SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MULLBÄNK mul3~bäŋ2k, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(mul(l)d- c. 16091775. mull- 1683 osv.)
Etymologi
1) (†) (naturlig l. konstgjord) vall l. långsträckt hög av jord o. d.; jfr BÄNK I 2. VDAkt. 1696, nr 310 (1695). Franzén Pred. 3: 254 (1843; om gravkulle). — särsk. om gräsbänk (omkring ett träd o. d.). 2ne stora (oxlar) på gården med mullbenkar omkring. VDAkt. 1728, Syneprot. Möller (1790, 1807).
2) (förr) jord- o. stenfyllning som för att hindra drag o. köld upplades utefter nedre delen av en husvägg, i sht till boningshus, dels på utsidan (vid stenfoten), dels (i vissa trakter) på insidan av väggen i ett rum i långa lådor, som på samma gång användes som sittbänkar (yttre resp. inre mullbänk). BtÅboH I. 1: 65 (c. 1609). Budk(Brage) 1925, s. 51.
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) blomsterrabatt, i sht längs fotlisten till ett boningshus. Lind (1749). Mullbänkar vid stugknuten. SvNat. 1934, s. 169.
4) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) drivbänk. (Rädisorna) såås alle uthi Mullbänckarna det första man kan. Rålamb 14: 7 (1690). Östergren (1932; sälls., ldls.).
Spoiler title
Spoiler content