJÖSS, adv. sjöt. vid l. till en punkt på mitten av ett (större) vatten mellan tvenne områden. TurHb. 1: 41 (1894). Mittsjös mellan Sverige och Tyskland. GHT 1922, nr 2, s. 5. —
-SKEPP. byggn. i kyrka o. d. som gm kolonner l. pelare är indelad i tre l. flera skepp: mellersta skeppet, huvudskepp; motsatt: sidoskepp o. tvärskepp. Hildebrand KyrklK 9 (1875). Thordeman KyrkArkit. 5 (1923). —
-SPEL. spelt. om det mellersta skedet i ett schackparti o. d.; motsatt: spelöppning o. slutspel. Wilson Spelb. 181 (1888). —
-STÄLLD, p. adj.
1) bot. om (läge av) fröfäste: där fröämnena i ett enrummigt fruktämne sitta på spetsen av den fria, i fruktämneshåligheten underifrån uppskjutande blomaxeln, central. Forssell InlBot. 7 (1888). 2NF 21: 994 (1914).
2) mykol. om fot på fruktkroppen av hattsvamp. Är hatten fästad mitt över foten, kallas denna mittställd. Bülow Svamp. 16 (1916). —
-STÄMPEL. särsk. bokb. om stämpel på mitten av bokrygg l. framsida l. baksida av bokband. MeddSlöjdF 1888, s. 25. Walde Krigsb. 1: 134 (1916). —
-STÖD. särsk. byggn. stöd under l. för mittpartiet (l. i mitten) av en byggnadsdel. Brunius GotlK 3: 297 (1866). En vacker, af Tessin konstruerad fri spiraltrappa utan midtstöd. Cederström Minn. 11 (1913). —
-SÖKARE, r. l. m. tekn. mätvärktyg för bestämmande av centrum i en plan cirkelformig yta. Schulthess (1885). 2NF 19: 233 (1913). —
-SÖM; pl. -sömmar. sömn. Kleen Kvinn. 100 (1910). Ryggen i den spanska tröjan bestod av två delar förenade med en mittsöm. Svensson SkånFolkdr. 41 (1935). —
-TORN, n. byggn. torn på mitten av en byggnad; äv.: donjong, kärna. Brunius Metr. 61 (1854). Laurin KonstSv. 152 (1915). —
-VÄGS, adv. halvvägs. Bååth-Holmberg Morf. 1: 18 (1910). Ungefär mittvägs mellan bygden i Tiärp och bygden i Älvkarleby. NoB 1930, s. 4. —
-ÅS.
1) byggn. den mellersta av ett antal takåsar, ryggås, kroppås. Fatab. 1906, s. 42. HantvB I. 6: 410 (1938).
(jfr mitt, adv. 1 d) -ÅT04, adv. mot mitten, rakt fram o. d.; nästan bl. mil. o. gymn., särsk. i l. ss. kommandoord; särsk.
a) i fråga om rättning mot mitten av en trupp. Rättning mittåt! Ling Regl. 13 (1836). ExInf. 1927, s. 109.
b) (numera knappast br.) ss. kommandoord efter värkställd rättning, angivande att huvudet åter skall vridas rätt fram. FörslExRegFot 1846, s. 56. ExFältartill. 1893, 1: 31.
c) (numera knappast br.) ss. kommandoord, liktydigt med: manöver (se d. o. 3 a β). Sedan honnören är verkstäld, kommenderar befälhafvaren ”midtåt”. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 278 (1879). TjReglArm. 1889, s. 36.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content