publicerad: 1945
MURKEN mur3ken2, förr äv. MURSKEN, adj. -ket; -kne, -kna; -knare; förr äv. MURKOT, adj. n.
Ordformer
(morck- 1694. morsk- 1640. murk- (-ck-) 1639 osv. mursk- 1738—1827. -en 1639 osv. -it, n. 1732—1798. -ot 1720 (n. sg.))
Etymologi
[jfr nor. morken, isl. morkinn, ävensom mht. murc; möjl. till samma utvidgning av roten i MÅRA, v., som föreligger i MURKA; med avs. på formerna mursk-, morsk- jfr sv. dial. mursken, delvis möjl. uppkommet gm inflytande från MUSKEN. — Jfr MORNA, v.2, MORTEL]
1) om organisk substans (i sht trä, textilier o. d., förr äv. om död kropp o. d.): (delvis) upplöst l. sönderfallen gm förruttnelse, angripen av röta, (halv)rutten; stundom: maskstungen; äv. om utseende, ljud o. d.: som vittnar om dylik egenskap; förr äv. om frukt: boken, ankommen. Schroderus Comenius 118 (1639; om frukt). Tänderna äre murckna och matkätne. Sylvius Mornay 235 (1674). Fostret (befanns) dödt, svart och murkit. Schützercrantz 1Förlossn. 244 (1785). Tord .. satte foten i bråten, gladde sig åt dess murkna krasande och (osv.). Siwertz Sel. 2: 117 (1920). Murkna och ihåliga träd. SvNat. 1935, s. 46. — jfr FÖR-, HALV-, ÅLDERDOMS-MURKEN.
2) (numera bl. i icke fackmässigt spr.) om bärgart, sten o. d.: söndervittrad, lös (se d. o. 23). Schück VittA 4: 235 (i handl. fr. 1724). SvNat. 1921, s. 26.
3) om is, snödriva o. d.: delvis (i sht underifrån) upplöst av solvärme; äv. om utseende o. d. (hos is osv.): som vittnar om dylik egenskap. Det murkna utseendet hos en del af isstyckena. Quennerstedt Resa 225 (1867). NDA(A) 1934, nr 85, s. 11.
4) i utvidgad o. bildl. anv.
a) (numera bl. tillf.) om kropp l. kroppsdel hos levande människa: bräcklig l. skröplig l. svag (på grund av ålder l. sjukdom). Lindestolpe Matk. 51 (1714). Litet vers har kvällt ur min gamla murkna lekamen. Levertin (1904) hos Söderhjelm Levertin 1: 441.
b) (i vitter stil) i fråga om abstrakta ting: bräcklig l. svag l. förfallen (i sht på grund av ålder). Posten 1769, s. 456. De löstes opp, de murkna samhällsbanden. Geijer I. 3: 259 (1813). Sälja sin murkna själ för en daler. Sparre Stand. 447 (1847). Almquist VärldH 7: 460 (1928).
5) [jfr sv. dial. murken, smått arg, förtretad, ävensom nor. dial. murken, tystlåten o. knarrig; närmast sammanhörande med sv. dial. murka, ondgöras i tysthet, nor. dial. murka, d. murke, gnata, vara vresig, etymologiskt identiskt med MURKA; med avs. på betydelseutvecklingen jfr MOLA] (vard., ngt bygdemålsfärgat) misslynt, purken. Atterbom LÖ 2: 291 (1827). (Hans) murkna min. Hök MajGrann. 160 (1929).
Ssgr: (2) MURK-KVARN. (†) anträffat bl. i pl., om (kvarnar med) kvarnstenar av ”murksten”. Linné Vg. 115 (1747). Dens. Bref I. 2: 110 (1747). —
(1) -LAV. (†) bot. laven Icmadophila æruginosa Scop., som bl. a. växer på murkna träd o. d. Liljeblad Fl. 418 (1798). —
(2) -STEN. (†) miner. lös, granatförande glimmerskiffer, ”norka”. Linné SystNat. 3 (1735). Murksten til Qvarstenar. VetAH 1741, s. 18. Heinrich (1828).
Avledn.: MURKENHET, r. l. f. till 1 resp. (bildl.) till 4. Lind 1: 562 (1749). SvD(A) 1929, nr 130, s. 10 (bildl.). —
MURKNA, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content