SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MULEN mɯ3len2, adj. -let; -lne, -lna; -lnare. adv. -LET.
Ordformer
(-len 1541 osv. -lin c. 1635—1674. — n. o. adv.: -let 1541 osv. -li 1709—1790 (: muli'; ss. rimord). -lit 1538—1788)
Etymologi
[fsv. mulin, molin; jfr fd. mulen, molen, d. mullen, nor. mulen; möjl. urspr. p. pf. av ett verb hörande till en ieur. rot mel, krossa (se MALA). — Jfr MOLN, MULNA]
1) om himmeln: överdragen med moln, moln(be)täckt, molnhöljd, molnig; mörk l. fördunklad av moln; äv. oeg., om väder(lek), årstid, dag, natt o. d.; ofta i det opers. uttr. det är o. d. mulet. En mulen himmel. En mulen morgon, dag. VarRerV 4 (1538). Regn wäder, och mulit wädher. BOlavi 11 a (1578). Wår kulna och mulna winter. Swedenborg RebNat. 3: 301 (1718). En mulen morgon gör en klar dag. Heinrich (1814). Lika mulen som morgonen varit, lika klar blef middagen. Carlén Köpm. 1: 346 (1860). Nästan mulet. Timberg Meteor. 147 (1908; i väderleksrapport). — jfr GRÅ-, HALV-, JÄMN-, SVART-MULEN m. fl. — särsk.
a) (tillf.) om stjärna: omgiven l. skymd av moln, töcknig. Om stiärnorna synas mulna fast än det eljest tyckes wara klart, är tekn til nederbörd. Elfvius Alm. 1709, s. 38.
b) (tillf.) i fråga om ljusförhållandena vid molntäckt himmel. Månen molnomtöcknad / Mulet sken på fjärden. Wirsén Vint. 12 (1890). Rydberg Vap. 211 (1891).
2) (†) oeg. l. bildl., för att beteckna att ngt är övertäckt l. fördunklat av en mörk l. ogenomskinlig beläggning l. färg o. d.
a) om glas o. d.: fördunklad av metallånga o. d. som avsatt sig, dimmig. I öppet rör ger (svavelbunden molybden) .. intet sublimat, men glaset blir mulet näst omkring profvet. Berzelius Blåsr. 133 (1820).
b) om blank yta l. färg o. d.: som har l. är överdragen med en mörkare färg, som är utan glans, matt, anlupen. Linné MusReg. 32 (1754). Ser du icke att knapparna äro mulna. Topelius Dram. 80 (1851, 1881).
3) (i sht i vitter stil) oeg. l. bildl.: som har det utseende som ngt får vid mulen dager, mörk; dyster, trist o. d.
a) (†) om naturföremål l. plats l. lokalitet. Uti et mulit tält. Risell Vitt. 472 (1722). De mulna, de stolta, de sorglösa böljor. 2SAH 12: 292 (1827). Stadens mulna gränder. Sturzen-Becker 5: 18 (1844, 1862).
b) om tidsperiod, tillstånd, omständighet i samband med ngt o. d. Swedberg Ungd. 146 (1709). Christians regemente .. (var) en mulen och bedröfvelig tid för Svenska folket. Botin Utk. 456 (1764). Då jag (dvs. en betjänt) kom hit (till prästgården) såg det mulet ut för både mig och hundarne. Carlén Repr. 120 (1839). Här, här, i klar som mulen tid, / Med lycka hård, med lycka blid, / Det Finska folkets hjerta slog. Runeberg 2: 4 (1846).
c) om ansiktsuttryck l. uppsyn l. blick l. sinnesstämning o. dyl. l. om person (med tanke på hans ansiktsuttryck osv. l. hans sinnesstämning): mörk, dyster; äv.: trumpen, butter. Se mulen ut. Holmström Vitt. 207 (c. 1700). Mulna miner. Säfström Banquer. Uu 2 a (1754). K. Sigismunds .. mulna, tröga och vårdslösa lynne. Dalin Hist. III. 2: 452 (1762). Mulna ögonkast. Carlén Repr. 270 (1839). Han var mulen och tyst, han var butter och tvär. Fröding Stänk 77 (1896). Mulna ansikten. Ordspr. 25: 23 (Bib. 1917). särsk.
α) (†) i uttr. vara o. d. mulen (e)mot ngn, vara osv. trumpen l. tvär l. butter mot ngn. CVAStrandberg 3: 390 (1855). BEMalmström 3: 36 (c. 1860).
β) (numera bl. tillf.) om tanke, yttrande, skrivelse o. d. Mitt bref .. är tungt och mulet som tiderna. 2Saml. 9: 64 (1808). Bååth GrStig. 2 (1889).
Avledn.: MULENAKTIG, adj. (†) till 1: mulen. Herlicius Alm. 1627, s. 45. —
MULENHET, r. l. f.
1) till 1. Holmberg 2: 205 (1795). Thyrén 1AkadT 136 (1916).
2) (i sht i vitter stil) bildl., till 3. Runeberg 4: 167 (1833). Stiernstedt Liw. 195 (1925).
Spoiler title
Spoiler content