SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MOLA 3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. mola, mora, motsv. nor. dial. mola, morda, arbeta hårt, sträva; antingen avledn. av MOL, adv.2, l. utvidgning med dentalsuffix till stammen i sv. dial. måra, arbeta smått (se MÅRA, v.)]
1) (bygdemålsfärgat) arbeta hårt l. ivrigt, släpa, ”knoga”; knåpa. Elin bara teg och molade så mycket dess flitigare med väfven. Knorring Torp. 2: 42 (1843). Han molar med jorden. Sundén (1887).
2) i fråga om värk l. smärta: värka ihållande (men svagt), småvärka, molvärka, ”gnola” (se d. o. 2); ofta opers. Det molar och värker i tanden. Tholander Ordl. (c. 1875). En molande .. värk. UpsLäkF 1888—89, s. 531. Det molar och gnolar i hans huvud. Koch Arb. 321 (1912).
3) i utvidgad anv.
a) i fråga om ihållande (o. dova) tankar l. känslor l. förnimmelser l. stämningar o. d.: borra, gnaga, mala. Wulff Övers. 4 (1897). Tanken molade och malde. Bergman Kerrm. 302 (1927). Ett .. malande och molande missnöje. SvD(A) 1929, nr 321, s. 10. GHT 1936, nr 14, s. 14.
b) (bygdemålsfärgat) om eld: brinna sakta o. svagt utan låga, pyra. VL 1893, nr 201, s. 2.
4) (i vissa trakter) småprata, muttra (för sig själv). SöndN 1862, nr 32, s. 2. (Han gick) och molade för sig själf hela dagen. Geijerstam Kronof. 71 (1890). Östergren (1932).
Särsk. förb. (till 1; bygdemålsfärgat): MOLA FRAM10 4. refl.: (sakta o.) ihärdigt arbeta sig fram (ur ngt). Wulff Värsb. 127 (1896).
MOLA UPP10 4 l. OPP4. gm ihärdigt arbete skaffa (ngt) upp i dagen. (En) stor jordsten, som han snart skulle kunna ”mola” upp (ur jorden). PT 1909, nr 84 A, s. 3.
Ssgr (till 2): MOL-VÄRK, r. l. m. molande värk. Hygiea 1860, s. 878.
-VÄRKA, v. -er, -te, -t. = mola 2. Tholander Ordl. (c. 1875).
Spoiler title