publicerad: 1945
MORTEL mω3rtel2 l. mωr3-, stundom mor3- (mo`rtel (med sl(utet) ŏ) Weste; mòrt'l Dalin), r. l. m.; best. -n (Linder Regl. 85 (1886) osv.) ((†) -telen Schroderus Comenius 401 (1639), Linder Real. 85 (1886); -tlen Sahlstedt (1773), Möller (1807)); pl. mortlar (ArkliR 1561, avd. 19, osv.) ((†) -tel(l)ar BoupptSthm 9/4 1607, Därs. 26/6 1678; -tler ArkliR 1565, avd. 28, OxBr. 11: 719 (1637)); förr äv. MORTARE, r. l. m.; best. -en; pl. = l. -tarer (möjl. äv. att hänföra till sg. mortar, 1Mack. 1: 22 (Bib. 1541)) l. -trar (se nedan); förr äv. MORTER, r. l. m., äv. n. (Lind (1749)); best. -n l. -en; pl. -trar (möjl. äv. att hänföra till sg. mortar(e), BoupptSthm 9/7 1653) l. = (ArkliR 1541, avd. 2); förr äv. MORTAR, m.; best. -en; pl. -tarer l. -trar (se ovan); förr äv. MORT, sbst.1, m.; pl. -er (möjl. äv. att hänföra till sg. morter, se ovan); förr äv. (i bet. 2) MORTIER, anträffat bl. i pl. -er.
Ordformer
(moortare 1538. morsel 1613. mort(t)(h) 1564—1565. mort(t)ar (morth-, mortarr) 1549—1679. mortare 1523—1899. mortel (må-, -ell) 1578 osv. mort(t)er, sg. 1578—1777. morter, pl. 1541. morteren, sg. best. 1613. mortierer, pl. 1709—1710. mortil(l) 1549—1792. mortirer, pl. 1710. mortull 1680. murtell 1553. murttar 1550)
Etymologi
[fsv. mortar(e); jfr fd. mortær(æ), mortæl (d. morter), mnt. morter, mortēr, fht. mortari, morsari, morsali (t. mörser) (jfr mht. morter, mortel, murbruk), feng. mortere (eng. mortar), fr. mortier; ytterst av lat. mortarium, mortel, murbruk, till den ieur. roten mer, söndersmula, som föreligger i MORNA, v.2, MÅRA, v.]
1) (vanl. kon- l. cylinder- l. halvklotformigt) kärl av sten l. metall l. trä o. d. i vilket fasta kroppar l. ämnen (vid matlagning l. tillredning av läkemedel o. d.) krossas (stötas l. rivas) med en mortelstöt; jfr RIV-SKÅL. Stöta (sönder) peppar i (en) mortel. G1R 1: 176 (1523; bet. oviss). Därs. 4: 36 (1527). Stööt .. sönder (blodsten) vthi en morter. BOlavi A 5 a (1578). Fröämnen .., som .. sönderrevos i steril mortel. BotN 1921, s. 284. — jfr APOTEKS-, EMULSIONS-, GLAS-, JÄRN-, KOPPAR-, KRUT-, KRYDD-, RIV-, STEN-, STÖTEL-, TRÄ-MORTEL m. fl. — särsk.
a) [efter Ordspr. 27: 22] (numera knappast br.) i uttr. stöta ngn i mortel såsom gryn o. d., ss. beteckning för mycket hårdhänt behandling l. strängt kalfatrande. SalOrdspr. 27: 22 (öv. 1536). Schroderus Os. III. 2: 60 (1635). Nicander SalOrdspr. 65 (1760).
b) (förr) om mortel använd ss. ringklocka o. d., i sht för att tillkännagiva måltidstimme; jfr MIDDAGS-MORTEL. Linnæus Bijskjöts. 111 (1768). Kl. 1 då anrättningsbud med en mortel ifrån köket hördes, gick jag in. Tersmeden Mem. 1: 230 (c. 1780). Bellman SkrNS 2: 243 (1792).
c) (i sht förr) om (större) kärl (av trä) i vilket säd krossas; stampa. Schroderus Comenius 401 (1639). Fatab. 1918, s. 1.
e) (förr) bärgv. i stampvärk: kistliknande behållare vari malm bokades med stampar: stamplåda; jfr BOK-KISTA, sbst.2 JernkA 1892, s. 46.
2) [jfr motsv. anv. i d., mnt., t., eng., fr. o. mlat.; benämningen beroende på de äldsta mörsarnas likhet med mortlar] (†) mil. mörsare. Columbus Ordesk. 8 (1678; uppl. 1908). Canoner och mortierer. HH 24: 142 (1709). Små mortare att kasta granater med. KKD 1: 59 (c. 1710). — jfr ELD-MORTEL.
Ssgr (till 1): A (†): MORTARA-STÖT, se C.
-STÖT, -STÖTEL, se C.
-STÖT. (mortara- 1671. mortare- 1686—1778. mortel- 1698 osv.) i ena ändan tjockare stav av metall l. sten(gods) o. d. varmed krossningen i mortel utföres. VDAkt. 1671, nr 220. Cook 2Resa 83 (1783). —
-STÖTEL. (mortare- 1640—1652. mortel- 1671—1749. mortels- 1633) (†) mortelstöt. BtÅboH I. 6: 4 (1633). HovförtärSthm 1749, s. 2957.
D (†): MORTELS-STÖTEL, se C.
Avledn.: MORTLA, v. [jfr t. mörseln, mörsern] (†) stöta sönder l. krossa (ngt) i mortel. Örter giffua ingen lucht ifrå sigh, vthan man them mortlar, rörer och wänder. PLGothus Tröstpr. E 3 a (1609). Schultze Ordb. 3140 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content