MODUL mωdɯ4l l. MODYL -y4l, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(-ul 1805 osv. -ule 1805—1837. -ull 1752. -yl 1849 osv.)
Etymologi
[liksom eng. module av fr. module, av lat. modulus (varav t. modul, med huvudtonen på första stavelsen), måttstock, måttsenhet, diminutiv till modus, mått. — Jfr MODELL]
(i fackspr.) om vissa slag av måttsenheter l. tal som ange förhållandet mellan vissa mått l. egenskaper o. d.; särsk.
1) arkit. mått som användes ss. enhet vid beräkningen av förhållandet mellan de olika delarna av ett byggnadsvärk; enhetsmått. König Mec. 67 (1752). Lysikratis monument .., hvarest kapitälet har nära tre modulers höjd, (nb. en modul motsvarar kolonnskaftets halfva diameter). Bagge Wendt 100 (1835). TT 1927, Allm. s. 1.
2) fys. inom elasticitets- o. hållfasthetsläran: tal (konstant hos samma ämne, men olika för olika ämnen) karakteriserande ett ämnes motstånd mot deformerande krafter; i sht ss. senare led i ssgr. JernkA 1866, s. 68. — jfr BROTT-, BÄR-, ELASTICITETS-, HÅLLFASTHETS-, SÄKERHETS-MODUL m. fl.
3) mat. särsk.
a) reduktionstal för övergång från naturliga logaritmer till logaritmer av annat slag. Björling Alg. 2: 149 (1849).
b) tal (t. ex. 4) som vid delning av två ”kongruenta” tal (t. ex. 5 o. 9) ger samma rest. 3NF 11: 1083 (1929).
4) tekn. i fråga om beräkning av kugghjul konstruerat enl. modulsystemet: det tal varmed talet π skall multipliceras för att ge avståndet mellan två kuggar. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 9. Därs. 130.
