MJÄLA mjä3la2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; l. MJÄLE mjä3le2, sbst.1, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(mjäla 1751 osv. mjäle 1903 osv. mjälen (miä-), sg. best. c. 1740 osv. — i ssgr (i ex. från äldre tid möjl. att hänföra till MJÄLL, sbst.1): mjäl- (mjel-, miel-) 1671 (: Mielgrund) osv.)
Etymologi
[sv. dial. mjäle o. mjäla, m., motsv. nor. dial. mjæla, m.; av germ. melan l. möjl. melhan, till en ieur. rot mel, krossa, söndersmula, o. besläktat med MALA, MJÄLG(A), MJÄLL, sbst.1 o. adj., MJÖL, MULL, MÄLL; formen mjäl utgår från en stark germ. form mela l. möjl. melha (se MÄLL). — Jfr MJUNA]
(i vissa trakter) mjölfin sand l. mojord; äv. (geol. o. lant.) benämning på mineraljord, huvudsakligen med kornstorleken 0,02—0,002 mm (förr äv. med grövre kornstorlek), finmo, jäslera, flytsand; jfr MJUNA, MJÄLG(A) 1, MJÄLL, sbst.1 1. Stranderna bestå mäst af sand och mjäla. VetAH 1751, s. 12. Den på 1 m:s djup anstående mjälan är .. fuktigare än de öfversta sandskikten. SkogsvT 1910, s. 284. Grov mjäla räknas närmast till sand. fin mjäla stundom till ler. SFS 1927, s. 999. — jfr STEN-MJÄL(E).
Ssgr (i fackspr., i sht lant. Anm. Vissa av här nedan anförda ssgr äro i ä. tid möjl. att hänföra till mjäll, sbst.1): A: MJÄL-ARTAD, p. adj. Dalsänkornas sandiga eller mjälartade mark. SvGeogrÅb. 1927, s. 94. —
-JORD. (mjäl- 1692 osv. mjäla- 1751—1758) bestående av l. starkt uppblandad med mjäla, mjölfin jord. VDAkt. 1694, nr 506 (1692). —
B: MJÄLA-AVLAGRING, -JORD, se A.
C: MJÄLE-AVLAGRING, se A.
SAOB
