MYSTIFIKATÖR -tö4r l. -tœ4r, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[av fr. mystificateur, till mystifier (se MYSTIFIERA)]
(mera tillf.) person som använder mystifikationer. SvT 1852, nr 162, Bih. s. 2. Är .. (Baudelaire) en mystifikatör, vars konstgrepp man kan låta sig underhålla av, eller skall man ta honom på allvar? BonnierLittH 4: 290 (1930).
