MYSTIKER mys4tiker l. 302 (my`stick´r Dalin), m.||ig.; best. -n; pl. =, äv. -tici -tisi resp. -tisi2; förr äv. MYSTIKUS, m.; pl. -tici. Anm. Ordet har tidigast anträffats i den oblika lat. pl.-formen mysticis. Rydén Pontoppidan 201(1766).
Ordformer
(-ker 1850 osv. -kus c. 1820—1851. -tici, pl. 1804—1932)
Etymologi
[jfr t. mystiker; av lat. mysticus i substantiverad anv. (se MYSTISK)]
i sht rel.-vet. motsv. MYSTIK 1:person som omfattar en åskådning som kan betecknas ss. mystik; äv. allmännare, om person med inåtvänd, kontemplativ läggning; stundom nedsättande, om person som är fallen för övertro. Rademine Knigge 3: 83(1804). (Dionysius Areopagita) lemnade grunddragen af den speculativa Mystiken, till hvilken alla följande speculativa Mystiker hållit sig. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 389(1834). Läkarna äro inte mystici utan de äro vetenskapsmän. SvD(A) 1932, nr 232, s. 20. Ante Pipare .. var en fåne och mystiker som lade en undermening i det mest triviala han yttrade. Nilsson HistFärs 239(1940). —
