publicerad: 1945
MYT my4t, r. (l. m.); best. -en; pl. -er. Anm. Ngn gg användas formerna mythus (Lyceum I. 2: 47 (1810)) o. myt(h)os (SvD(A) 1934, nr 207, s. 5, SvTeolKv. 1937, s. 145).
Ordformer
(förr äv. myth)
Etymologi
[jfr t. mythe, mythus, mythos, eng. myth, mythus, mythos, fr. mythe; av nylat. mythus, senlat. mythos, gr. μῦϑος, eg.: berättelse]
1) i sht rel.-vet. berättelse l. sägen (av religiös innebörd) om ett folks gudar l. sagohjältar (ofta framställd ss. förklaring av religiösa l. magiska riter, av företeelser i naturen l. historien o. d.); äv. i utvidgad anv., om poetiska l. filosofiska skapelser av likartad karaktär l. om episkt gestaltad (politisk) ideologi vari man inlagt en likartad innebörd. Myten om Balder. LittT 1797, s. 35. Betraktelser i afseende på de Nordiska Mythernes användande i skön konst. Geijer i Iduna 7: 86 (1817). Myter och sagor på väg genom världen. Lehmann (1925; boktitel). I egentlig mening växer (enl. A. Rosenberg) det tjugonde århundradets myt fram, när man fördjupar sig i det tyska folkets konst och historia. Gierow Geismar RelBrytn. 43 (1935). — jfr ASA-, BACKUS-, EDDA-, FOLK-, GUDA-, KULT-, NATUR-, SKAPELSE-, UR-MYT m. fl.
2) uppdiktad historia l. berättelse, fabel, dikt, legend; ofta ss. beteckning för ngt som icke existerar; äv., med ngt närmare anslutning till 1, om person: sagofigur. Detta är något som måste förvisas till mytens område. Då .. (Atterbom) för trettio år sedan vandrade på Upsala gator stolt och rak i ryggen som en tennsoldat .., föreföll han mig visserligen redan då mera som en myth, än som en fullt lifslefvande Fakultetsledamot. Sturzen-Becker 1: 4 (1861). Ljunggren Resa 10 (1871). Frösöns blida klimat är ingen myt. Böök ResSv. 171 (1924). Lönborg (anser) allt tal om den trettioårige Rydbergs sedliga och religiösa omvändelse genom Wieselgren vara en myt. SvD(A) 1932, nr 198, s. 7. jfr: Är .. (Susos) arbete ett epos, så saknar det icke heller sina myther, det vill på renare svenska säga: sina fromma osanningar. Thomander 2: 159 (1831).
Ssgr (i allm. till 1; i sht rel.-vet.): MYT-BILDANDE, p. adj. Det religiösa mythbildande medvetandet. Wikner Mater. 275 (1870). —
-BILDNING.
2) till 2; äv. konkretare. De mytbildningar, som så ofta uppstå och fästa sig vid personer, som för tillfället äro populära. De Geer Minn. 1: 240 (1892). —
-LÄRA, r. l. f. (numera knappast br.) mytologi (se d. o. 2); jfr fabel-lära. Atterbom Minn. 293 (1818). Östergren 4: 690 (1932). —
-OMSPUNNEN~020, p. adj. (i vitter stil) Ett namn, sagofrejdadt och mytomspunnet som få. Centerwall Hellas 404 (1888; om bäcken Paktolos). —
-SKAPANDE, p. adj. —
-VÄRLD. sammanfattande, om myterna o. däri uppträdande personer (hos ett visst folk, på ett visst område o. d.); mytologi (se d. o. 2). (Hammerich) vill skönja 2:ne hufvudsakliga utvecklingsperioder i den nordiska mythverlden. Reuterdahl SKH 1: 111 (1838). AntT XX. 4: 28 (1919).
Avledn. (till 1): MYTISERA, v., -ing. [jfr t. mythisieren] (i fackspr.) framställa l. uppfatta (ngt) ss. myt; ge en mytisk karaktär åt (ngt); äv. abs. SvLitTidn. 1820, sp. 566. Så mycket är alldeles tydligt, att de nordiska källorna (till Volsungasagan) bevarat en äldre mytiserande framställning. SvLittH 1: 42 (1917). —
1) i sht rel.-vet. till 1: som hör till l. avser l. innehåller en myt l. myter, myt-. Lyceum I. 2: 53 (1810). Den djupsinnigaste bland den gamla Nordens mythiska sånger, Völuspá. Geijer I. 2: 289 (1845). Heroerna äro folkens och städernas mytiska stamfäder. IllRelH 419 (1924).
2) till 2: uppdiktad; legendarisk, apokryfisk, sago-. Berättelsen är mythisk (ty D. kunde icke ha fått sitt tillnamn så som det berättas). Cavallin Herdam. 4: 427 (1857). (Erik Benzelius') ättlängd leddes sedermera .. tillbaka till den mytiske Fale Bure. 2SAH 58: 113 (1882). —
MYTOLOG, MYTOLOGI, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content